Andra barnet

Foto: privat

av Miamaria

Mitt andra barn.

Själslig läkning efter en tidigare sjukhusförlossning där jag inte blev respekterad, sedd eller hörd. En förlossning där jag till slut blev helt frånkopplad från mig själv och händelsen. En förlossning som avslutades med sugklocka, klipp och höga, panikslagna svordomar från mitt håll för att jag var så distanserad från händelsen. Jag låste ner. Allt låstes ner. En förlossning där mina önskningar från början inte respekterades eller ens lyssnades på, en förlossning som resulterade i att den ansvariga, tillfälligt inhyrda (utbildade men ej praktiserande) barnmorskan inte fick jobba mer på det sjukhuset, enligt det möte jag fick gå på efteråt och även samtal med andra barnmorskor inför andra förlossningen.
Jag har ju förstått att det oftast inte blir såhär, att det var oturligt att just jag (som egentligen ville föda hemma redan då, men blev övertalad att inte göra det som förstföderska) skulle få ett sådant bemötande och en sådan upplevelse.

Jag är glad att det finns sjukhus att föda på för de som vill, barnmorskor är oftast underbara har jag fått berättat för mig och jag är också väldigt glad över att det kan finnas möjlighet att ha hembarnmorska. Om en har tur, eller råd, eller både och. Den möjligheten fanns inte för mig, jag kontaktade två varav den ena kunde inte, och den andra hade typ sagt ja, sedan kanske, sedan slutat svara på mina mail. Jag kände mig okej med det, att det var precis såhär jag egentligen ville ha det, så det var nog till det bästa.

Bara en kort tid innan förlossningen närmade sig fick jag kontakt med en tjej som utbildade sig till doula och bor i närmsta stad. Efter en del velande fram och tillbaka tidigare med olika tilltänkta doulor hade jag egentligen landat i att föda utan doula, men så träffade jag henne och det var bara så RÄTT!

~

29 september 2019.

Jag hade sovit dåligt på natten och kände mig trött på ett väldigt lugnt sätt.
Tidigt på dagen kände jag att förvärkarna hade ändrat karaktär, sakta och smygande.
Jag skrev till min doula som var på sin sista kursdag i Stockholm, berättade vad som hände i mig och vi önskade båda två att hon skulle hinna tillbaka i tid. 21.30 skulle hennes tåg vara i Hudiksvall.
Jag förvarnade mamma om att hon skulle behöva komma framåt kvällen, men än ville jag vara helt själv. Jag dansade i solstrålarna som letade sig in genom fönstret under eftermiddagen samtidigt som jag smörjde in mig i jasmindoftande olja.
Så fort mamma kom hit på kvällen kom också värkarna kraftigare.

Pappan och jag hade inte varit i en egentlig relation sedan knappt halvvägs in i graviditeten och det var osäkert huruvida han skulle vara med på förlossningen eller ej. Under värkarnas gång ringer jag och bjuder in honom att komma hit om han vill. Han kommer hit, och all den smärta och ilska som varit närvarande oss emellan fick inte plats just då. Det var väldigt fint.

Jag sitter i badet när han kommer, minns hur skönt det varma vattnet var kring min kropp. Som en varm omfamning, en hand som höll mig lugn och trygg. Jag misstänker att mitt eget vatten går medans jag badar och när jag strax därefter kliver ur trappas värkarna upp ordentligt. Jag böjer mig över spjälsängen i sovrummet och blundar igenom en värk när doulan kliver in genom dörren, stegar rakt fram till mig och liksom lyfter upp mig att hänga och vila i hennes famn.

Härifrån är jag totalt trygg. Hon ser vad jag upplever, det känns som om hon är innanför mitt skinn, i mitt sinne och i mitt hjärta samtidigt. Hon ser mig och bekräftar.

