Föreningen Föda Hemma

Bland de politiska partierna är det än så länge bara miljöpartiet som engagerat sig i hemförlossningsfrågan. På stämman i maj 2000 tog man beslutet att ta in ”rätten till information om val av födelseplats och rätt till stöd och ekonomisk ersättning vid hemförlossning” i partiprogrammet.

Föreningen Föda hemmaDen enda organisation som driver frågan är föreningen Föda Hemma, som startades 1981 av barnmorskor och föräldrar som fött eller ville föda hemma. Föreningen försöker i möjligaste mån ändra den negativa attityden till hemförlossning som finns på många mödravårdscentraler, bland annat genom att informera barnmorskor inom den konventionella vården.

Föreningens syfte är att verka för att blivande föräldrar ska kunna välja hemmet som förlossningsplats. Den förmedlar kontakter mellan föräldrar och barnmorskor, stödjer föräldrar och barnmorskor som väljer hemförlossning och arbetar för att hemfödsel ska bli ett ekonomiskt möjligt och mera allmänt tillgängligt alternativ. Ett annat av föreningens mål är att läkare och barnmorskor utbildas så att de kan bistå vid hemförlossning.
Föreningens tidning ”Födsel och Föräldraskap” ges ut med fyra nummer per år och det finns även en hemsida för föreningen och tidningen på internetadressen www.fodahemma.org, där intresserade kan anmäla sig som medlemmar, läsa andras berättelser och delta i diskussionsgrupper.
Dessutom ordnar föreningen träffar för medlemmar och andra intresserade. Idag har den cirka 400 medlemmar. Det finns kontaktpersoner över hela landet, och på vissa orter finns lokalgrupper som träffas regelbundet. Enligt stadgarna är föreningen öppen för alla intresserade.

Det finns många personer inom föreningen som driver debatten om hemförlossning på egen hand. Ett sådant par är Cina och Guy Madison. I flera debattartiklar har de ställt följande krav på ansvariga politiker:

* Att hälsovården ska baseras på vetenskap och beprövad erfarenhet, och i enlighet med WHO:s rekommendationer uppmuntra och stödja hemmafödande.
* Att mödravårdscentralerna bör informera alla gravida kvinnor om möjligheten att föda hemma och föreslå det som ett fullgott alternativ för kvinnor utan riskindikationer.
* Att Socialstyrelsens text ”Allmänna råd om hemförlossning” ska baseras på fakta och därför skrivas om till hemmafödandets fördel.
* Att kostnader för hemförlossningar, precis som i Norge och Danmark, ska ersättas på samma premisser som sjukhusförlossningar, det vill säga omedelbart, utan villkor och utan anfordran.

Ny avhandling om hemförlossningar i maj 2007

Helena Lindgren är forskare, barnmorska och utbildar blivande barnmorskor vid Mälardalens högskola. Fredagen den 16 maj disputerade hon på sin doktorsavhandling Hemförlossningar i Sverige 1992-2005. Förlossningsutfall och kvinnors erfarenheter. Opponent var Ulf Högberg, förlossningsläkare och professor vid Umeå universitet. Det här är den första avhandlingen i Sverige som har studerat planerade hemförlossningar.

Helena Lindgren och Ulf Högberg

Studien bestod av sammanlagt 1 025 barnafödslar. De intervjuade var 735 kvinnor som hade fött sina barn hemma, eller som planerat att föda hemma men fött på sjukhus, mellan 1992 och 2005. De flesta av kvinnorna hade fött minst ett barn på sjukhus tidigare. Det fanns en kontrollgrupp med data från sjukhusförlossningar, som i mesta möjliga mån matchade hemförlossningsgruppen.

Kvinnorna i studien som fött hemma hade fött fler barn, hade högre utbildningsnivå och yrkesarbetade mindre än kvinnorna i kontrollgruppen. De var också friskare, rökte mindre och var mindre ofta överviktiga. Barnen i den studerade gruppen vägde i genomsnitt mer än barnen i sjukhusgruppen.

De intervjuade kvinnorna hade övervägt riskerna med att föda hemma och diskuterat dem med sin partner och/eller sin barnmorska. Däremot hade många låtit bli att ta upp frågan med personer inom sjukvården. Man förväntade sig negativa reaktioner, och upplevde inte att man fick saklig information.

Inte säkert att man har barnmorska
Var femte kvinna i studien födde hemma utan barnmorska. Cirka 50 % av dessa oassisterade hemfödslar var planerade, den andra hälften blev oassisterade för att barnmorskan inte kunde komma (ofta på grund av att hon inte fick gå ifrån sitt vanliga jobb), eller för att hon inte kom fram i tid.

