Vår hemförlossning

av Tuyet Yen

När min partner en dag frågade mig hur jag ville föda, visste jag direkt att jag ville föda hemma och i vatten. Det föll sig naturligt för mig. Vi hade ingen tidigare kunskap om det. Visste inte ens om det var möjligt i Sverige. En födelse är en av livets vackraste och mest naturliga händelser. Något som är inbyggt i kvinnans anatomi och medvetenhet. Att själva bestämma hur och vart jag skulle föda kändes naturligt för oss båda. Det var början på en av de mest spännande, självstärkande och kunskapshöjande resor vi båda gjort.

Hemförlossningar är väldigt underrepresenterade i Sverige, medan det i vårt grannland Danmark, i England och i Holland är mycket vanligare och ett allmänt accepterat val. Sedan vårt beslut mötte vi väldigt blandade åsikter och känslor i relation till vår hemförlossning både från vår närmaste omgivning och från vården. Eftersom väldigt få i Sverige har bred erfarenhet av just hemförlossningar förstår vi att det kan väcka starka känslor. Framförallt rädsla och oro. Reaktioner vi mötte var alltifrån hur modiga vi är som vågar till hur oansvariga vi är som vågar. För oss var det ett beslut baserat på just ansvar, säkerhet, trygghet och en tro på kvinnans anatomi.

Mitt namn är Tuyet Yen. Jag och min partner Davindy vill gärna dela med oss av vår resa med förhoppning om att väcka nyfikenhet kring hemförlossningar och naturlig smärtlindring. Oberoende om man väljer att föda hemma eller på sjukhus vill vi påminna kvinnan om sin kraft och sin rätt att styra över sin egen förlossning. Vi hoppas också på att inspirera partners att förstå vinsten av att vara delaktiga. Detta är vår berättelse.


Förberedelserna

Vi sökte hembarnmorskor i Skåne. Då många sjukhus försvårar för sina anställda att arbeta med hemför-lossningar utanför sin tjänst hittade vi endast ett fåtal. Det klickade i oss båda när vi skannade igenom Jacqueline Vejlstrups facebook-profil som var full av information och forskning kring födelserätt och hemförlossningar. Henne ville vi ha! Efter vårt första möte fick vi bekräftat att vi funnit rätt. Vi fann en erfaren barnmorska, en lärare, ett språkrör och vän i ett och samma paket. Kontakten med henne gav oss enormt mycket kunskap och styrka att bemöta det motstånd och den oerfarenhet av hemförlossningar och vattenfödslar som kontinuerligt återkom i vår kontakt med MVC. Som förstföderska och som bosatt i Skåne fick vi bekosta hela förlossningen själva. Vi hade väldigt stram budget, men blev lyckligtvis väl bemötta i det. Jacqueline ordnade även en backup som passade våra behov och kunde fylla de luckor som behövdes.
Camilla Snickars åkte från Finland och var närvarande under den tid det behövdes. Vi kände oss väldigt trygga med henne och hela upplägget.

Vetskapen att vi skulle ha en hemförlossning om inget akut inträffade kändes tryggt. Vi var även förberedda och tillfreds med att föda på sjukhus om vi gick över tiden för mycket eller stötte på andra komplikationer. Att tillsammans som blivande föräldrar planera exakt hur vi ville ha det byggde en särskild gemenskap mellan oss. Detta var något vi skulle göra tillsammans. Som förstföderska hade jag ingen aning om vad som väntade. Både min och Davindys erfarenheter av förlossningar var präglat av skrikande okontrollerbara kvinnor i full panik som skrek hotfulla ord mot sina män som i sin tur var helt vilsna i sin roll. Genom att ta in ny kunskap kring kvinnans kropp, smärtlindringstekniker och övningar växte det inom oss båda fram en mer nyanserad och hanterbar bild av vad det innebär att föda och att vara stöd. Redan här började en ny styrka inom mig att gro. Det var vår förlossning vi förberedde oss inför. Davindys önskan att vara delaktig i allt var enormt viktig för mig. För honom var det en självklarhet och han ville inte missa något.

Vi läste relevanta böcker, övade på andnings-och avslappningstekniker, övade på akupressurpunkter och lärde oss mer om naturlig smärtlindring och värkhantering. Vi förberedde musik inför de olika faserna, hängde upp hängmattor och skapade just den miljö vi önskade. På ett praktiskt plan var vår största utmaning varmvatten till förlossningspoolen. Med en hjälpsam granne, en 40 meter lång vattenslang med isolering och ett gäng stora kastruller var problemet löst. Vår lilla stuga i skogen var redo att ta emot ett nytt liv.