Jag vill tillbaka till vattnet en sista stund innan det är dags att föda. En madrass är förberedd i sovrummet, det är där jag vill föda. Tända ljus och salvia brinner på mitt altare, jag har placerat ut tre kristaller och en skål vatten. Elementen är närvarande.

I badet händer något, jag börjar få krystimpulser men tycker att det är för ”tidigt”, det borde inte vara dags redan tycker jag. Nu sitter också barnets pappa med mig i badet, jag pendlar mellan att hänga mig emot honom och luta mig tillbaka mot doulan som står precis bakom. Jag mullrar och vrålar från djupet. Mamma pendlar mellan att värma vatten på spisen till badet och att stå bredvid och stundtals hålla min hand, och jag tänker att hon är som ett gammalt träd som inger trygghet och bara med sin närvaro gör hon allting komplett. Våra ögon möttes vid ett tillfälle och kärleken som strålade mellan oss i det ögonblicket går inte att återge i ord.

Jag upplever att värkarna avtar, berättar detta och sluter mig sedan inåt.
Inser att jag har spänt mig, burit med mig gamla sår och gammal spänning. Bestämmer mig för att släppa taget. Allting runtomkring försvinner. Jag slappnar av, står på knä och andas lugnt. Jag känner barnets varma huvud, klappar de mjuka stråna. Tryggheten i att vi är nära varandra på ett helt nytt sätt nu. I tystnad andas jag och släpper bit för bit på de spänningar jag har. Samtidigt glider huvudet sakta ut. Jag håller det i mina händer och på en djup utandning kommer resten av kroppen.
Jag lyfter barnet upp ur vattnet och till min famn. Huvudet är blått och alla är tysta. De få sekunder det tar tills navelsträngen lyfts bort från halsen känns som en dimmig evighet. Jag hinner tänka och känna tusen saker. I samma stund som doulan reder ut navelsträngen och jag smeker barnet över ryggen börjar det komma små ljud och alldeles snart höga skrik. Välkommen!
Klockan är strax efter midnatt den 30 september.

När moderkakan släppt och vi är torra kryper vi ner i sängen tillsammans. Allting har gått bra. Jag är euforisk samtidigt som jag är alldeles lugn. Detta lilla liv. Detta stora liv. Allt detta liv.

Detta var mitt livs hittills mäktigaste upplevelse. Att föda i total kraft, total tillit, lugn och trygghet. Med urstyrkan som fanns inuti mig, men som jag inte hade vågat möta och kännas vid tidigare. Urstyrkan som jag ändå instinktivt visste fanns där någonstans och bara hade längtat efter att släppa lös.
Jag kände mig som Urmodern själv. Jag hade mullrat och dånat, rämnat och flödat, tystnat och stillat mig. Jag hade släppt lös alla krafter jag hade för att bringa fram detta nya liv. Jag var liv och jag höll liv i mina händer.

/Miamaria

Förlossningsberättelse

av Sara Pålsson

Redan innan jag blev gravid med barn nr 4 tänkte jag att om jag blir gravid igen vill jag föda hemma. Jag hade haft fina upplevelser innan, men det var något som saknades, en önskan om något mer. Det var saker jag tidigare hade önskat att jag sluppit, saker jag hade önskat respekterats och saker jag önskat att jag inte behövt kriga för.

När vi lite överraskande blev gravida sa jag direkt till min man att jag ville föda hemma. Jag ville även ha en doula med, jag började leta både doula och hembarnmorska, svårt i Östergötland! Hittade till min stora lycka en doula och en barnmorska som både ville ställa upp. Vi bokade ett möte tidigt – jag ville veta att de inte skulle bli uppbokade, jag skulle trots allt föda på sommaren, när krisen inom förlossningsvården är som störst och trycket på doulor och hembarnmorskor är som störst.

Jag kände mig trygg när vi skrivit på papper och vi hade samtalat och lärt känna varandra lite.