Drygt tolv procent – 128 av de 1025 planerade hemförlossningarna – avslutades på sjukhus, efter att födseln startat spontant hemma med värkar eller vattenavgång.
Den vanligaste orsaken till överföring (23 %) var att födseln gick långsamt. Detta gällde framförallt förstföderskor. Den näst vanligaste orsaken (18 %) var att barnmorskan inte kunde komma.
Risken för överföring visade sig vara dubbelt så stor om kvinnan tidigare fött med kejsarsnitt, väntade ett stort barn eller hade gått över 42 veckor, var förstföderska eller hade en annan barnmorska vid förlossningen än den hon träffat under graviditeten.

Av hemförlossningarna var åtta tvillingfödslar och sex barn föddes i säte. Det var fler barn i hemmagruppen som föddes efter en graviditet som varat längre än 42 veckor.

Ogynnsamt och gynnsamt utfall
Dödligheten den första levnadsmånaden bland bebisarna i hemförlossningsgruppen var 2,2 per tusen, och i sjukhusgruppen 0,6 per tusen. Det var alltså ett barn i sjukhusgruppen, och två barn i hemfödselgruppen som dog under tiden för studien. Det ena av hemmabarnen var ett uppmärksammat fall som ledde till att Socialstyrelsen avrådde från vattenförlossningar. Det andra barnet föddes med ett svårartat neuroblastom.

Det kan vid en ytlig läsning verka som om studien ger belägg för att det är farligt att föda hemma. Dubbelt så många barn dog ju hemma som på sjukhus. Men det är ingen riktig eller vetenskaplig slutsats. Underlaget är alldeles för litet för att man ska kunna säga att riskerna är större vid hemförlossningar, och det finns andra och större studier som tyder på motsatsen.
För att bevisa en 30-procentig riskökning skulle man behöva ett underlag på 10 000 personer, och för att bevisa en fördubblad risk behövs det 42 000 personer i både hemma- och sjukhusgruppen. – Det genomsnittliga antalet barn som dör dagarna kring förlossningen i Sverige är 2,75 per tusen födda (CIA Factbook 2008), det vill säga att cirka 250 nyfödda dör varje år. De allra flesta av dessa är födda på sjukhus.

De medicinskt påvisbara, positiva effekter som syns i studien är att kvinnorna som fött hemma fick betydligt färre stora bristningar och sfinkterrupturer (bristningar i ändtarmens slutmuskel), vilket har blivit ett allt större problem vid sjukhusförlossningar i Sverige. Det gjordes också betydligt färre ingrepp.

Avhandlingen finns att beställa, eller ladda ner den som pdf, på KI:s webbplats.

Läs mer om Helenas forskning på Mälardalens Högskola.

WHO

Världshälsoorganisationen World Health Organization (WHO) har uttalat sig så här angående valet av förlossningsplats:
Vad är en lämplig plats för förlossning? Rimligtvis på en plats där kvinnan känner sig trygg och på den mest perifera vårdnivån där säker vård kan ges. För en lågriskbedömd kvinna kan detta vara hemma, vid en liten kvinnoklinik, på ett förlossningscenter i en stad eller kanske på en förlossningsavdelning vid ett stort sjukhus. Det bör dock vara på en plats där all uppmärksamhet och vård är fokuserad på hennes behov och säkerhet, samt så nära hemmet och hennes kultur som möjligt. Om förlossningen sker hemma eller vid ett litet perifert center skall akutplaner göras upp som en del av vården under graviditeten, ifall en överföring till specialistvård måste ske”.

Precis som Socialstyrelsen vill WHO definiera begreppet normalförlossning. I rapporten Care in normal birth skriver man att en normalförlossning är ”bedömd som lågrisk vid förlossningens början och fortsatt genom hela förlossningsförloppet. Barnet föds spontant i huvudbjudning mellan graviditetsvecka 37-42. Efter förlossningen mår mor och barn bra”.

För att bedöma kvinnan som lågrisk måste man göra en riskbedömning, menar WHO. Det räcker dock inte med att man gör det en enda gång, utan det är en ständig process under graviditet och förlossning. När som helst kan komplikationer uppstå och ge anledning till högre vårdnivå. För att bedöma om kvinnan tillhör gruppen låg- eller högrisk tycker WHO att man ska ta hänsyn till följande faktorer: kvinnans ålder, längd, antal barn, eventuella komplikationer vid tidigare förlossningar, tidigare döda barn, snitt och eventuella avvikelser under nuvarande graviditet, exempelvis preeklampsi, flerbörd, stora blödningar, onormalt fosterläge eller allvarlig blodbrist.

För att veta hur många förlossningar som är normala, med WHO:s definition av normalförlossning som grund, måste man ta i beaktande att de kvinnor som blivit högriskbedömda vid förlossningens början men ändå genomgår ett normalt förlossningsförlopp utesluts ur den här definitionen. Dessutom kan kvinnor som blivit överförda från lägre till högre vårdnivå ha ett normalt förlossningsförlopp. Överföringsfrekvensen är högre bland förstföderskor jämfört med omföderskor.
Enligt WHO:s rapport kan 70-80 % av alla gravida betraktas som lågrisk. Vid forskning kring alternativ förlossningsvård har det visat sig att överföringsfrekvensen (antalet lågriskkvinnor som blir klassade som högrisk och/eller måste åka till sjukhus under en planerad hemförlossning) är omkring 20 % under förlossningen och lika mycket under graviditeten.

