Vår hemförlossning

av Tuyet Yen

När min partner en dag frågade mig hur jag ville föda, visste jag direkt att jag ville föda hemma och i vatten. Det föll sig naturligt för mig. Vi hade ingen tidigare kunskap om det. Visste inte ens om det var möjligt i Sverige. En födelse är en av livets vackraste och mest naturliga händelser. Något som är inbyggt i kvinnans anatomi och medvetenhet. Att själva bestämma hur och vart jag skulle föda kändes naturligt för oss båda. Det var början på en av de mest spännande, självstärkande och kunskapshöjande resor vi båda gjort.

Hemförlossningar är väldigt underrepresenterade i Sverige, medan det i vårt grannland Danmark, i England och i Holland är mycket vanligare och ett allmänt accepterat val. Sedan vårt beslut mötte vi väldigt blandade åsikter och känslor i relation till vår hemförlossning både från vår närmaste omgivning och från vården. Eftersom väldigt få i Sverige har bred erfarenhet av just hemförlossningar förstår vi att det kan väcka starka känslor. Framförallt rädsla och oro. Reaktioner vi mötte var alltifrån hur modiga vi är som vågar till hur oansvariga vi är som vågar. För oss var det ett beslut baserat på just ansvar, säkerhet, trygghet och en tro på kvinnans anatomi.

Mitt namn är Tuyet Yen. Jag och min partner Davindy vill gärna dela med oss av vår resa med förhoppning om att väcka nyfikenhet kring hemförlossningar och naturlig smärtlindring. Oberoende om man väljer att föda hemma eller på sjukhus vill vi påminna kvinnan om sin kraft och sin rätt att styra över sin egen förlossning. Vi hoppas också på att inspirera partners att förstå vinsten av att vara delaktiga. Detta är vår berättelse.


Förberedelserna

Vi sökte hembarnmorskor i Skåne. Då många sjukhus försvårar för sina anställda att arbeta med hemför-lossningar utanför sin tjänst hittade vi endast ett fåtal. Det klickade i oss båda när vi skannade igenom Jacqueline Vejlstrups facebook-profil som var full av information och forskning kring födelserätt och hemförlossningar. Henne ville vi ha! Efter vårt första möte fick vi bekräftat att vi funnit rätt. Vi fann en erfaren barnmorska, en lärare, ett språkrör och vän i ett och samma paket. Kontakten med henne gav oss enormt mycket kunskap och styrka att bemöta det motstånd och den oerfarenhet av hemförlossningar och vattenfödslar som kontinuerligt återkom i vår kontakt med MVC. Som förstföderska och som bosatt i Skåne fick vi bekosta hela förlossningen själva. Vi hade väldigt stram budget, men blev lyckligtvis väl bemötta i det. Jacqueline ordnade även en backup som passade våra behov och kunde fylla de luckor som behövdes.
Camilla Snickars åkte från Finland och var närvarande under den tid det behövdes. Vi kände oss väldigt trygga med henne och hela upplägget.

Vetskapen att vi skulle ha en hemförlossning om inget akut inträffade kändes tryggt. Vi var även förberedda och tillfreds med att föda på sjukhus om vi gick över tiden för mycket eller stötte på andra komplikationer. Att tillsammans som blivande föräldrar planera exakt hur vi ville ha det byggde en särskild gemenskap mellan oss. Detta var något vi skulle göra tillsammans. Som förstföderska hade jag ingen aning om vad som väntade. Både min och Davindys erfarenheter av förlossningar var präglat av skrikande okontrollerbara kvinnor i full panik som skrek hotfulla ord mot sina män som i sin tur var helt vilsna i sin roll. Genom att ta in ny kunskap kring kvinnans kropp, smärtlindringstekniker och övningar växte det inom oss båda fram en mer nyanserad och hanterbar bild av vad det innebär att föda och att vara stöd. Redan här började en ny styrka inom mig att gro. Det var vår förlossning vi förberedde oss inför. Davindys önskan att vara delaktig i allt var enormt viktig för mig. För honom var det en självklarhet och han ville inte missa något.