Tankar som vi sedan funderade på var mest hur vi skulle göra med syskonen, kunde de vara med? Är det ens rimligt att ha med syskon under en förlossning?! (5 år, 3,5 år och 1,5 år.) Jag frågade runt i olika forum och ju mer vi funderade kring det ju mer naturligt och rätt kändes det! Hur vackert är det inte att få dela denna magiska upplevelse med hela familjen. Barnen ville gärna se på förlossningsrummet, vi pratade mycket om det och de ville gärna vara med.

Den 27/6 -19 på morgonen när vi klev upp så hade jag en liten känsla av att något kanske var på gång? Eller var det bara för att bäbis låg med ryggen ut mot min navel som det kändes obekvämt? Det har bäbis gjort tidigare och det varit sådär obekvämt, lite molande känsla. Förmiddagen gick, jag berättade för min mamma hur jag kände, hon trodde absolut det var något på gång och tyckte absolut jag skulle ringa min syster som skulle vara med som lite barnvakt om det skulle behövas. Men jag tyckte inte det kändes rimligt, jag hade ju bara lite molvärk till och från.

Kl 15 packade jag in alla barn i bilen då vi skulle åka till barnmorskan på mvc för rutin kontroll. På vägen dit uppenbarades det för mig att idag kommer bäbis att födas! Där och då insåg jag det. Inte för att jag hade värkar eller så, det vara bara en känsla som landade i mig. Jag ringde min syster som lovade att komma (hon hade ändå 2 timmar att köra till oss).

Väl inne hos bm så frågade hon ”hur är det att vara höggravid då?”
Jo tack svarade jag, idag blir det bäbis!
Bm: jaha okej, säger du det så är det säkert så, du brukar alltid ha rätt.
Efter kontrollen så frågade bm om jag ville veta huruvida processen är igång? Jag var såklart nyfiken så hon gjorde en vaginal undersökning och det visade sig att jag var 3 cm öppen och lite kvar på tappen som var väldigt mjuk.

Vid det här laget hade min man hunnit komma på plats och jag meddelade att idag blir det bäbis, han blev lätt tagen på sägen då det inte alls var något han hade räknat med! Kl 16:30 åkte vi från mvc, min man fick åka och hämta ut tygblöjorna som varit på uthyrning och jag åkte hem med barnen och började städa och iordningställa inför födseln. Jag plockade blommor, ställde in ljus i badrummet. Jag såg så mycket fram emot att få föda i vatten. Vi har ett stort badkar som skulle funka fint enligt min barnmorska. Jag hade tidigare fött de 2 senaste barnen i badkaret med utan vatten då de dragit ur ploppen när krystvärkarna kommit. Så denna gång såg jag verkligen framemot att få fortsätta hela födandet i vatten.

Vatten har varit något som gett mig allt jag behövt genom alla förlossningar. Jag har känt lugnet, tryggheten och smärtlindring direkt jag satt mig i badet. Jag har även önskat att jag kunnat ta emot mina barn själv men tidigare har jag inte orkat hålla mig upprätt utan hängt över badkarskanten ståendes på knä. Denna gång ville jag så gärna ta emot barnet själv, jag övade mycket på att hitta positioner ståendes på knä i vattnet som gjorde att jag kunde vila men samtidigt vara upprätt.

Min barnmorska och doula var informerade och att det var på gång men ännu bara molvärk som kom och gick. Vi hade ändå bestämt att de skulle komma i god tid så att det inte skulle bli någon stress.

Strax innan kl 18 kom min syster och strax därefter kommer doulan. Hon sa att hon gärna kommer och att hon ändå behövde göra lite ärenden innan. Jag tyckte det kändes lite tidigt, jag hade ju inga riktiga värkar ännu. Jag mindes hur lurig förlossningen med nr 3 var, långdraget (enligt mig) innan de verkliga värkarna kom igång.

Något sa mig ändå att det kanske är bra att även barnmorskan kommer så att vi har tid på oss. Min man hade köpt fika och vi hade gjort i ordning så de kunde göra te/kaffe under tiden de väntade.