ICM

Svenska barnmorskeförbundet tillhör sedan början av 1900-talet det internationella barnmorskeförbundet The International Confederation of Midwives (ICM), som utarbetat riktlinjer för barnmorskornas arbete utifrån sitt eget perspektiv.

På kongressen i Vancouver 1993 uttalade man sig om hemförlossningar på följande sätt:

”ICM anser att hemförlossningar kan vara ett säkert alternativ för många kvinnor. Vi tror att unika förhållanden kan skapas vid födsel i hemmet och det garanterar en individualiserad vård och optimalt utfall av förlossningen. Vi tror också att hemförlossning har en positiv effekt när det gäller att reducera förekomsten av onödig medicinsk intervention och användandet av teknologi. I enlighet med detta vill ICM uppmuntra och, på förfrågan, assistera nationella organisationer att påverka sina regeringar för att förbättra det stöd som behövs för att genomföra detta val”.

Cochraneinstitutet

Ole Olsen är forskare vid Cochraneinstitutet i Danmark, där man bland annat analyserar och utvärderar medicinska rutiner för att se om de har någon verklig och bevisbar effekt. I Olsens studie Meta-analysis on safety of homebirth (1997) redogör han för sex studier som jämför planerad hemförlossning (assisterad av hemförlossningsbarnmorskor med uppbackning av ett modernt sjukhus) med planerad sjukhusförlossning. Olsen sammanställer resultaten och gör en metananalys av säkerheten vid hemförlossningar kontra sjukhusförlossningar. Analysen innefattar variablerna perinatal dödlighet, maternell sjuklighet, Apgarpoäng vid en respektive fem minuter samt perineala bristningar och interventioner. Sammanlagt ingår 24 092 kvinnor med lågriskgraviditet i studien, samtliga från i-länder.
Resultatet visar ingen betydande skillnad vad gäller barnadödlighet (men en liten fördel för hemförlossningsgruppen. Det förekom ingen mödrasjuklighet i någon av dessa studier.

På några punkter kunde Olsen visa på betydelsefulla skillnader:
– Bebisarnas apgarpoäng var betydligt lägre i sjukhusgruppen. Dubbelt så många barn hade lägre än åtta poäng efter en minut och lägre än åtta respektive nio poäng vid fem minuter efter födelsen, i sjukhusgruppen jämfört med hemförlossningsgruppen.
– Det förekom cirka 50 % fler bristningar av andra och tredje graden i sjukhusgruppen.
– Samtliga medicinska ingrepp var vanligare i sjukhusgruppen (till exempel igångsättning, oxytocinstimulering, snedklipp, planerat och akut kejsarsnitt samt sugklocka och tångförlossning.

Olsens slutsats är att det inte finns erfarenhetsmässiga bevis för att det skulle vara mindre säkert för kvinnor med lågriskgraviditeter att planera för en hemförlossning. Detta under förutsättning att mamman är motiverad, att hon är ”granskad” och assisterad av en erfaren hemförlossningspraktiker och att denne har stöd av ett modernt sjukhussystem om transport till sjukhuset blir nödvändig.

Adresser, länkar, läs- och filmtips

Kontakt med hemmafödare, doulor och barnmorskor
Föreningen Föda Hemma har listor över barnmorskor, kontaktpersoner, doulor och andra hemfödselentusiaster.
Kontaktpersoner Du kan ringa en kontaktperson om du har frågor om hemförlossning, eller vill komma i kontakt med föreningen.
Barnmorskor Hembarnmorskor i hela landet.
Doulor En doula är med kvinnan före, under och efter förlossningen. Hon stöttar och hjälper till med praktiska saker.
Hjälpföräldrar Hjälpföräldrar är personer med speciella erfarenheter och/eller specialkunskaper som de gärna delar med sig av.
För uppdaterad information om kontaktpersoner, barnmorskor etc., läs på www.fodahemma.org.