Vi läste relevanta böcker, övade på andnings-och avslappningstekniker, övade på akupressurpunkter och lärde oss mer om naturlig smärtlindring och värkhantering. Vi förberedde musik inför de olika faserna, hängde upp hängmattor och skapade just den miljö vi önskade. På ett praktiskt plan var vår största utmaning varmvatten till förlossningspoolen. Med en hjälpsam granne, en 40 meter lång vattenslang med isolering och ett gäng stora kastruller var problemet löst. Vår lilla stuga i skogen var redo att ta emot ett nytt liv.


Förlossningen

Hela graviditeten var okomplicerad och värkarna startade exakt en vecka efter beräknat födelsedatum.
Värkarna började subtilt under fredag natt och ökade successivt. Jag stannade kvar i sängen och andades igenom värkarna. Jag kände att jag kunde hantera värkarna själv och valde därför att låta Davindy sova, så att åtminstone en av oss fick god sömn.

Lördag morgon var en vacker morgon. Solen sken. Solstrålarna omfamnade rummet och i dans med växterna i fönsterkarmen formades vackra skuggor över golv och väggar. Jag kände mig upplyft och vacker, redo att få träffa barnet som jag burit på i 9 månader. Värkarna började komma i regelbundna intervaller. Jag kände att det var dags. Klockan 9.00 ringde vi Jacqueline, som var på plats inom en timme.

Värkarna avtog en aning i samband med Jacquelines ankomst. Jag var medveten om att det är en normal reaktion när något i omgivningen förändras, men blev ändå förvånad. Tänk att en sådan liten förändring gjorde skillnad trots att jag kände mig så trygg och avslappnad med henne.

Kort därpå var värkarna igång igen. Med stöd av Davindy arbetade jag mig igenom varje värk. Han satt bakom och omfamnade mig. Påminde mig om att andas lugnt och att luta mig tillbaka i hans famn för att vila mellan värkarna. Han andades lugnt och stabilt. Det hjälpte mig att hålla en lugn andningsrytm och att finna tillbaka till rytmen om jag tappade den. Genom andning och meditativa övningar hjälpte han mig hålla fokus och guidade mig in i djupa avslappningstillstånd. Jag somnade till och med till mellan värkarna. Det hjälpte mig att spara energin till de stunder den verkligen behövdes.

Under värkarbetet började en annan känsla göra sig till känna. Det var hunger. Jacqueline tog över som stöd medan Davindy förberedde och dukade fram en dundermåltid till oss alla. Jag varvade mellan att äta och andas igenom värkarna. Det var verkligen skönt att vara hemma.

Värkarna blev allt starkare, men själva öppningsfasen gick väldigt långsamt i relation till smärtstegringen.
Jag öppnades ytterst lite under väldigt lång tid. Jag provade att röra på mig mer. Jag stod upp och gungade höfterna, satt i hängmattan, satt på pilatesboll och låg i olika ställningar. Allt för att lätta på trycket och hantera värkarna.

Nu kände jag att det började bli alltmer utmanande att hantera de intensiva värkarna. Även om rörelse-mönster, andning och avslappning var effektivt och följde mig genom hela förlossningen kändes det nu som att det behövdes något mer. Vi provade använda akupressurpunkterna vi lärt oss. Det var effektivt och lindrade smärtan rejält. När värken startade sa jag NU. Då tryckte Davindy på punkten tills värken avtog och jag sa STOPP. Han varierade mellan att trycka på punkter under foten, i handen mellan tumme och pekfinger och på axlarna. Jag var fascinerad över hur smärtan avtog genom att trycka på dessa punkter.

När jag lärt mig att hantera en nivå av värkar trappades de upp. Ibland kändes det som om jag inte skulle klara en ny upptrappning. Davindy påminde mig om att jag faktiskt hanterat alla värkar hittills, trots att jag flera gånger trott att jag absolut inte skulle kunna hantera mer. Han hade rätt. Min smärtgräns höjdes sakta men säkert. Det gav mig ny styrka och tro på min egen kraft.