Foto: Privat

Det var en underbar sommardag, varm och härlig. Jag stod ute på vår altan och lät kroppen gunga i sin egen takt. Lyssnade på musik. Exakt som jag hade föreställt mig att jag ville göra när jag visualiserat mig detta innan. De andra satt på avstånd i vardagsrummet och samtalade. Barnen var med till och från ute på altanen. Pirriga inför det som skulle hända. Vår stora dotter var extra pirrig, hon ville verkligen vara med när bäbis föddes. Jag lovade att säga till när det skulle ske.

Kl 19:48 kommer barnmorskan, vi samtalar en liten stund om hur jag mår och hur det känns. Det känns fint, så lugnt och harmoniskt, exakt som jag hade föreställt mig. Jag går ut på altanen igen. Ber min man komma ut så jag kan hänga på honom och vagga i min egen takt, jag känner att det börjar bli mer likt värkar, och kommer på att ”varför går jag inte in och badar”. Säger det till min man och vi går direkt till badrummet, och barnmorskan och min man hjälps åt att göra ordning och fylla på vatten. Jag känner mig otålig och lite stressad, hörlurarna fastnar på mig, sliter av mig allt och känner att jag vill i badet nu, känner att en värk är på väg att komma, jag vill ta den värken i badet. Jag får över ena benet i badet då kommer värken, sätter mig snabbt på knä i badet, det är inte så mycket vatten där ännu. Värken fortsätter och går över till en krystvärk. Jag blev chockad, förstod inte riktigt, en paus och jag samlar mig, andas lugn och slappnar av. Vattnet hjälper mig. Min man sitter på sidan och håller min hand och den andra handen på min rygg. Minns inte exakt hur jag förmedlar till de andra att bäbis snart kommer, jag minns att jag lovade mitt barn att få närvara när hennes syskon födas, så jag skriker IDA! Min syster hämtar syskonen, de 2 stora står framför mig vid badkaret. Barnmorskan sitter på huk framför mig, så lugn och trygg, bara finns där.

Foto: Privat

Jag står på knä upprätt. Nästa krystvärk kommer, det känns och gör ont men jag känner även att jag är så avslappnad så jag kan andas så mjukt. Det känns så häftigt att vara så närvarande, jag har full kontroll jag känner mig stark och empowered!
Sen blir det en paus på 1 min. Jag lutar mig fram och vilar, det känns som att jag vilar i evigheter. Sen kommer nästa krystvärk, jag håller min hand på huvudet snart är bäbis här!

Bäbis föds och jag kan lyfta upp henne till mitt bröst.

Foto: Privat

Syskonen står vid kanten och är så nyfikna, det tar några sekunder innan hon tar sina första andetag. Vi väntar kvar i badkaret en stund innan jag får hjälp att kliva ur och stå på knä på en madrass vi lagt i badrummet. Tanken är att moderkakan ska få komma ut på egen hand med hjälp av tyngdlagen. Till slut blir jag lite trött och barnmorskan frågar om vi kanske kan flytta oss till soffan, vilket kändes som en bra idé, skönt! Bäbis vilar på mitt bröst och har sugit och ammar för första gången. Efter en timme hjälper barnmorskan moderkakan ut, lirkade ut den, den behövde bara lite hjälp på traven. Barnmorskan visar upp moderkakan och berättar om den för barnen, fascinerande tycker barnen, även jag!

Foto: Privat

Doulan åker hem och barnmorskan stannar en stund till för att mäta, väga, se till så att jag kan kissa och att allt fungerar bra innan hon lämnar oss med orden, ring om det är något.

Min man åker och köper mat. Vår 1,5-åring hade somnat innan bäbis föddes, vår 3,5-åring somnade en stund efter att bäbis var född. Vår 5-åring var lyrisk och var vaken med oss, vi åt mat vid midnatt, min syster, min man, jag och vår dotter. Sen gick vi och la oss, bäbis sov på mitt bröst hela natten. Jag hade svårt att somna, så mycket lycka och kärlek som pulserade. Det var den vackraste stunden i livet.