Mer på internet
Hemförlossning – diskussionsgrupp på Föräldrakanalen
Home Birth Reference Site – aktuell forskning och litteratur
MIDIRS Midwives Information and Resource Service
Sheila Kitzinger, författare och födselpedagog
Snackgruppen Föda Hemma på Allt för föräldrar
Socialstyrelsens allmänna råd om hemförlossning
Unassisted Childbirth – Amerikansk sida om att föda utan barnmorska och om det spirituella och sensuella inslaget i barnafödsel
Waterbirth International

Böcker och filmer om graviditet, förlossning och hemfödsel
Aktiv förlossning Sheila Kitzinger, Bonniers 1986
Att föda på kvinnans villkor Beatrice Hogg, Prisma 1988
Barnafödandets psykologi Aidan Macfarlane, Rabén & Sjögren 1980
Birth at Home Sheila Kitzinger, Oxford University Press 1980
En jordemoders berättelse Laurel Thatcher Ulrich, Tiden 1992
Föda barn – var? Sigrid Neuman, LT 1985
Så blev jag till!Föda eller förlösas? Malin Larson (red), Dofa Bokproduktion 1987
Gentle Birth Choices Barbara Harper, (bok, VHS, DVD)
Hjemmefødsel Susanne Houd, Susanne Winding, Komma 1990
Home Birth Nicky Wesson, Vermilion 1995
Pursuing the Birth Machine Marsden Wagner, ACE Graphics 1994
Sound of Music Maria von Trapp, B. Wahlström, 1995
Special Delivery Rahima Baldwin, Celestial Arts Press 1986
Spiritual Midwifery Ina May Gaskin, The Book Publishing Company 1978
Så blev jag till Katerina Janouch, Bonnier Carlsen 2004
The nature of birth and breast-feeding Michel Odent, Bergin & Garvey 1992
Tillbaka till naturlig förlossning Michel Odent, Bonnier 1995

Böcker och artiklar om första tiden med små barn
ABC nättidning för nyfikna föräldrar
Att amma Nanna Bylund, Albert Bonniers förlag 2002
Barnaboken Anna Wahlgren, Bonnier Carlsen 1983, 2005
Bebisboken Anna Toss, Alfabeta 1998
Bebishandboken – De 201 vanligaste frågorna på BVC Lena Lidbeck & Marianne Rydin, Prisma 2003
Knattetimmen: frågor och svar om barn 0-9 år Malin Alfvén & Louise Hallin, Albert Bonniers förlag 2005
Koka makaroner Johan Nilsson, Wahlström & Widstrand 2003
Mothering / Articles / New baby
Om barn / Artiklar
Spädbarnsmassage – en handbok Lena Lidbeck & Marianne Rydin, Prisma 2002

Fler lästips om föräldraskap och barn på Om barn

Har du fler bra adresser eller boktips? Skriv en kommentar!

Ansöka om ersättning

Om du tänker ansöka om ekonomisk ersättning från ditt landsting för att kunna betala din hembarnmorska är det ett bra sätt att skicka ett brev till sektionschefen eller ekonomichefen för hälso- och sjukvårdsenheten i ditt landsting. Du kan naturligtvis också ringa, men ett brev lönar sig nog bättre.
Brevet kan vara så långt eller kort du vill, och vara personligt eller allmänt hållet, men det är vissa punkter som är bra att få med. Era namn, eventuellt barnmorskans namn, anledningen till att ni vill föda hemma, hur mycket pengar ni vill ha, när ni senast behöver få svar. Skicka gärna med ett läkarintyg, eller skriv att det kommer när du har varit på läkarbesök.
Om du tycker att det är svårt att författa brevet kan du använda vår mall här nedanför, men du kan naturligtvis göra om den som du vill.

=================================

Datum, ort

Till titel och namn

Ansökan om förlossningspeng

Vi ansöker härmed om förlossningsarvode för förlossning i hemmet.
Vi är barnets mamma (namn och personnummer) och barnets pappa (namn och personnummer). Vi bor i ort.
Vi är båda vid god hälsa. Förlossningen är beräknad till den beräknat förlossningsdatum.
Vi har planerat att föda tillsammans med barnmorskan barnmorskans namn.
Graviditeten förlöper normalt enligt barnmorska och läkare vid er mödrahälsovård, ort. Ett läkarintyg som styrker detta medföljer/ kommer att skickas in som kompletterande handling.

Vi önskar få bidrag för planerad hemförlossning. Enligt vad som kommit till vår kännedom betalar ditt läns landsting i dagsläget ut bidrag på 13 000 kr till hemförlossningar.

(Följande stycke är skrivet utifrån Stockholms förlossningsklinikers situation 2001. Ändra som det passar dig och använd dina egna argument!)
Anledningen till att vi har bestämt oss för en hemförlossning är främst den alltmer ansträngda och ofta undermåliga förlossningsvården inom Stockholms läns landsting. Sjukhusen kan som bekant inte längre ”garantera den medicinska säkerheten” (citat av f.d. verksamhetschefen vid SöS). Riskerna för att komplikationer ska tillstöta under förlossningen ökar radikalt när en stressad barnmorskan handlägger flera förlossningar samtidigt. Vårt alternativ med två barnmorskor hos oss under hela förlossningen är mycket säkrare – det bästa vi kan göra för vårt barn som ska födas och även för mig som är den födande kvinnan. Enligt WHO (Världshälsoorganisationen) är också en planerad hemförlossning ett säkrare alternativ för en omföderska i lågriskgruppen.