Förlossningen

Hela graviditeten var okomplicerad och värkarna startade exakt en vecka efter beräknat födelsedatum.
Värkarna började subtilt under fredag natt och ökade successivt. Jag stannade kvar i sängen och andades igenom värkarna. Jag kände att jag kunde hantera värkarna själv och valde därför att låta Davindy sova, så att åtminstone en av oss fick god sömn.

Lördag morgon var en vacker morgon. Solen sken. Solstrålarna omfamnade rummet och i dans med växterna i fönsterkarmen formades vackra skuggor över golv och väggar. Jag kände mig upplyft och vacker, redo att få träffa barnet som jag burit på i 9 månader. Värkarna började komma i regelbundna intervaller. Jag kände att det var dags. Klockan 9.00 ringde vi Jacqueline, som var på plats inom en timme.

Värkarna avtog en aning i samband med Jacquelines ankomst. Jag var medveten om att det är en normal reaktion när något i omgivningen förändras, men blev ändå förvånad. Tänk att en sådan liten förändring gjorde skillnad trots att jag kände mig så trygg och avslappnad med henne.

Kort därpå var värkarna igång igen. Med stöd av Davindy arbetade jag mig igenom varje värk. Han satt bakom och omfamnade mig. Påminde mig om att andas lugnt och att luta mig tillbaka i hans famn för att vila mellan värkarna. Han andades lugnt och stabilt. Det hjälpte mig att hålla en lugn andningsrytm och att finna tillbaka till rytmen om jag tappade den. Genom andning och meditativa övningar hjälpte han mig hålla fokus och guidade mig in i djupa avslappningstillstånd. Jag somnade till och med till mellan värkarna. Det hjälpte mig att spara energin till de stunder den verkligen behövdes.

Under värkarbetet började en annan känsla göra sig till känna. Det var hunger. Jacqueline tog över som stöd medan Davindy förberedde och dukade fram en dundermåltid till oss alla. Jag varvade mellan att äta och andas igenom värkarna. Det var verkligen skönt att vara hemma.

Värkarna blev allt starkare, men själva öppningsfasen gick väldigt långsamt i relation till smärtstegringen.
Jag öppnades ytterst lite under väldigt lång tid. Jag provade att röra på mig mer. Jag stod upp och gungade höfterna, satt i hängmattan, satt på pilatesboll och låg i olika ställningar. Allt för att lätta på trycket och hantera värkarna.

Nu kände jag att det började bli alltmer utmanande att hantera de intensiva värkarna. Även om rörelse-mönster, andning och avslappning var effektivt och följde mig genom hela förlossningen kändes det nu som att det behövdes något mer. Vi provade använda akupressurpunkterna vi lärt oss. Det var effektivt och lindrade smärtan rejält. När värken startade sa jag NU. Då tryckte Davindy på punkten tills värken avtog och jag sa STOPP. Han varierade mellan att trycka på punkter under foten, i handen mellan tumme och pekfinger och på axlarna. Jag var fascinerad över hur smärtan avtog genom att trycka på dessa punkter.

När jag lärt mig att hantera en nivå av värkar trappades de upp. Ibland kändes det som om jag inte skulle klara en ny upptrappning. Davindy påminde mig om att jag faktiskt hanterat alla värkar hittills, trots att jag flera gånger trott att jag absolut inte skulle kunna hantera mer. Han hade rätt. Min smärtgräns höjdes sakta men säkert. Det gav mig ny styrka och tro på min egen kraft.

Det var skönt att få prova på olika smärtlindringsmetoder. En del var mer effektiva än andra. Vid ett tillfälle testade jag sterila kvaddlar. Wow. Det var mer smärtsamt än värkarna i sig. Det var absolut inget för mig. Jag väntade motvilligt men tålmodigt ut effekten. Vi som varit oroliga för varmvattenbrist fick äta upp vår oro. När jag provade att sitta i poolen som smärtlindring blev det så varmt att jag istället blev svimfärdig och fick lägga mig i sängen och återhämta mig.

Jacqueline var hela tiden närvarande utan att ta över. Hon gav oss utrymme att vara i vår egen bubbla samtidigt som hon hade stenkoll på de medicinska aspekterna och helheten i förlossningsförloppet. Hon lyssnade på barnets hjärtljud, kollade hur mycket jag var öppen, gav stöd och kom med alternativ i de stunder det behövdes. Jag fick ta den tid jag behövde. I de stunder jag kände mig uppgiven och bara ville få det gjort påminde hon mig om att lita på min kropp och den förberedelse den behöver.