/Sara Pålsson

Hemmafödd

av Therese

Jag hade haft förvärkar i några dagar och den här måndagskvällen var inget undantag. Förvärkar i kombination med ett ovanligt högt oxytocinpåslag, under både dagen och kvällen. Såpass stort påslag att jag mitt i en kraftig förvärk flörtade med mannen min när han gick ut ur duschen! Han tyckte att jag var knäpp där jag stod lutad över hallbyrån och kikade på honom och fnittrade!

Outlander, choklad, mannen och soffan.. Oxytocinet flödade och jag babblade om hur himla bra dagen varit, utan att kunna precisera vad som varit bra. Jag låtsas-skällde på förvärkarna som tilltog och som fick mig att tappa fokus på min favoritserie vid ett par tillfällen.

Vid elva på kvällen kom en större blödning och jag anade att kvällens ”förvärkar” var något helt annat än förvärkar. Det var dags.
Jag ringde en av mina hembarnmorskor, trots att deras jour inför förlossningen skulle starta först en timme senare (hembarnmorskorna skulle ha jour tre veckor innan och två veckor efter beräknat förlossningsdatum så det var preciiiiis att en hemförlossning kunde genomföras!). Barnmorskan i telefonen lät mig avgöra vad som skulle ske och jag sa att jag skulle gå och sova och hålla henne uppdaterad.

Innan jag gick till sängs förvarnade jag den person som vid behov skulle hämta barnen om något oväntat inträffade under födandet, som gjorde att vi var tvungna att uppsöka sjukhus. Barnvakten var redo.
Sedan ställde jag och mannen i ordning de rum som skulle användas vid födandet; en mysigt och praktiskt bäddad madrass i vardagsrummet. Handdukar och skålar och babyfiltar och andra prylar fint ordnat på bänken i badrummet.
Vi bäddade sedan ner oss med barnen. Huset var nedsläckt och alldeles tyst. Mannen klockade värkar i sängen och de var regelbundna och täta, ungefär sex minuter mellan dem. Jag sov mellan värkarna och de gjorde ju som vanligt inte särskilt ont, så jag var lugn och ville inte bli störd av vare sig make, barnmorskor eller telefonsamtal.

01:40 vaknade jag av en värk som fick mig att stöna till och som triggade en lätt krystimpuls. Jag bad mannen ringa barnmorskorna direkt och de vaknade, gjorde sig redo och började omedelbart köra den sträcka som tar ungefär tjugo minuter hem till oss. Jag hade tänkt att barnmorskorna skulle vara på plats hos oss när krystvärkarna startade så det kändes som att vi ringde alldeles för sent. Jag var ändå helt lugn och tänkte att jag har haft krystvärkar över en timme med de andra barnen så jag gjorde mig mentalt redo för den kampen. Barnmorskorna skulle hinna komma.

Nu lämnar vi våra sovande barn i sovrummet och går tillsammans in i det mörka badrummet, jag och min man. Tänder levande ljus, tappar upp ett varmt bad. Känner hur doftljuset blir varmt i lyktan och sprider den bekanta doften. Hemma-i-badet-doften som ger mig ro.
Jag andas igenom två lättare krystvärkar knästående på golvet i väntan på att få sätta mig i badet. Kroppen styr, jag följer bara med. Villigt, för första gången. Nyfiket. Jag vågar känna efter hur allt känns, där bakom smärtan. Den är min vän och jag inväntar den, välkomnar den, längtar efter när den ska bli som starkast och då den förr varit som mest skrämmande.
Jag glider ner i badet, tänker att barnmorskorna snart är här och att krystvärkarna är milda. Min man sitter intill mig, det gör mig lugn. Han fotar, han vet att det är viktigt för mig.