Vi emotser svar om detta snarast, dock senast önskat datum (tex. 1 månad från brevets avsändande).

Med vänlig hälsning,
Era Namn,
adress, telefonnummer, e-post

=================================

Du kommer troligen att få vänta minst en eller ett par veckor på att få svar. Om du får din begäran beviljad kanske det inte spelar någon roll om du får svaret per brev eller telefon, men om du får avslag så måste det ske skriftligt. Enligt § 21 i Förvaltningslagen har du nämligen rätt att få veta hur och till vilken instans du överklagar ett beslut – en så kallad besvärshänvisning, som alltså ska finnas med i brevet.

Adrian, född på en skuta i skenet av en stormlykta

av Helen Wellton

Adrian skrek inte när han föddes som barn gör när de föds på sjukhus. Han verkade inte riktigt förstå att han var född. Det var mörkt utanför magen. Bara stormlyktan lyste upp kajutan i skutan där jag låg på durken med tio täcken och madrasser under mig, ungefär som prinsessan på ärten. Det luktade ljuvligt. Hela båten var fylld av hägg och syrenblom. Det var den 25 maj 1979.

I skenet av en stormlykta

Jag blev med barn när jag bara var 17 år. Jag blev väldigt förvånad. Jag åt p-piller men inte så regelbundet vad jag minns. Det var så avlägset i mitt huvud att JAG skulle kunna bli med barn så jag tog inte så allvarligt på att skydda mig. Inte hade jag fått någon särskild sexualkunskap, vare sig av min mor eller av skolan, så jag var ganska omedveten om min egen kropps funktioner. Didrik, min kille sedan bara några månader tillbaka blev överlycklig. Han hade längtat efter barn sade han. Jag blev lite förvånad. Vi hade inte ens talat om barn och jag tyckte att den här världen var så grym och miljöförstöringen gick så fort så det var ingen lämplig värld att låta ett barn födas i. Samtidigt hade jag mycket svårt att tänka mig abort. Om det nu dykt upp ett embryo till ett barn i min mage så kanske det var ”meningen” att jag skulle få barn tidigt. Min kille var ju så entusiastisk också. Så fort barnet var fött skulle han ta hand om det så mycket han kunde. Det skulle bli såå lätt för mig. Jag trodde på honom – jag var förstföderska och naiv ….

Jag och mina vänner Pierre, Kristian och Didrik hade köpt ett skepp från 1818, byggt i norska Rå. Vi höll på att bygga om det för att kunna åka jorden runt. ”Magda”, som hon hette, låg vid Tantolunden på Söder i Stockholm. Det var inte så modernt på ”Magda” precis. Dasset bestod av en hink med sittring. Vatten fick vi hämta en bit bort. Vedspis naturligtvis. Ingen el utan fotogenlampor och stormlyktor. Mina vänner såg ut som de tre musketörerna. Kristian hade långt, lockigt, mörkt hår och vacka rena anletsdrag. Pierrre hade blont långt hår, stora ögon med långa ögonfransar. Didrik hade cendrefärgat långt halvlockigt hår och lite samiska drag. Alla tre var långa. Vi klädde oss lite som en blandning av punkare och hippies. Killarna gick ofta i svarta läderrockar även på sommaren. Jag i trasiga svarta klänningar, stora hattar och nätstrumpor med höfthållare. Efter några månader blev jag kär i Didrik. Han var fem år äldre än jag var. Det var han som föreslog att jag skulle föda barnet på båten. Didrik älskade allt som var gammalt och genuint, även sättet att leva på. – I alla tider har kvinnor fött barn hemma, vad ska du på sjukhus för? sade Didrik. Jag var (och är) ju fatalist så jag tyckte att det inte borde vara några problem att föda hemma. Men naturligtvis spelade det in att Södersjukhuset låg så nära. Om så inte varit fallet vet jag inte om jag hade vågat.

Den 24 maj 1979
Klockan 5 på morgonen den 24 maj vaknade jag och trodde att jag kissat på mig. Jag var inte alls beredd på att föda just då, trots att det bara var två dagar över tiden. Jag väckte Didrik och han var säker på att det var mitt vatten som hade gått. Didrik i sin tur väckte Pierre och Kristian och sa -”Nu är det dags! Upp med er. Här ska städas. Helen ska snart föda.” Sedan gick jag och Didrik upp och ringde till min barnmorska från en automat uppe vid Ringvägen, 1 km från båten ungefär. Jag hade inte tänkt klara av födelsen helt själv. Även förr i tiden hade man barnmorskor. Didrik och jag åkte till barnmorskan, Beatrice Hogg, och hon undersökte mig. Jag var inte så öppen. Beatrice sa att det skulle dröja ett bra tag innan det var dags. Jag mådde illa och kräktes. Badade varmt och skönt hos Beatrice, sedan åkte vi tillbaka till båten.