Nu hade klockan hunnit bli 1 på natten. Efter 24 timmars värkarbete hade jag bara öppnats upp 7 cm. Värkarbetet fortsatte. Det kändes som en oändlighet. Vi alla var trötta. Min brist på sömn började visa sig. Jag kände mig alltmer otålig och började tycka det var riktigt jobbigt. Jag blev till och med irriterad på Jacqueline när hon skulle känna hur öppen jag var. Jag ville inte mer. Fosterhinnan hade fortfarande inte brustit. Tiden gick. Klockan 3 på morgonen hade jag fortfarande bara öppnats 7 cm. Jag var helt utmattad. Min styrka och tillit att jag kommer klara det förvandlades sakta men säkert till oro och rädsla. Jag började tappa hoppet. Smärtan var så stark att jag började fundera på att åka till sjukhuset bara för att få lustgas. Vi pratade om det i lugn och ro. Vägde för och nackdelar. Jag kände mig verkligen hörd. Jacqueline förklarade att jag kommit till en fas som i princip alla föderskor går igenom med eller utan medicinska interventioner. En fas då det kan kännas att allt är utom ens kontroll. Ok, då är det inte bara jag. Om så många andra gått igenom liknade och klarat det kan jag också klara det tänkte jag. Det kändes som jag fick tillbaka en gnutta kontroll. Tillräckligt för att ge mig lite andrum att tänka klart. Jag blev påmind om att det inte ens var säkert att lustgasen skulle lindra smärtan på det vis jag önskade samt att det var en timmes bilfärd till närmsta sjukhus. Tanken att sitta i bilen så lång tid utan att någon kunde trycka på akupressur-punkterna under värkarna skrämde mig. Jag kände mig tveksam till om det verkligen var det bästa alternativet just nu.

Jacqueline föreslog att vi kunde prova ett annat alternativ innan jag tog beslutet att åka in till sjukhuset eller inte. Alternativet var att göra hål i fosterhinnan. Det innebar att värkarna med hög sannolikhet skulle bli starkare och intensifieras, men också att resterande förlossnings tid skulle förkortas till 5 timmar. Mina kurvor tydde på att förlossningsarbetet annars kunde fortsätta upp till 10 timmar. Jag kände att jag inte orkade så länge till. Det var ett svårt beslut. Till sist bestämde jag mig för att prova. Jag la mig ner och höll hårt i Davindy medan han viskade stärkande ord i mitt öra. Jag var så rädd för vad som skulle hända när hon tog hål på fosterhinnan. Den brast och värkarna blev genast intensivare och otroligt mycket starkare. Samtidigt kände jag hur jag fylldes med en enorm styrka och en kraft jag aldrig tidigare upplevt. Jag visste inte att den fanns inom mig. Det var en härlig känsla, trots smärtan Jag hade helt plötsligt ny energi för att fortsätta. Det faktum att jag själv tog ett medvetet beslut i kombination med Davindys och Jacquelines tro på mig hjälpte enormt mycket i stunden.

Akupressurpunkterna hade inte någon effekt mot smärtan längre, så Jacqueline visade oss en annan teknik. Hon lindade ett lakan runt mina höfter och höll stadigt i ena ändan, andra ändan gav hon till Davindy. De lade sig ner till halvliggande ställning, spjärnade emot med sina ben och drog i från varsin sida. Det var helt fantastiskt. Smärtan blev återigen hanterbar. Jag blev som besatt av tekniken. Så fort en ny värk närmade sig kände jag en blandning av iver och oro över att de inte skulle hinna. Jag stressade dem med att linda runt lakanet för att vara säker på att de inte skulle missa en enda värk. Till slut hängde de i princip på varsin sida av mig. Det var en ganska lättsam och rolig stämning i rummet. Tekniken gör att bäckenet vidgar sig så barnet lättare kan glida ner. Trycket minskar och därmed lindras smärtan.


Slutfasen

De allra sista timmarna satt jag och Davindy i poolen och fortsatte samarbeta med värkarna. Den här gången var det så skönt att komma ner i vattnet. Det lindrade smärtan och gav ett lugn. Vi var helt utmattade. Davindys ögon gick i kors. Han gjorde allt för att vara närvarande in i det sista. Vi båda började tro att vi aldrig skulle komma till krystningsfasen, men var alltför trötta för att göra annat än att bara vara. När vi i princip gett upp hoppet om att föda frågade Jacqueline om jag kunde prova att känna efter bebisens huvud. NEJ, verkligen inte, var min spontana reaktion. Vi båda kände efter ändå och blev helt paffa. Det var ett huvud. Jag hade varit i krystningsfasen, men inte ens förstått det. Jag blev överväldigad och överlycklig eftersom det kändes som det gått mycket fortare än väntat. Vi alla kvicknade till. Snart var vi i mål. En helt underbar känsla. Själv ville jag helst krysta ut barnet på en och samma gång, men istället lyssnade jag på Jacqueline. Hon guidade mig igenom de sista krystvärkarna, lugnt och stadigt utan att forcera. Krysta, pausa, krysta pausa. Lite i taget för att kroppen skulle tänjas och vänjas. Först kom huvudet, sen axlar och slutligen resten av kroppen. Wow vilken känsla!