Så varmt och skönt i badet … Huset är alldeles tyst. Hela kroppen slappnar av och allt avstannar en stund. Hela världen tycks hålla andan. Det är kroppens stora andetag innan slutspurten, men det vet inte jag. Jag myser. Lever min dröm. Ska föda mitt tredje barn. Hemma, i vatten.
Nästa värk är av en helt annan karaktär. Det är full styrka och jag överraskas av den – men blir inte rädd. Det är en sån där krystvärk man inte kan motstå att ge efter för. Jag trycker på ett par korta gånger, för så vill kroppen. Jag känner vilken enorm kraft värken har och hur lätt jag än krystade känner jag direkt att den är otroligt effektiv. Jag dyker snabbt ner med handen i vattnet under värken och känner hur huvudet buktar ut och kommer halvvägs …

Jag håller emot och andas, avvaktar.. Mannen sitter på en stol intill mig och jag säger att ”barnet kommer nu, barnmorskorna hinner inte komma”. Han reser sig oroligt och frågar vad han ska göra. ”Sätt dig ner”, beordrar jag med en viss skärpa i rösten. ”Det går bra”. Som för att visa att jag är trygg och att oro inte hör hemma här. Jag märker inte av hans oro mer. Nu är det han och jag. Vi har varandra, tilliten är total. Tilliten till varandra och till att kvinnokroppen vet vad den ska göra. Vi låter min kropp leda oss.

Nu vaknar sjuåringen och kommer in i badrummet, gnuggar sig i ögonen och frågar vad vi gör. ”Vi föder barn”, svarar maken med glad röst. ”Jaha okej”, svarar barnet yrvaket och går och lägger sig igen. Vi fnittrar.
Nästa värk är huvudet ute och jag håller om det med båda mina händer. Håller vårat barn. Det ofödda, nästan-födda. Jag känner öron. Och kärlek. Och berättar hela tiden för min man vad som händer.

Jag inväntar lugnt nästa värk som kommer snabbt. Då föds hon. Kroppen glider ut, rakt ut i mina händer där nere i det ljumma vattnet. Jag lyfter upp henne ur vattnet, försiktigt för att inte skada navelsträngen. Den ligger runt halsen på henne men är inte sträckt. Jag försöker få bort den men det är en svår vinkel för mig vid vattenytan. Mannen är där och har fixat det innan jag ens hinner reagera. Han, som är så kräkmagad. Som inte vill se eller känna minsta kladd. Han tvekar inte ens. Det är han och jag. Vi. Tillsammans.

Bebisskrik. Leenden. Fortfarande levande ljus i ett nedsläckt badrum. Fortfarande två barn i sovrummet. Nu tre barn i huset. Maken som tvättar händerna rena från fosterfett innan han hämtar sjuåringen som ligger vaken i sängen.
Den nyfödda flickan har ett tjockt lager fosterfett i pannan. Hon ligger i min famn med en babyfilt över sig. Hon är blå och andas rossligt och stötigt, skriker till emellanåt. Navelsträngen pulserar, förser henne med syret hon ännu inte helt kan tillgodogöra sig från luften. Jag letar vinklar för fria luftvägar. Myser, klappar, masserar, stimulerar henne att dra andetag. Alldeles lugn, helt trygg. Jag vet att hon mår bra, jag vet att allt är okej. Det tar ett par minuter innan hon är rosa.

Sjuåringen kommer in i badrummet, hämtad av sin pappa. Klockan är strax efter två på natten. Han ser sitt nyfödda syskon och vänder tillbaka till sovrummet. Vi blir kvar i badrummet, undrande. Sedan: viskningar i sovrummet, barnfötter på golvet i riktning mot badrummet. Storebror har väckt lillebror, fyra år, och nu kommer de båda fram till badkarskanten och möter sin lillasyster för allra första gången. Hon är bara ett par minuter gammal och de enda röster hon hör är de röster hon känner igen, de som hör till hennes familj.
Glädje. Lugn. Lycka.