Det var skönt att få prova på olika smärtlindringsmetoder. En del var mer effektiva än andra. Vid ett tillfälle testade jag sterila kvaddlar. Wow. Det var mer smärtsamt än värkarna i sig. Det var absolut inget för mig. Jag väntade motvilligt men tålmodigt ut effekten. Vi som varit oroliga för varmvattenbrist fick äta upp vår oro. När jag provade att sitta i poolen som smärtlindring blev det så varmt att jag istället blev svimfärdig och fick lägga mig i sängen och återhämta mig.

Jacqueline var hela tiden närvarande utan att ta över. Hon gav oss utrymme att vara i vår egen bubbla samtidigt som hon hade stenkoll på de medicinska aspekterna och helheten i förlossningsförloppet. Hon lyssnade på barnets hjärtljud, kollade hur mycket jag var öppen, gav stöd och kom med alternativ i de stunder det behövdes. Jag fick ta den tid jag behövde. I de stunder jag kände mig uppgiven och bara ville få det gjort påminde hon mig om att lita på min kropp och den förberedelse den behöver.

Nu hade klockan hunnit bli 1 på natten. Efter 24 timmars värkarbete hade jag bara öppnats upp 7 cm. Värkarbetet fortsatte. Det kändes som en oändlighet. Vi alla var trötta. Min brist på sömn började visa sig. Jag kände mig alltmer otålig och började tycka det var riktigt jobbigt. Jag blev till och med irriterad på Jacqueline när hon skulle känna hur öppen jag var. Jag ville inte mer. Fosterhinnan hade fortfarande inte brustit. Tiden gick. Klockan 3 på morgonen hade jag fortfarande bara öppnats 7 cm. Jag var helt utmattad. Min styrka och tillit att jag kommer klara det förvandlades sakta men säkert till oro och rädsla. Jag började tappa hoppet. Smärtan var så stark att jag började fundera på att åka till sjukhuset bara för att få lustgas. Vi pratade om det i lugn och ro. Vägde för och nackdelar. Jag kände mig verkligen hörd. Jacqueline förklarade att jag kommit till en fas som i princip alla föderskor går igenom med eller utan medicinska interventioner. En fas då det kan kännas att allt är utom ens kontroll. Ok, då är det inte bara jag. Om så många andra gått igenom liknade och klarat det kan jag också klara det tänkte jag. Det kändes som jag fick tillbaka en gnutta kontroll. Tillräckligt för att ge mig lite andrum att tänka klart. Jag blev påmind om att det inte ens var säkert att lustgasen skulle lindra smärtan på det vis jag önskade samt att det var en timmes bilfärd till närmsta sjukhus. Tanken att sitta i bilen så lång tid utan att någon kunde trycka på akupressur-punkterna under värkarna skrämde mig. Jag kände mig tveksam till om det verkligen var det bästa alternativet just nu.

Jacqueline föreslog att vi kunde prova ett annat alternativ innan jag tog beslutet att åka in till sjukhuset eller inte. Alternativet var att göra hål i fosterhinnan. Det innebar att värkarna med hög sannolikhet skulle bli starkare och intensifieras, men också att resterande förlossnings tid skulle förkortas till 5 timmar. Mina kurvor tydde på att förlossningsarbetet annars kunde fortsätta upp till 10 timmar. Jag kände att jag inte orkade så länge till. Det var ett svårt beslut. Till sist bestämde jag mig för att prova. Jag la mig ner och höll hårt i Davindy medan han viskade stärkande ord i mitt öra. Jag var så rädd för vad som skulle hända när hon tog hål på fosterhinnan. Den brast och värkarna blev genast intensivare och otroligt mycket starkare. Samtidigt kände jag hur jag fylldes med en enorm styrka och en kraft jag aldrig tidigare upplevt. Jag visste inte att den fanns inom mig. Det var en härlig känsla, trots smärtan Jag hade helt plötsligt ny energi för att fortsätta. Det faktum att jag själv tog ett medvetet beslut i kombination med Davindys och Jacquelines tro på mig hjälpte enormt mycket i stunden.