Magda var helt förändrad. Det var som om våren hade klivit in i kajutan. Det doftade underbart av blommor. Pierre och Kristian hade fyllt hela båten med hägg och syrenkvistar. Den vanliga tjärdoften som alltid är närvarande i gamla träskutor hade skräckslaget flytt in mellan spanten och gömt sig. Blommorna stod i hinkar och pytsar, glas och kaffekoppar. På durken hade de gjort i ordning en säng till mig av tagelmadrasser, täcken och skyddande plast. Ovanpå plasten hade de placerat vårt finaste täcke och lakan. Jag blev så glad när jag såg allt vad de gjort att jag började gråta. Vårt barn skulle verkligen få en varm välkomst till livet.

När jag var liten drömde jag om att ha en skuta. Jag tänkte mig röda sammetsdraperier med guldfransar på som gardiner. När jag så blev stor och faktiskt ägde ett sådant skepp sydde jag förstås sådana gardiner till Magda. Hela Magda var i toppskick. Tennkulan från Säffle byggd 1967 sken i hammarlacken och kopparrören som om den var helt ny. Verktygen hängde snyggt på sina platser i maskinrummet. Vi hade mahognybetsade kojer, även de med förhängen av sammetsdraperier och guldfrans. En persisk matta täckte hela durken i kajutan. En bokhylla i mahogny med glasdörrar fanns där också. Luckorna i kabyssen var målade i gammal träådringsteknik, som träslaget bok. Jag har sett många skutor i mina dar, men få så välskötta som Magda var.

När det var fem minuter mellan värkarna skulle vi hämta Beatrice. Sent på kvällen samma dag hade jag värkar hela tiden. Pierre tog brandbilen och åkte i ilfart för att hämta barnmorskan. Han var så stressad och rädd att han inte skulle hinna hämta henne i tid att han vid ett rödlyse krockade med en gubbe i en liten bil. Hela bilens sida trycktes in. Han rafsade ner sitt telefonnummer till gubben (som turligt nog var oskadd) och gasade vidare genom stan till Beatrice.

Adrians födelse
Didrik och jag hade gått på kurs och lärt oss profylaxandas. Vi höll redan på med det när Beatrice kom och undersökte mig. Nu var jag ganska så öppen. Snart borde det gå att pressa ut det lilla knytet. När klockan närmade sig ett på natten hade jag väldigt svårt att hålla tillbaka. Jag var ganska svag eftersom jag inte fått i mig någon mat. Jag hade naturligtvis inte fått någon som helst bedövning. Här skulle det gå naturligt till. Kanske lite bakvänt tänkt, tycker jag idag.

Klockan 01.00 var det var dags att klämma ut bebisen. Kristian ställde brandbilen på tomgång utanför. Om det i värsta fall skulle gå illa så hade vi väldigt kort till sjukhuset. Det var inte så att en av killarna var brandman och lånat bilen från jobbet. Nej, brandbilen var en Dodge från 1956 som vi hade köpt från Ljusdals brandkår och renoverat. Den var helt svartlackad förutom två stora vitmålade dödskallar med korslagda ben på varje sida vid framdörrarna. Motorn var en rak V8 som gick så snyggt att man kunde balansera en enkrona på den när den var igång. (Fast den kunde vara lite svårstartad ibland).

Jag lade mig tillrätta på min kungligt tillredda säng. Guud vad ont det gjorde. Värkarna kom utan paus. Didrik uppmanade mig att andas rätt men jag blev förbannad på honom. Han skulle ligga här själv så han fattade hur svårt det var att profylaxa när barnet bara ville tränga sig ut. Pierre och Kristian var nästan som hypnotiserade och hörde knappt när man talade med dem. Detta var det häftigaste och mest spännande de varit med om i hela deras liv, det syntes i deras ögon. Barnmorskan sa när jag skulle krysta och när jag skulle hålla igen. Bebisen låg lite fel, på tvären, men Beatrice lyckades vända den rätt.

Äntligen fick jag krysta för fulla muggar. Plopp, sa det, så släppte min kropp ut en liten kille. Wow! Det var helt otroligt. Visst visste jag i teorin att det fanns ett barn i min kropp. Men jag hade inte riktigt trott att det var sant. Inte förrän han nu hängde i luften mellan i barnmorskans händer började jag förstå att vi hade lyckats tillverka en liten människa. Han var svarthårig, blodig, slemmig och hade stora kolsvarta ögon. Men säg den lycka som består. Den lille killen ville inte börja andas. Beatrice försökte på alla sätt att få vår son att ta sitt första andetag, men det var som förgjort. Hon masserade honom, klappade honom och slog honom till slut på rumpan för att andningen skulle komma igång. Själv höll jag andan av skräck att förlora gudagåvan innan jag ens träffat honom ordentligt. Det gick inte att vänta längre. Beatrice beordrade Didrik och Kristian att åka till sjukhuset med honom. Pierre stannade kvar med oss. Jag var tvungen att krysta ut moderkakan. Jag försökte behålla hoppet om att allt skulle gå bra.