Hon tog emot vår son under vattnet och lade honom i min famn. Han tog sitt första andetag och började gråta. Allt var precis som det skulle vara. Jag tittade på honom och kände mig helt handlingsförlamad. Vad ska jag göra nu! Davindy var också helt förvånad. Vi satt kvar en stund i vattnet och bara iakttog vår nyfödda bebis och varandra. Klockan 6.30 söndag morgon den 20 mars 2016 var Anaymo redo att ta sitt första andetag och möta världen. Han vägde 3758 gram och var 54 cm lång. Jag var så tacksam över att jag trots 2 sömnlösa nätter, en 24 timmar lång latensfas och en 10 timmar lång aktiv fas fick uppleva hela förlossningen med klart sinne. Jag hade aldrig trott det var möjligt om jag inte själv upplevt det.


Efter förlossningen

Placentan kom 15 minuter efter med minimal blödning. Jag klarade mig utan några som helst bristningar. Vi lade oss i sängen. Anaymo var pigg och vaken och började amma ganska omgående. Efter att ha läst på och förstått alla fördelar med sen avnavling var det ett självklart beslut för oss att vänta tills navelsträngen blivit vit och slak. Vi ville att han skulle få resterande blod och stamceller. Vi tog det lugnt och avnavlade först efter några timmar. Davindy var orolig att Jacqueline skulle packa ihop, tacka för sig och lämna oss ensamma direkt efter avnavlingen. Hon var inte alls stressad att åka hem och stannade tills det kändes bekvämt. Det kändes jättebra. När Jacqueline kört hem låg Davindy och jag i sängen med Anaymo mellan oss. Vi studerade och observerade honom i detalj samtidigt som vi kämpade för att hålla våra ögon öppna. Nu när han var här kunde vi ju inte sova. Tänk om vi somnar alltför djupt och inte vaknar på hela dagen eller om vi glömmer bort att han ligger mellan oss och råkar lägga oss på honom. Bäst att hålla sig vaken. Några timmar senare vaknade vi båda med ett ryck. Helt förskräckta. Vi hade somnat utan att veta om det. Hur gick det till. Vi kikade på honom för att försäkra oss om att han fortfarande andades. Det gjorde han. Detta var början på en helt underbar och lärorik resa som familj.

Liten kommer till jorden

Nu har ni väntat i snart tio månader, känns det som. Magen blir bara större och tyngre, den blivande mamman börjar bli otålig. Så tidigt en morgon händer det! Hon vaknar av vad som måste vara en riktig värk, den är så stark att hon måste gå upp ur sängen och ta stöd mot väggen. Hon flåsar lite, räknar sekunder som hon lärt sig och tittar på dig som ligger vaken och ler mot henne.
Eftersom hon är pigg och värkarna inte kommer oftare än var tionde minut, äter ni frukost och flåsandas tillsammans under värkarna. Ni sätter er i solen för att dricka ett glas juice, men mamman kan inte sitta still utan känner att hon måste gå runt och röra på sig. Hon går omkring och plockar, möter varje sammandragning lutad mot väggen, andas koncentrerat.

Framåt förmiddagen börjar värkarna komma tätare, kanske var femte eller sjätte minut. Ni kommer fram till att det nog är dags att ringa barnmorskan. Klockan är tio och det är lördag. ”Förlåt att jag väckte dig, men jag tror att det är dags nu!” Visst, det är inga problem, hon lovar att komma genast men först får du svara på lite frågor: Hur ofta kommer sammandragningarna, hur verkar mamman, har vattnet gått? ”Nej, vattnet har inte gått, hon verkar lugn, lite drömmande kanske, det verkar göra jäkligt ont under värkarna.” Barnmorskan hör genom telefonen hur mamman flåsar sig igenom en ny sammandragning och säger att det nog blir en bebis idag, kanske till kvällen, men hon säger att hon kommer genast – hon kan ju äta frukost hos er, föreslår du.

