Hemmafödd

av Therese

Jag hade haft förvärkar i några dagar och den här måndagskvällen var inget undantag. Förvärkar i kombination med ett ovanligt högt oxytocinpåslag, under både dagen och kvällen. Såpass stort påslag att jag mitt i en kraftig förvärk flörtade med mannen min när han gick ut ur duschen! Han tyckte att jag var knäpp där jag stod lutad över hallbyrån och kikade på honom och fnittrade!

Outlander, choklad, mannen och soffan.. Oxytocinet flödade och jag babblade om hur himla bra dagen varit, utan att kunna precisera vad som varit bra. Jag låtsas-skällde på förvärkarna som tilltog och som fick mig att tappa fokus på min favoritserie vid ett par tillfällen.

Vid elva på kvällen kom en större blödning och jag anade att kvällens ”förvärkar” var något helt annat än förvärkar. Det var dags.


Jag ringde en av mina hembarnmorskor, trots att deras jour inför förlossningen skulle starta först en timme senare (hembarnmorskorna skulle ha jour tre veckor innan och två veckor efter beräknat förlossningsdatum så det var preciiiiis att en hemförlossning kunde genomföras!). Barnmorskan i telefonen lät mig avgöra vad som skulle ske och jag sa att jag skulle gå och sova och hålla henne uppdaterad.

Innan jag gick till sängs förvarnade jag den person som vid behov skulle hämta barnen om något oväntat inträffade under födandet, som gjorde att vi var tvungna att uppsöka sjukhus. Barnvakten var redo.
Sedan ställde jag och mannen i ordning de rum som skulle användas vid födandet; en mysigt och praktiskt bäddad madrass i vardagsrummet. Handdukar och skålar och babyfiltar och andra prylar fint ordnat på bänken i badrummet.
Vi bäddade sedan ner oss med barnen. Huset var nedsläckt och alldeles tyst. Mannen klockade värkar i sängen och de var regelbundna och täta, ungefär sex minuter mellan dem. Jag sov mellan värkarna och de gjorde ju som vanligt inte särskilt ont, så jag var lugn och ville inte bli störd av vare sig make, barnmorskor eller telefonsamtal.

01:40 vaknade jag av en värk som fick mig att stöna till och som triggade en lätt krystimpuls. Jag bad mannen ringa barnmorskorna direkt och de vaknade, gjorde sig redo och började omedelbart köra den sträcka som tar ungefär tjugo minuter hem till oss. Jag hade tänkt att barnmorskorna skulle vara på plats hos oss när krystvärkarna startade så det kändes som att vi ringde alldeles för sent. Jag var ändå helt lugn och tänkte att jag har haft krystvärkar över en timme med de andra barnen så jag gjorde mig mentalt redo för den kampen. Barnmorskorna skulle hinna komma.

Nu lämnar vi våra sovande barn i sovrummet och går tillsammans in i det mörka badrummet, jag och min man. Tänder levande ljus, tappar upp ett varmt bad. Känner hur doftljuset blir varmt i lyktan och sprider den bekanta doften. Hemma-i-badet-doften som ger mig ro.
Jag andas igenom två lättare krystvärkar knästående på golvet i väntan på att få sätta mig i badet. Kroppen styr, jag följer bara med. Villigt, för första gången. Nyfiket. Jag vågar känna efter hur allt känns, där bakom smärtan. Den är min vän och jag inväntar den, välkomnar den, längtar efter när den ska bli som starkast och då den förr varit som mest skrämmande.
Jag glider ner i badet, tänker att barnmorskorna snart är här och att krystvärkarna är milda. Min man sitter intill mig, det gör mig lugn. Han fotar, han vet att det är viktigt för mig.

Så varmt och skönt i badet … Huset är alldeles tyst. Hela kroppen slappnar av och allt avstannar en stund. Hela världen tycks hålla andan. Det är kroppens stora andetag innan slutspurten, men det vet inte jag. Jag myser. Lever min dröm. Ska föda mitt tredje barn. Hemma, i vatten.
Nästa värk är av en helt annan karaktär. Det är full styrka och jag överraskas av den – men blir inte rädd. Det är en sån där krystvärk man inte kan motstå att ge efter för. Jag trycker på ett par korta gånger, för så vill kroppen. Jag känner vilken enorm kraft värken har och hur lätt jag än krystade känner jag direkt att den är otroligt effektiv. Jag dyker snabbt ner med handen i vattnet under värken och känner hur huvudet buktar ut och kommer halvvägs …

Jag håller emot och andas, avvaktar.. Mannen sitter på en stol intill mig och jag säger att ”barnet kommer nu, barnmorskorna hinner inte komma”. Han reser sig oroligt och frågar vad han ska göra. ”Sätt dig ner”, beordrar jag med en viss skärpa i rösten. ”Det går bra”. Som för att visa att jag är trygg och att oro inte hör hemma här. Jag märker inte av hans oro mer. Nu är det han och jag. Vi har varandra, tilliten är total. Tilliten till varandra och till att kvinnokroppen vet vad den ska göra. Vi låter min kropp leda oss.

Nu vaknar sjuåringen och kommer in i badrummet, gnuggar sig i ögonen och frågar vad vi gör. ”Vi föder barn”, svarar maken med glad röst. ”Jaha okej”, svarar barnet yrvaket och går och lägger sig igen. Vi fnittrar.
Nästa värk är huvudet ute och jag håller om det med båda mina händer. Håller vårat barn. Det ofödda, nästan-födda. Jag känner öron. Och kärlek. Och berättar hela tiden för min man vad som händer.