Brandbilen kommer tillbaka
Efter den längsta väntan jag någonsin varit med om hörde vi brandbilen närma sig. Den tutade högljutt ända tills den bromsade in framför Magda. Det borde ha betytt att pojken levde men jag vågade inte tro något förrän jag fick se min son vid liv. Men det hade gått bra. De kom ner för lejdaren och gick direkt fram till mig och lade honom i min famn. Frisk, söt och lyckligt ovetande om hur rädd han gjort oss alla. Mamma mia, vilken lycka. Jag hade fått nåd och sluppit uppleva döden efter födelsen. Mina minnen av den hemska smärtan, illamåendet och jobbiga värkar var suddigt och oviktigt. Jag hade blivit storligen belönad för mitt arbete.

Jag var dock lite sur på människorna i min omgivning. När jag berättat att jag var med barn hade flera stycken ojat sig och frågat om jag verkligen klarade av ansvaret, att det var så jobbigt med blöjor. De hade varnat mig för att min frihet skulle bli begränsad osv. Ingen, även de som var positiva, hade talat om för mig vilken utomjordiskt, underbar händelse det var att föda sitt eget barn. Det här slog allt jag tidigare varit med om.
När det var klart låg jag äntligen med vår nytvättade och klädda son i famnen och vilade ut efter den dramatiska födelsen. Pierre och Kristian som satt på durken sa att de kände sig som om de blivit pappor de också.

Jag bad Didrik återigen berätta vad som hänt på sjukhuset. Så här återgav han det. De hade rivstartat och Kristian hade kört det fortaste han vågade till Sachska barnsjukhuset. Men det var stängt. De fick vända och tokköra till Södersjukhuset i stället. De stannade brandbilen precis utanför dörrarna till akuten med dödskallen gloende mot ingången, rusade in med vår bebis i famnen och ropade på läkare. Läkare och sköterskor rusade omedelbart fram och ville hjälpa. Det var då det blev liv i luckan. Akuten strålade av ljus. Allt ljus och allt ljud fick vår son att vakna till ordentligt. Han började äntligen andas och skrek i högan sky. En läkare undersökte barnet och frågade föstås var mamman var. Didrik berättade för honom hur det gått till. Det verkade som pojken fått en så lugn och avslappnad födelse med dov belysning och inte så mycket ljud att han inte riktigt förstått att han kommit ut ur magen och måste andas med lungorna. Eftersom det inte var något fel på honom fick de ganska snart lämna sjukhuset och åka tillbaka till mig.
Jag skulle bra gärna ha velat se deras miner där uppe på sjukhuset när mina två musketörer tvärbromsat med en brandbil ”från helvetet” och kommit in med en nyfödd bebis i famnen.

Epilog
Min och ”Jackos” första sommar tillbringades på Magda. Han fick det namnet av bananlådan i trä som han sov i. En kväll när vi höll på att diskutera vad pojken skulle heta fick Kristian syn på en text som var tryckt på lådan. -Jag har det sa han. – Han ska heta ”Jacko” Titta, hans namn står ju redan på lådan. Jag läste ”Jacko bananer” och skrattade.

Många sommarkvällar fick jag stanna ensam hemma på Magda med Jacko när Didrik, Kristian och Pierre var ute på äventyr med Brandbilen. ”-Vaddå, du är ju hans mor. Han behöver dig. Vad kan jag göra? Jag kan ju inte amma”. var Didriks ursäkt att smita från sin papparoll som han talat så varmt för innan Jacko kom. Det mest spännande som hände mig den sommaren var att en sädesärla fick ungar strax efter mig. De bodde på däck vid relingen. De blev så tama att de kom fram och åt från händerna. Vi sov med fåglarna på däck under presenning när det var för varmt. Men mitt lilla barn och jag hade det kul tillsammans. Jag pratade med honom om allt möjligt. Jag trodde då att barn bara är små människor som egentligen förstår allt man säger och kan prata. Men de får inte berätta det på grund av en högre ordning. Om man har den utgångspunkten så behandlar man barn med mer respekt tror jag. Dessutom är det intressantare att se det så.

PS. Efter ett år döpte vi om honom till Adrian. För inte ens vi var så knäppa så att vi tyckte att vår son skulle växa upp med ett ap-namn.