Efter tjugo minuter är barnmorskan hemma hos er. Hon har sin väska med sig och sprider genast trygghet omkring sig. Du serverar henne te och mackor i köket, drar ut telefonjacket så att inget mer ska störa och går sedan till mamman som sitter på sängen i sovrummet. Ni bäddar sängen tillsammans och gör fint i rummet. Solen lyser in på sängen, du kollar att allting är på plats, tar fram några stora kuddar och plastfrottén som ska ligga i sängen och bäddar om den igen. Nu vill mamman att du ska sluta fixa och vara nära henne istället.

En stund går ni omkring i lägenheten tillsammans, du tyst vid hennes sida, hon inåtvänd, fokuserad, helt inne i födsloarbetet. Du börjar fundera på om du borde ringa kompisen du egentligen skulle träffa idag, och om du borde åka och handla mera mat och fylla kylen innan bebisen kommer, men varje gång dina tankar börjar vandra blir mamman orolig och verkar få mera ont, så du skjuter undan alla andra funderingar och koncentrerar dig på att andas med henne istället. Kompisen fattar nog och maten kan säkert släkten ta hand om.
Nu kommer värkarna var fjärde minut, de är kraftiga och långa. Mamman vill luta sig mot dig med armarna om din hals varje gång, det är ganska tungt. Hon gör låga, stönande ljud men verkar fortfarande helt lugn.

Mamman ber att du ska hälla upp ett varmt bad åt henne. Du sätter på kranarna för fullt och passar på att gå in till barnmorskan i köket medan mamman klär av sig. Barnmorskan sitter där eftersom ni har bett henne att störa så lite som möjligt. Hon är lugn och säger att allting verkar bra, att det nog blir skönt för mamman med ett bad och att hon kan känna lite på mamman efter badet om hon vill det själv för att se hur mycket livmodern har öppnat sig. Hon tror att det redan är öppet kanske sju-åtta centimeter, men det är svårt att säga säkert innan man har känt efter.

Mamman ligger i badet och myser. Hon är törstig och du serverar henne kall juice. Smärtan verkar släppa i vattnet och ni sitter därinne en lång stund. Men plötsligt måste hon gå upp och kissa och sen vill hon inte bada mer, nu verkar hon mer orolig och irriterad och säger att benen känns skakiga. Du hjälper henne in till sängen, hon vill inte ha kläder på sig, huden ångar efter badet.

Nu kommer sammandragningarna minst varannan minut, ibland går de i varandra. Du ser till att ni har ögonkontakt, andas med henne, ser att hon är rädd och lite matt. Hon skiftar ställning då och då, reser sig upp, sjunker ner på knä. Du följer och stöder henne. Nu börjar hon stöna ganska högt, nästan yla, förbannar förlossningen och säger att hon inte orkar mer, att hon kanske dör istället. ”Det är lugnt”, säger du, ”du klarar det. Det är högst en halvtimme kvar nu, det orkar du, du är jätteduktig! Snart har vi en liten bebis här, tänk på det!”

Mamman lugnar sig lite, fortsätter att göra djupa urtidsljud genom värkarna. Det är ett djupt, primitivt råmande – det låter mer som ansträngning än som smärta, men du ser att hon har ont.
Plötsligt ropar hon till: ”Nu kommer bebisen, nu!” och så kommer en kraftig krystreflex, samtidigt som vattnet tydligen går, det forsar varmt längs mamman ben. Hon sjunker ner på knä i sängen och du ställer dig framför henne, redo att ta emot barnet. I dörren bakom mamman ser du barnmorskan stå, lugn och leende. Det blev ingen tid för henne att känna på mamman men det spelar ingen roll nu. Mamman lutar sig tungt med ena armen om din hals, era svettiga pannor tätt ihop. Hon sträcker ner sin hand mellan sina ben och halvt viskar till dig: ”Känn!” Du lägger din hand på hennes och känner med en ilning något blött, varmt, runt … Bebisens huvud!

”Åååååhhååh”, låter mamman och krystar för kung och fosterland en gång till, samtidigt som hon lutar huvudet bakåt och tar stöd med armarna i sängen. Du håller fram händerna mot hennes sköte och ploff! halkar bebisen ut, varm och våt och levande i dina händer, öppnar ögonen, ser på dig.

Hemmafödd <3 Foto: Rachael Haggerty

Mamman sjunker ner på rygg mot kuddarna, du skrattar, håller i bebisen och ser att den andas, den ser lugn ut. Du ställer dig på knä bredvid mamman i sängen och lägger barnet på hennes bröst. Barnmorskan har kommit fram till sängen och lägger en filt över båda. Mamman smeker bebisen över det blöta, fjuniga huvudet, bebisen tittar på er med stora, mörkblå ögon, ni skrattar och gråter om vartannat, barnmorskan också.