I det varma badvattnet, hud mot hud med den välkända mammakroppen, ligger den nya människan och andas för första gången.
Det är det vackraste av allt, att få dela den allra största lyckan med hela sin familj.

Det knackar på dörren och barnmorskorna kommer. Maken släpper in dem och säger med ett lurigt leende att de kommer för sent. De ser på honom att han är lugn och de får höra att barnet redan är fött. De smyger försiktigt in till mig i badrummet. Fler leenden, gratulationer. De ser att både jag och flickan mår bra, de behöver inte röra oss.

Moderkakan har släppt, kan jag berätta för dem. De hjälper mig upp ur badet när jag fått bestämma var jag vill krysta ut den. Bebisen får en torr handduk om sig, fortfarande i min famn. Jag hukar över en skål i badrummet, krystar ut moderkakan. Vi går mot madrassen i vardagsrummet, jag bärandes på bebisen och barnmorskan tätt intill bärandes på skålen med moderkakan. Navelsträngen emellan, som fortfarande har jobb kvar att sköta.
Jag och flickan bäddas ner mjukt och varmt och med hela familjen omkring oss. Katten Louie är min skugga och han håller sig nära, inom synhåll och ibland ovanpå mig. Så mycket kärlek överallt.

Barnmorskorna sitter i köket, bortglömda och tillfreds. Tiden står still för oss andra, vi är i nuet och allt är nytt och ändå bekant. Familjen är samlad. Två vuxna, tre barn. Vi förundras över den lilla människan som nyss gjorde storslagen och stillsam entré i våra liv – så små händer hon har! Och känn på håret och den lena huden! Så ivrigt hon söker bröstet! Så hon klunkar i sig bröstmjölken – finns där redan så mycket! Barnhand i barnhand, ena handen alldeles ny. Den andra sju år.

Foto: Privat

Jag är redo att bli undersökt. Flickan ammar medan barnmorskan sätter fyra stygn i en lätt bristning. Ingen har bråttom, jag får hämta andan och slappna av mellan stygnen. Att bli undersökt och sydd efter en förlossning är mitt allra värsta och de här två barnmorskorna är väl medvetna om det. Allt sker på mina villkor, med mitt medgivande, när jag är redo. Ena kvinnan syr, den andra håller min hand och blir en kommunikationslänk mellan mig och den som syr. Hon hjälper mig att förmedla ”paus”, ”redo” och ”vad är nästa steg?”. Jag tar mig igenom det bra, men har hela tiden de två andra förlossningarna i minnet och hur denna procedur då gick till och hur otäckt och stressigt det var. Det har jag inte lyckats lägga bakom mig.

Jag serveras frukt och dryck där jag ligger som en drottning och pysslas om. Jag myser och glömmer återigen bort barnmorskorna, som sitter i köket och fikar.
En av dem säger efter en stund att vi får säga till när vi vill avnavla så kommer de in till oss. Javisst ja! Klippa navelsträngen! Vad är klockan?

Flickan har fått allt sitt blod. Navelsträngen har fått vara orörd i två timmar. Bortglömd i skålen under täcket, med moderkakan. Navelsträngen är vit och slapp och tunn, helt tom. Vi fnittrar över att vi glömde den, älskar att vi glömde den. Det var viktigt för oss att bebisen fick allt sitt blod först, innan avnavlingen.

Barnen är hela tiden närvarande. Ser allt, allt som syskon sällan får se. De vet så mycket. Om förlossningar, moderkakor och livmodertappar. Bröstmjölk, bebisar som växer i magen, graviditetstest. De har förberett sig väl med våran hjälp.
Barnen vaktar sin lillasyster medan min man hjälper mig in i duschen. Vi är vakna ända tills solen går upp och barnen blir fnittriga över att morgonen kommit. Vi vinkar hejdå till barnmorskorna och bäddar ner oss tillsammans. Vi somnar gott. Alla fem.

/Therese