Birth warrior – Min första hemförlossning: Stella

Foto & copyright: Privat

av Maria Bengtsson Lenn

Min första hemförlossning

En skarp smärta i nedre delen av ryggen och magen väckte mig runt fem på måndagsmorgonen, sex dagar innan beräknat datum. Lätta förvärkar hade kommit och gått den senaste månaden så jag visste inte om detta verkligen var förlossningen som hade startat, men när den andra värken högg tag i mig anade jag att det nu äntligen var på riktigt. Jag blundade och försökte komma ihåg vad Susan, som höll i den förlossningsförberedande klassen vi gått, hade sagt: ”Lita till din kropp, kvinnor har fött barn i miljontals år, den vet hur den ska föda just ditt barn.” ”Hänge dig till kraften inombords” blev mitt mantra. Min man Josh och jag gick ut på en promenad längst vattnet, vi vilade, älskade, sov, åt och jag satt på en pilatesboll och rullade på höfterna. Tiden gick långsamt framåt.

När vår barnmorska Leopi kom hem till oss för andra gången, ungefär 34 timmar efter att jag vaknat av den första värken och jag inte öppnat mig mer än tre centimeter, höll jag på att förlora tron på att min kropp skulle fixa det. Vår kloka barnmorska undrade om jag hade några undermedvetna rädslor som hindrade mig att verkligen ge efter för födelseprocessen. Jag visste med en gång vad det var. En barnmorska jag träffat på MVC hade sagt att jag skulle få en lång och jobbig förlossning eftersom min livmodertapp var hårdare än normalt efter en kryobehandling jag fått några år tidigare. Jag var orolig för att jag skulle behöva åka till sjukhuset och avsluta förlossningen med kejsarsnitt. Leopi sa att hon kunde ta hål på fosterhinnorna för att påskynda förlossningen men varnade att värkarna skulle bli ännu mer intensiva. Hon sa att om jag blev för trött skulle sista utvägen vara att åka till sjukhuset. Jag kände att ovissheten om huruvida jag annars skulle klara det var ännu jobbigare så jag sa ja.

Vattnet gick, jag gick in på toaletten och bestämde mig för att möta smärtan istället för att försöka fly den. Istället för att kontrollera andningen dök jag in i vågen av intensitet som tog över min kropp vid varje värk. Jag var inte längre i mitt huvud. Jag var fullt närvarande och lät min kropp göra det som den instinktivt kunde.

När jag kom ut från toaletten hade jag förändrats. Min man Josh kommer ihåg det väl: ”Du gick in på toaletten, tog ett par värkar där och när du kom ut igen såg du annorlunda ut. Du hade förvandlats till en ’birth warrior!’”

Leopi tyckte det var dags att jag gick in i förlossningspoolen som stod i vårt vardagsrum. Det hade gått mer än 40 timmar sedan den första värken och nu var det återigen mörkt ute. Inne brann bara en liten låga från ett stearinljus. Det dunkla skenet, värmen och all kärlek i rummet omslöt mig, jag sov mellan värkarna och öppnade mig i stadig takt.

Plötsligt rycktes jag ur min dvala. Den starka krystreflexen fick mig att ställa mig på knäna framför Josh, som just hoppat i poolen. Han var där med mig och mitt sinne var kristallklart. Emellanåt skrämdes jag av den enorma kraften som förde mitt barn närmare utgången men jag försökte fokusera på att föra kraften nedåt. Det kändes skönt att till slut kunna göra något aktivt för att hjälpa min kropp och ryggvärken var äntligen borta. Kanske var det det varma vattnets effekt, men jag kände inte den berömda ”ringen av eld” bränna i mitt underliv och jag upplevde inte heller att jag skulle klyvas i två. Däremot kändes det helt plötsligt som att jag behövde bajsa. Leopi lugnade mig och sa att det bara var vårt barns huvud som var på väg ut.

Leopi stod på knäna bredvid poolen, redo med ”the poop scooper”. Hon förklarade lugnt att det ofta kommer ut bajs när bebisens huvud kommer ut: ”Det ska du inte skämmas över eller försöka hålla tillbaka eftersom du då håller tillbaka bebisen, och dessutom är det bra för bebisen att få i sig bakterierna”, sa hon som om det vore det mest naturliga i världen. Vi skrattade. Jag visste att det var sant och kom ihåg att jag hade läst om det, men det hela kändes så komiskt. Jag kysste Josh och med nästa krystvåg kom en bit av huvudet ut. Helt instinktivt förde jag ner händerna för att känna. Det var fullt av dunmjukt hår på det lilla huvudet. Jag ropade att det är trots allt en liten bebis, och ingen alien, på väg. Efter totalt 19 minuters krystning gled vår dotter ut i vattnet. Leopi gav henne en liten knuff mellan mina ben så att Josh kunde ta upp henne och lägga henne i mina armar. Snart fylldes vår dotters lungor med luft och hon skrek. Vi skrattade och grät av lycka. Stella Hanoi, vår lilla stjärna, var äntligen här. Tjugo minuter i tolv på natten, på samma datum som jag i flera månaders tid hävdat att hon skulle komma.

Stella tittade nyfiket in i våra ögon och sökte snabbt efter bröstet. Det kändes som jag inte gjort annat än att hålla denna underbara varelse i min famn. Som att jag inte haft ett liv innan henne. Efter drygt fyrtio minuter klippte Josh navelsträngen och så gick vi upp. Jag satte mig på förlossningspallen som Leopi haft med sig och snart kom moderkakan ut. Jag blödde en hel del så barnmorskorna gav mig syntetiskt oxytocin så att livmodern skulle dra ihop sig fortare. På väg in i sovrummet utbrast jag att jag gärna kunde göra det här tio gånger till. Alla skrattade. En liten bristning, som jag antagligen hade fått för att jag tagit i så hårt, syddes i ljuset av en pannlampa. Vi låg alla i sängen när Stella vägdes i en tygvåg, längden och huvudet mättes. Hjärta, höfter och annat kollades. Till slut kunde vi alla tre krypa ner i sängen och barnmorskorna tassade därifrån. Följande dag kom Leopi tillbaka för att se att allt var bra. Vi stannade mest i sovrummet resten av veckan och blev omhändertagna av familj och vänner som kom över med mat så att vi kunde ge all vår energi till vårt nyfödda barn.

***

Jag valde att föda mina barn hemma och så här i efterhand, med den kunskap och erfarenhet jag har av förlossningsvärlden, kan jag se att mina förlossningar skulle ha klassats som ”värksvaga” och jag hade antingen blivit hemskickad många gånger och/eller blivit igångsatt med syntetiskt oxytocin eftersom jag stått stilla på några få centimeter i flera dagar innan jag kunde lämna mitt intellekt och ge mig hän. På slutet kommer bebisen extremt snabbt. Kanske hade jag fött i en bil eller taxi, eller kanske på gatan om jag valt en sjukhusförlossning. Det kan ingen veta men med facit i hand var hemförlossning det allra bästa valet för mig och min familj.

/Maria Bengtsson Lenn

Detta är en kortad version av ”Jag hade förvandlats till en ’birth warrior’” ur boken Föd på dina villkor. Hör Maria berätta i detalj om sina tre vattenfödslar i ett avsnitt av Doulapodden!

Kommentera