 

(uppdaterat 2019)

Adrian, född på en skuta i skenet av en stormlykta

av Helen Wellton

Adrian skrek inte när han föddes som barn gör när de föds på sjukhus. Han verkade inte riktigt förstå att han var född. Det var mörkt utanför magen. Bara stormlyktan lyste upp kajutan i skutan där jag låg på durken med tio täcken och madrasser under mig, ungefär som prinsessan på ärten. Det luktade ljuvligt. Hela båten var fylld av hägg och syrenblom. Det var den 25 maj 1979.

I skenet av en stormlykta

Jag blev med barn när jag bara var 17 år. Jag blev väldigt förvånad. Jag åt p-piller men inte så regelbundet vad jag minns. Det var så avlägset i mitt huvud att JAG skulle kunna bli med barn så jag tog inte så allvarligt på att skydda mig. Inte hade jag fått någon särskild sexualkunskap, vare sig av min mor eller av skolan, så jag var ganska omedveten om min egen kropps funktioner. Didrik, min kille sedan bara några månader tillbaka blev överlycklig. Han hade längtat efter barn sade han. Jag blev lite förvånad. Vi hade inte ens talat om barn och jag tyckte att den här världen var så grym och miljöförstöringen gick så fort så det var ingen lämplig värld att låta ett barn födas i. Samtidigt hade jag mycket svårt att tänka mig abort. Om det nu dykt upp ett embryo till ett barn i min mage så kanske det var ”meningen” att jag skulle få barn tidigt. Min kille var ju så entusiastisk också. Så fort barnet var fött skulle han ta hand om det så mycket han kunde. Det skulle bli såå lätt för mig. Jag trodde på honom – jag var förstföderska och naiv ….

Jag och mina vänner Pierre, Kristian och Didrik hade köpt ett skepp från 1818, byggt i norska Rå. Vi höll på att bygga om det för att kunna åka jorden runt. ”Magda”, som hon hette, låg vid Tantolunden på Söder i Stockholm. Det var inte så modernt på ”Magda” precis. Dasset bestod av en hink med sittring. Vatten fick vi hämta en bit bort. Vedspis naturligtvis. Ingen el utan fotogenlampor och stormlyktor. Mina vänner såg ut som de tre musketörerna. Kristian hade långt, lockigt, mörkt hår och vacka rena anletsdrag. Pierrre hade blont långt hår, stora ögon med långa ögonfransar. Didrik hade cendrefärgat långt halvlockigt hår och lite samiska drag. Alla tre var långa. Vi klädde oss lite som en blandning av punkare och hippies. Killarna gick ofta i svarta läderrockar även på sommaren. Jag i trasiga svarta klänningar, stora hattar och nätstrumpor med höfthållare. Efter några månader blev jag kär i Didrik. Han var fem år äldre än jag var. Det var han som föreslog att jag skulle föda barnet på båten. Didrik älskade allt som var gammalt och genuint, även sättet att leva på. – I alla tider har kvinnor fött barn hemma, vad ska du på sjukhus för? sade Didrik. Jag var (och är) ju fatalist så jag tyckte att det inte borde vara några problem att föda hemma. Men naturligtvis spelade det in att Södersjukhuset låg så nära. Om så inte varit fallet vet jag inte om jag hade vågat.

Den 24 maj 1979
Klockan 5 på morgonen den 24 maj vaknade jag och trodde att jag kissat på mig. Jag var inte alls beredd på att föda just då, trots att det bara var två dagar över tiden. Jag väckte Didrik och han var säker på att det var mitt vatten som hade gått. Didrik i sin tur väckte Pierre och Kristian och sa -”Nu är det dags! Upp med er. Här ska städas. Helen ska snart föda.” Sedan gick jag och Didrik upp och ringde till min barnmorska från en automat uppe vid Ringvägen, 1 km från båten ungefär. Jag hade inte tänkt klara av födelsen helt själv. Även förr i tiden hade man barnmorskor. Didrik och jag åkte till barnmorskan, Beatrice Hogg, och hon undersökte mig. Jag var inte så öppen. Beatrice sa att det skulle dröja ett bra tag innan det var dags. Jag mådde illa och kräktes. Badade varmt och skönt hos Beatrice, sedan åkte vi tillbaka till båten.