Akupressurpunkterna hade inte någon effekt mot smärtan längre, så Jacqueline visade oss en annan teknik. Hon lindade ett lakan runt mina höfter och höll stadigt i ena ändan, andra ändan gav hon till Davindy. De lade sig ner till halvliggande ställning, spjärnade emot med sina ben och drog i från varsin sida. Det var helt fantastiskt. Smärtan blev återigen hanterbar. Jag blev som besatt av tekniken. Så fort en ny värk närmade sig kände jag en blandning av iver och oro över att de inte skulle hinna. Jag stressade dem med att linda runt lakanet för att vara säker på att de inte skulle missa en enda värk. Till slut hängde de i princip på varsin sida av mig. Det var en ganska lättsam och rolig stämning i rummet. Tekniken gör att bäckenet vidgar sig så barnet lättare kan glida ner. Trycket minskar och därmed lindras smärtan.


Slutfasen

De allra sista timmarna satt jag och Davindy i poolen och fortsatte samarbeta med värkarna. Den här gången var det så skönt att komma ner i vattnet. Det lindrade smärtan och gav ett lugn. Vi var helt utmattade. Davindys ögon gick i kors. Han gjorde allt för att vara närvarande in i det sista. Vi båda började tro att vi aldrig skulle komma till krystningsfasen, men var alltför trötta för att göra annat än att bara vara. När vi i princip gett upp hoppet om att föda frågade Jacqueline om jag kunde prova att känna efter bebisens huvud. NEJ, verkligen inte, var min spontana reaktion. Vi båda kände efter ändå och blev helt paffa. Det var ett huvud. Jag hade varit i krystningsfasen, men inte ens förstått det. Jag blev överväldigad och överlycklig eftersom det kändes som det gått mycket fortare än väntat. Vi alla kvicknade till. Snart var vi i mål. En helt underbar känsla. Själv ville jag helst krysta ut barnet på en och samma gång, men istället lyssnade jag på Jacqueline. Hon guidade mig igenom de sista krystvärkarna, lugnt och stadigt utan att forcera. Krysta, pausa, krysta pausa. Lite i taget för att kroppen skulle tänjas och vänjas. Först kom huvudet, sen axlar och slutligen resten av kroppen. Wow vilken känsla!

Hon tog emot vår son under vattnet och lade honom i min famn. Han tog sitt första andetag och började gråta. Allt var precis som det skulle vara. Jag tittade på honom och kände mig helt handlingsförlamad. Vad ska jag göra nu! Davindy var också helt förvånad. Vi satt kvar en stund i vattnet och bara iakttog vår nyfödda bebis och varandra. Klockan 6.30 söndag morgon den 20 mars 2016 var Anaymo redo att ta sitt första andetag och möta världen. Han vägde 3758 gram och var 54 cm lång. Jag var så tacksam över att jag trots 2 sömnlösa nätter, en 24 timmar lång latensfas och en 10 timmar lång aktiv fas fick uppleva hela förlossningen med klart sinne. Jag hade aldrig trott det var möjligt om jag inte själv upplevt det.


Efter förlossningen

Placentan kom 15 minuter efter med minimal blödning. Jag klarade mig utan några som helst bristningar. Vi lade oss i sängen. Anaymo var pigg och vaken och började amma ganska omgående. Efter att ha läst på och förstått alla fördelar med sen avnavling var det ett självklart beslut för oss att vänta tills navelsträngen blivit vit och slak. Vi ville att han skulle få resterande blod och stamceller. Vi tog det lugnt och avnavlade först efter några timmar. Davindy var orolig att Jacqueline skulle packa ihop, tacka för sig och lämna oss ensamma direkt efter avnavlingen. Hon var inte alls stressad att åka hem och stannade tills det kändes bekvämt. Det kändes jättebra. När Jacqueline kört hem låg Davindy och jag i sängen med Anaymo mellan oss. Vi studerade och observerade honom i detalj samtidigt som vi kämpade för att hålla våra ögon öppna. Nu när han var här kunde vi ju inte sova. Tänk om vi somnar alltför djupt och inte vaknar på hela dagen eller om vi glömmer bort att han ligger mellan oss och råkar lägga oss på honom. Bäst att hålla sig vaken. Några timmar senare vaknade vi båda med ett ryck. Helt förskräckta. Vi hade somnat utan att veta om det. Hur gick det till. Vi kikade på honom för att försäkra oss om att han fortfarande andades. Det gjorde han. Detta var början på en helt underbar och lärorik resa som familj.

Kommentera