Jag inväntar lugnt nästa värk som kommer snabbt. Då föds hon. Kroppen glider ut, rakt ut i mina händer där nere i det ljumma vattnet. Jag lyfter upp henne ur vattnet, försiktigt för att inte skada navelsträngen. Den ligger runt halsen på henne men är inte sträckt. Jag försöker få bort den men det är en svår vinkel för mig vid vattenytan. Mannen är där och har fixat det innan jag ens hinner reagera. Han, som är så kräkmagad. Som inte vill se eller känna minsta kladd. Han tvekar inte ens. Det är han och jag. Vi. Tillsammans.

Bebisskrik. Leenden. Fortfarande levande ljus i ett nedsläckt badrum. Fortfarande två barn i sovrummet. Nu tre barn i huset. Maken som tvättar händerna rena från fosterfett innan han hämtar sjuåringen som ligger vaken i sängen.
Den nyfödda flickan har ett tjockt lager fosterfett i pannan. Hon ligger i min famn med en babyfilt över sig. Hon är blå och andas rossligt och stötigt, skriker till emellanåt. Navelsträngen pulserar, förser henne med syret hon ännu inte helt kan tillgodogöra sig från luften. Jag letar vinklar för fria luftvägar. Myser, klappar, masserar, stimulerar henne att dra andetag. Alldeles lugn, helt trygg. Jag vet att hon mår bra, jag vet att allt är okej. Det tar ett par minuter innan hon är rosa.

Sjuåringen kommer in i badrummet, hämtad av sin pappa. Klockan är strax efter två på natten. Han ser sitt nyfödda syskon och vänder tillbaka till sovrummet. Vi blir kvar i badrummet, undrande. Sedan: viskningar i sovrummet, barnfötter på golvet i riktning mot badrummet. Storebror har väckt lillebror, fyra år, och nu kommer de båda fram till badkarskanten och möter sin lillasyster för allra första gången. Hon är bara ett par minuter gammal och de enda röster hon hör är de röster hon känner igen, de som hör till hennes familj.
Glädje. Lugn. Lycka.

I det varma badvattnet, hud mot hud med den välkända mammakroppen, ligger den nya människan och andas för första gången.
Det är det vackraste av allt, att få dela den allra största lyckan med hela sin familj.

Det knackar på dörren och barnmorskorna kommer. Maken släpper in dem och säger med ett lurigt leende att de kommer för sent. De ser på honom att han är lugn och de får höra att barnet redan är fött. De smyger försiktigt in till mig i badrummet. Fler leenden, gratulationer. De ser att både jag och flickan mår bra, de behöver inte röra oss.

Moderkakan har släppt, kan jag berätta för dem. De hjälper mig upp ur badet när jag fått bestämma var jag vill krysta ut den. Bebisen får en torr handduk om sig, fortfarande i min famn. Jag hukar över en skål i badrummet, krystar ut moderkakan. Vi går mot madrassen i vardagsrummet, jag bärandes på bebisen och barnmorskan tätt intill bärandes på skålen med moderkakan. Navelsträngen emellan, som fortfarande har jobb kvar att sköta.
Jag och flickan bäddas ner mjukt och varmt och med hela familjen omkring oss. Katten Louie är min skugga och han håller sig nära, inom synhåll och ibland ovanpå mig. Så mycket kärlek överallt.

Barnmorskorna sitter i köket, bortglömda och tillfreds. Tiden står still för oss andra, vi är i nuet och allt är nytt och ändå bekant. Familjen är samlad. Två vuxna, tre barn. Vi förundras över den lilla människan som nyss gjorde storslagen och stillsam entré i våra liv – så små händer hon har! Och känn på håret och den lena huden! Så ivrigt hon söker bröstet! Så hon klunkar i sig bröstmjölken – finns där redan så mycket! Barnhand i barnhand, ena handen alldeles ny. Den andra sju år.

Foto: Privat

Jag är redo att bli undersökt. Flickan ammar medan barnmorskan sätter fyra stygn i en lätt bristning. Ingen har bråttom, jag får hämta andan och slappna av mellan stygnen. Att bli undersökt och sydd efter en förlossning är mitt allra värsta och de här två barnmorskorna är väl medvetna om det. Allt sker på mina villkor, med mitt medgivande, när jag är redo. Ena kvinnan syr, den andra håller min hand och blir en kommunikationslänk mellan mig och den som syr. Hon hjälper mig att förmedla ”paus”, ”redo” och ”vad är nästa steg?”. Jag tar mig igenom det bra, men har hela tiden de två andra förlossningarna i minnet och hur denna procedur då gick till och hur otäckt och stressigt det var. Det har jag inte lyckats lägga bakom mig.

Jag serveras frukt och dryck där jag ligger som en drottning och pysslas om. Jag myser och glömmer återigen bort barnmorskorna, som sitter i köket och fikar.
En av dem säger efter en stund att vi får säga till när vi vill avnavla så kommer de in till oss. Javisst ja! Klippa navelsträngen! Vad är klockan?

Flickan har fått allt sitt blod. Navelsträngen har fått vara orörd i två timmar. Bortglömd i skålen under täcket, med moderkakan. Navelsträngen är vit och slapp och tunn, helt tom. Vi fnittrar över att vi glömde den, älskar att vi glömde den. Det var viktigt för oss att bebisen fick allt sitt blod först, innan avnavlingen.

Barnen är hela tiden närvarande. Ser allt, allt som syskon sällan får se. De vet så mycket. Om förlossningar, moderkakor och livmodertappar. Bröstmjölk, bebisar som växer i magen, graviditetstest. De har förberett sig väl med våran hjälp.
Barnen vaktar sin lillasyster medan min man hjälper mig in i duschen. Vi är vakna ända tills solen går upp och barnen blir fnittriga över att morgonen kommit. Vi vinkar hejdå till barnmorskorna och bäddar ner oss tillsammans. Vi somnar gott. Alla fem.

/Therese

Kommentera