Magda var helt förändrad. Det var som om våren hade klivit in i kajutan. Det doftade underbart av blommor. Pierre och Kristian hade fyllt hela båten med hägg och syrenkvistar. Den vanliga tjärdoften som alltid är närvarande i gamla träskutor hade skräckslaget flytt in mellan spanten och gömt sig. Blommorna stod i hinkar och pytsar, glas och kaffekoppar. På durken hade de gjort i ordning en säng till mig av tagelmadrasser, täcken och skyddande plast. Ovanpå plasten hade de placerat vårt finaste täcke och lakan. Jag blev så glad när jag såg allt vad de gjort att jag började gråta. Vårt barn skulle verkligen få en varm välkomst till livet.

När jag var liten drömde jag om att ha en skuta. Jag tänkte mig röda sammetsdraperier med guldfransar på som gardiner. När jag så blev stor och faktiskt ägde ett sådant skepp sydde jag förstås sådana gardiner till Magda. Hela Magda var i toppskick. Tennkulan från Säffle byggd 1967 sken i hammarlacken och kopparrören som om den var helt ny. Verktygen hängde snyggt på sina platser i maskinrummet. Vi hade mahognybetsade kojer, även de med förhängen av sammetsdraperier och guldfrans. En persisk matta täckte hela durken i kajutan. En bokhylla i mahogny med glasdörrar fanns där också. Luckorna i kabyssen var målade i gammal träådringsteknik, som träslaget bok. Jag har sett många skutor i mina dar, men få så välskötta som Magda var.

När det var fem minuter mellan värkarna skulle vi hämta Beatrice. Sent på kvällen samma dag hade jag värkar hela tiden. Pierre tog brandbilen och åkte i ilfart för att hämta barnmorskan. Han var så stressad och rädd att han inte skulle hinna hämta henne i tid att han vid ett rödlyse krockade med en gubbe i en liten bil. Hela bilens sida trycktes in. Han rafsade ner sitt telefonnummer till gubben (som turligt nog var oskadd) och gasade vidare genom stan till Beatrice.

Adrians födelse
Didrik och jag hade gått på kurs och lärt oss profylaxandas. Vi höll redan på med det när Beatrice kom och undersökte mig. Nu var jag ganska så öppen. Snart borde det gå att pressa ut det lilla knytet. När klockan närmade sig ett på natten hade jag väldigt svårt att hålla tillbaka. Jag var ganska svag eftersom jag inte fått i mig någon mat. Jag hade naturligtvis inte fått någon som helst bedövning. Här skulle det gå naturligt till. Kanske lite bakvänt tänkt, tycker jag idag.

Klockan 01.00 var det var dags att klämma ut bebisen. Kristian ställde brandbilen på tomgång utanför. Om det i värsta fall skulle gå illa så hade vi väldigt kort till sjukhuset. Det var inte så att en av killarna var brandman och lånat bilen från jobbet. Nej, brandbilen var en Dodge från 1956 som vi hade köpt från Ljusdals brandkår och renoverat. Den var helt svartlackad förutom två stora vitmålade dödskallar med korslagda ben på varje sida vid framdörrarna. Motorn var en rak V8 som gick så snyggt att man kunde balansera en enkrona på den när den var igång. (Fast den kunde vara lite svårstartad ibland).

Jag lade mig tillrätta på min kungligt tillredda säng. Guud vad ont det gjorde. Värkarna kom utan paus. Didrik uppmanade mig att andas rätt men jag blev förbannad på honom. Han skulle ligga här själv så han fattade hur svårt det var att profylaxa när barnet bara ville tränga sig ut. Pierre och Kristian var nästan som hypnotiserade och hörde knappt när man talade med dem. Detta var det häftigaste och mest spännande de varit med om i hela deras liv, det syntes i deras ögon. Barnmorskan sa när jag skulle krysta och när jag skulle hålla igen. Bebisen låg lite fel, på tvären, men Beatrice lyckades vända den rätt.

Äntligen fick jag krysta för fulla muggar. Plopp, sa det, så släppte min kropp ut en liten kille. Wow! Det var helt otroligt. Visst visste jag i teorin att det fanns ett barn i min kropp. Men jag hade inte riktigt trott att det var sant. Inte förrän han nu hängde i luften mellan i barnmorskans händer började jag förstå att vi hade lyckats tillverka en liten människa. Han var svarthårig, blodig, slemmig och hade stora kolsvarta ögon. Men säg den lycka som består. Den lille killen ville inte börja andas. Beatrice försökte på alla sätt att få vår son att ta sitt första andetag, men det var som förgjort. Hon masserade honom, klappade honom och slog honom till slut på rumpan för att andningen skulle komma igång. Själv höll jag andan av skräck att förlora gudagåvan innan jag ens träffat honom ordentligt. Det gick inte att vänta längre. Beatrice beordrade Didrik och Kristian att åka till sjukhuset med honom. Pierre stannade kvar med oss. Jag var tvungen att krysta ut moderkakan. Jag försökte behålla hoppet om att allt skulle gå bra.

