Birth warrior – min andra hemförlossning: Julius

Foto & copyright: Privat

av Maria Bengtsson Lenn

Min andra hemförlossning

Värkarbetet startade åtta dagar innan beräknat datum. Det var morgonen efter att jag sett filmen Bridesmaids och skrattat så mycket att jag nästan kissat på mig. Jag hoppades att jag var som många andra omföderskor som har snabba förlossningar efter en nästan icke kännbar latensfas. Men någonstans förstod jag att detta bara var början. Mycket riktigt var jag bara öppen en centimeter och värkarna började komma mer oregelbundet när barnmorskorna kom hem till oss första gången. Jag blev besviken. Och jag insåg att om jag fött på sjukhus skulle jag ha blivit hemskickad nu, eller igångsatt. Min inkännande och helt underbara barnmorska Cayenne hjälpte mig att slappna av och uppmuntrade mig att fokusera på nuet och vila istället för att tänka för mycket. Hon och den andra barnmorskan Ann åkte hem igen för att sova.

Klockan tre på eftermiddagen nästa dag satte värkarna igång igen. Jag låg i soffan och tittade på de glittrande björklöven som dansade med den milda junivinden utanför vardagsrumsfönstrena. Efter en stund tog jag ett varmt bad för att underlätta ryggvärken och för att se om det verkligen var ”på riktigt”. Om värkarna skulle stanna av när jag låg i det varma vattnet kunde det dröja ytterligare några dagar innan jag fick se min bebis. Jag passade på att massera mina bröstvårtor för att hjälpa oxytocinflödet på traven. När jag klev ur vattnet fick värkarna ännu starkare konturer. Jag började känna mig lite illamående och var nu helt fokuserad på att dyka ner i värkarna. Jag stod upp och jobbade neråt som i en squatt när en värk kom. När den var över gungade jag med höfterna. Josh var i köket och lagade mat och fixade med förlossningspoolen.

När Cayenne kom tillbaka tyckte hon att jag använde för mycket energi – både fysiskt och mentalt – så hon föreslog att jag skulle lägga mig ner på sidan på sängen för att bara andas – lugnt och ljudlöst. Jag tänkte att det kommer jag aldrig klara med dessa värkar, men hennes moderliga beröring över mitt hår och rygg och hennes ord om att bara sjunka ner i värken, försatte mig i någon sorts trans. När jag hade legat där i vad som kändes som några minuter – men i själva verket var en timme – undersökte Cayenne mig. Hon sa att min livmodertapp var mjuk och redo men att jag inte var mer än två till tre centimeter öppen.

Jag ville ner i poolen trots att jag inte var öppen så mycket. Alla trodde att mitt värkarbete skulle fortsätta hela natten men kort efter att jag satt mig i poolen ökade värkarna i styrka och det gjorde fasansfullt ont i ryggen – nu var jag säker på att det gick framåt. När en värk kom satte jag mig i hukande ställning, höll händerna i poolkanten och dök in i vågen medan Josh pressade hårt i ryggslutet. Men jag vågade inte alltid ”dyka” ensam. När vågorna kändes för vilda tog Cayenne min hand och förde mig ner i det djupa, okända. Jag ville träffa mitt barn nu och jag tänkte inte ge upp trots att värkarna var jobbigare än jag nästan kunde stå ut med. Mellan värkarna låg jag med armarna över poolkanten och lät den föregående värken rinna av mig utan att spänna mig inför den kommande. Jag var totalt absorberad av nuet.

Nästan obemärkt smög sig Ann, min andra barnmorska, in. Efter en och en halv timme i poolen kände jag att mitt andra barn snabbt var på väg ner genom mig. Det var precis som förlossningsläkaren Michel Odent skriver, att kroppens egen utdrivningsreflex fungerar utmärkt när kvinnan känner sig trygg och omsluten av det varma vattnet. ”Han kommer!” skrek jag med en blandning av förvåning och förtjusning när jag hörde ett plopp inom mig. Det var vattnet som gick och beredde väg för mitt barn. Min mamma, syster och dotter som sovit i rummet intill satte sig sömndruckna runt poolen. Bebisen hade legat vänstervänt och orsakat den grymma ryggvärken under värkarbetet. Nu var värken som bortblåst och istället kände jag hur bebisen roterade fram och tillbaka flera gånger innan den vänt sig till bästa läge att komma ut på. Det kittlades inuti mig så att jag skrattade. Eftersom jag stod upprätt på knäna hade bebisen utrymme att göra det som krävdes för att komma ut på bästa sätt. När huvudet var rätt inställt tryckte en krystvärk ut honom så mycket att jag kunde känna toppen av hans huvud och ett litet öra.

Jag hann uppfatta att den här bebisen hade mindre hår än Stella hade, när nästa värk tryckte ut honom. Jag fångade hans starka lilla kropp och så fort han kom upp över ytan vrålade han högt. Han slutade skrika lika tvärt som han börjat så fort jag lade honom vid bröstet. Stella som sett både nyfiken och lite rädd ut, log stort. Så tog hon av sig kläderna och hoppade i förlossningspoolen. Hon tog sin brors nyfödda händer i sina. Hans sneda små ögon var fortfarande stängda men han var ändå fullt närvarande och kändes stark. Josh och jag grät och skrattade omvartannat. Hela min kropp var fylld till bredden av kärlek till min familj och tacksamhet för att jag fått uppleva ännu ett mirakel.

När moderkakan kom ut en timme senare fick Stella klippa navelsträngen. Den här gången slutade blödningen snabbt av sig själv. Alla utom jag somnade fort den natten. Jag kunde inte sluta titta och känna min lilla pojke som sov på mitt bröst. Äntligen var Julius Maxwill här.

/Maria Bengtsson Lenn

Detta är en kortad version av ”Jag hade förvandlats till en ’birth warrior’” ur boken Föd på dina villkor. Hör Maria berätta i detalj om sina tre vattenfödslar i ett avsnitt av Doulapodden! En kortare version av texten med fler bilder finns på Föda lugnt: Julius, född i vatten

Kommentera