Text: Helen Wellton

Innehåll

Förord
.
Kapitel 1. Hur föder man hemma?
Lillan kommer till jorden
Förbereda sig hemma
Barnmorska och mödravård
Frågor till barnmorskan
Kostnader
Läkarkontroller
Doula
Utrustning
Barnvakt
Kropp och själ under graviditeten
Föda utan barnmorska
.
Kapitel 2. Pappa/Partner
Pappans roll vid förlossningen
En klippa i stormen
Praktiska uppgifter
Att rycka in som barnmorska
Bebisbesiktning
Låt tiden gå
.
Kapitel 3. Nära och kära närvarande
Syskon
Medhjälpare
.
Kapitel 4. Ett barn föds
Födselns förlopp
Födslosmärta
Smärtlindring
Komplikationer
Påverkan
Om barnet dör
.
Kapitel 5. Tio anledningar att föda hemma
Tio anledningar att föda hemma
Vi behöver inte flytta oss
Vi bestämmer
Vi känner barnmorskan
Vi kan vara och göra som vi vill
Lugnare start för barn och föräldrar
Fördelar för familjen
Valfrihet
Sjukhusen har brister
Ett feministiskt perspektiv
Födandet ska vara lustfyllt
Är det en särskild sorts föräldrar som föder hemma?
Kan vem som helst föda hemma?
Attityder
Svar på vanliga påståenden om hemförlossning
Frågor att ställa till dig själv
.
Kapitel 6. Hemfödsel historiskt och internationellt
Häxjakt
Läkarmakt
Systemskifte
Bättre livsvillkor
Hemfödsel i Holland, England och USA
.
Kapitel 7. Hemfödsel i dagens Sverige
Hur många svenskar föder hemma?
Lagen och Socialstyrelsen
Föreningen Föda Hemma
.
Kapitel 8. Forskning om risker och vinster vid hemfödsel
Forskning om risker och vinster vid hemfödsel
Ny avhandling om hemförlossningar i maj 2007
WHO
ICM
Cochraneinstitutet
.
Kapitel 9. Adresser, länkar, läs- och filmtips
Adresser, länkar, läs- och filmtips
.
Ansöka om ersättning
Ansöka om ersättning
.
Intervjuer (går tyvärr inte att läsa längre, av upphovsmannaskäl)
Marias och Jaris hemförlossning
Christina Kummlis dotter föddes hemma trots sätesbjudning
Rebeccas hemförlossning
Renée Rosengren: Vårt hus vaktades av änglar
Susanna Heli: Urkvinnan i mig har tagit över
.
Fler födselberättelser
Adrian, född på en skuta i skenet av en stormlykta
Vår hemförlossning

Innehåll 2

Förord
.
Kapitel 1. Hur föder man hemma?
Lillan kommer till jorden
Förbereda sig hemma
Barnmorska och mödravård
Frågor till barnmorskan
Kostnader
Läkarkontroller
Doula
Utrustning
Barnvakt
Kropp och själ under graviditeten
Föda utan barnmorska
.
Kapitel 2. Pappa/Partner
Pappans roll vid förlossningen
En klippa i stormen
Praktiska uppgifter
Att rycka in som barnmorska
Bebisbesiktning
Låt tiden gå
.
Kapitel 3. Nära och kära närvarande
Syskon
Medhjälpare
.
Kapitel 4. Ett barn föds
Födselns förlopp
Födslosmärta
Smärtlindring
Komplikationer
Påverkan
Om barnet dör
.
Kapitel 5. Tio anledningar att föda hemma
Tio anledningar att föda hemma
Vi behöver inte flytta oss
Vi bestämmer
Vi känner barnmorskan
Vi kan vara och göra som vi vill
Lugnare start för barn och föräldrar
Fördelar för familjen
Valfrihet
Sjukhusen har brister
Ett feministiskt perspektiv
Födandet ska vara lustfyllt
Är det en särskild sorts föräldrar som föder hemma?
Kan vem som helst föda hemma?
Attityder
Svar på vanliga påståenden om hemförlossning
Frågor att ställa till dig själv
.
Kapitel 6. Hemfödsel historiskt och internationellt
Häxjakt
Läkarmakt
Systemskifte
Bättre livsvillkor
Hemfödsel i Holland, England och USA
.
Kapitel 7. Hemfödsel i dagens Sverige
Hur många svenskar föder hemma?
Lagen och Socialstyrelsen
Föreningen Föda Hemma
.
Kapitel 8. Forskning om risker och vinster vid hemfödsel
Forskning om risker och vinster vid hemfödsel
Ny avhandling om hemförlossningar i maj 2007
WHO
ICM
Cochraneinstitutet
.
Kapitel 9. Adresser, länkar, läs- och filmtips
Adresser, länkar, läs- och filmtips
.
Ansöka om ersättning
Ansöka om ersättning
.
Intervjuer (går tyvärr inte att läsa längre, av upphovsmannaskäl)
Marias och Jaris hemförlossning
Christina Kummlis dotter föddes hemma trots sätesbjudning
Rebeccas hemförlossning
Renée Rosengren: Vårt hus vaktades av änglar
Susanna Heli: Urkvinnan i mig har tagit över
.
Fler födselberättelser
Adrian, född på en skuta i skenet av en stormlykta
Vår hemförlossning