Brandbilen kommer tillbaka
Efter den längsta väntan jag någonsin varit med om hörde vi brandbilen närma sig. Den tutade högljutt ända tills den bromsade in framför Magda. Det borde ha betytt att pojken levde men jag vågade inte tro något förrän jag fick se min son vid liv. Men det hade gått bra. De kom ner för lejdaren och gick direkt fram till mig och lade honom i min famn. Frisk, söt och lyckligt ovetande om hur rädd han gjort oss alla. Mamma mia, vilken lycka. Jag hade fått nåd och sluppit uppleva döden efter födelsen. Mina minnen av den hemska smärtan, illamåendet och jobbiga värkar var suddigt och oviktigt. Jag hade blivit storligen belönad för mitt arbete.

Jag var dock lite sur på människorna i min omgivning. När jag berättat att jag var med barn hade flera stycken ojat sig och frågat om jag verkligen klarade av ansvaret, att det var så jobbigt med blöjor. De hade varnat mig för att min frihet skulle bli begränsad osv. Ingen, även de som var positiva, hade talat om för mig vilken utomjordiskt, underbar händelse det var att föda sitt eget barn. Det här slog allt jag tidigare varit med om.
När det var klart låg jag äntligen med vår nytvättade och klädda son i famnen och vilade ut efter den dramatiska födelsen. Pierre och Kristian som satt på durken sa att de kände sig som om de blivit pappor de också.

Jag bad Didrik återigen berätta vad som hänt på sjukhuset. Så här återgav han det. De hade rivstartat och Kristian hade kört det fortaste han vågade till Sachska barnsjukhuset. Men det var stängt. De fick vända och tokköra till Södersjukhuset i stället. De stannade brandbilen precis utanför dörrarna till akuten med dödskallen gloende mot ingången, rusade in med vår bebis i famnen och ropade på läkare. Läkare och sköterskor rusade omedelbart fram och ville hjälpa. Det var då det blev liv i luckan. Akuten strålade av ljus. Allt ljus och allt ljud fick vår son att vakna till ordentligt. Han började äntligen andas och skrek i högan sky. En läkare undersökte barnet och frågade föstås var mamman var. Didrik berättade för honom hur det gått till. Det verkade som pojken fått en så lugn och avslappnad födelse med dov belysning och inte så mycket ljud att han inte riktigt förstått att han kommit ut ur magen och måste andas med lungorna. Eftersom det inte var något fel på honom fick de ganska snart lämna sjukhuset och åka tillbaka till mig.
Jag skulle bra gärna ha velat se deras miner där uppe på sjukhuset när mina två musketörer tvärbromsat med en brandbil ”från helvetet” och kommit in med en nyfödd bebis i famnen.

Epilog
Min och ”Jackos” första sommar tillbringades på Magda. Han fick det namnet av bananlådan i trä som han sov i. En kväll när vi höll på att diskutera vad pojken skulle heta fick Kristian syn på en text som var tryckt på lådan. -Jag har det sa han. – Han ska heta ”Jacko” Titta, hans namn står ju redan på lådan. Jag läste ”Jacko bananer” och skrattade.

Många sommarkvällar fick jag stanna ensam hemma på Magda med Jacko när Didrik, Kristian och Pierre var ute på äventyr med Brandbilen. ”-Vaddå, du är ju hans mor. Han behöver dig. Vad kan jag göra? Jag kan ju inte amma”. var Didriks ursäkt att smita från sin papparoll som han talat så varmt för innan Jacko kom. Det mest spännande som hände mig den sommaren var att en sädesärla fick ungar strax efter mig. De bodde på däck vid relingen. De blev så tama att de kom fram och åt från händerna. Vi sov med fåglarna på däck under presenning när det var för varmt. Men mitt lilla barn och jag hade det kul tillsammans. Jag pratade med honom om allt möjligt. Jag trodde då att barn bara är små människor som egentligen förstår allt man säger och kan prata. Men de får inte berätta det på grund av en högre ordning. Om man har den utgångspunkten så behandlar man barn med mer respekt tror jag. Dessutom är det intressantare att se det så.

PS. Efter ett år döpte vi om honom till Adrian. För inte ens vi var så knäppa så att vi tyckte att vår son skulle växa upp med ett ap-namn.

Text: Helen Wellton