Föda utan barnmorska

Det finns föräldrar som av olika anledningar vill föda helt själva, utan barnmorska. Det finns också föräldrar vars barn föds innan barnmorskan hinner komma, utan att det var planerat så. I båda fallen kan det vara bra att i förväg ha tänkt igenom vad ni behöver veta och ha hemma för att klara er på egen hand.

Det första man ska komma ihåg är att miljontals barn har fötts utan barnmorska och med lyckad utgång. Människans utveckling genom årmiljonerna har anpassat oss till överlevnad så långt det bara går. Exempelvis har en gravid kvinna cirka tre liter mer blod i kroppen än en icke-gravid, vilket gör att hon har lite marginaler om hon skulle blöda vid förlossningen.

Ett annat exempel är att det nyfödda barnet har ett högt hemoglobinvärde och kommer ut till en miljö med betydligt högre syrehalt än vad det haft i magen. Jämför med en bloddopad toppidrottskvinna! Syrepåslaget som barnet får gör att vår helt vanliga luft fungerar lite som ett syretält. Det kan vara skönt att veta om barnet är lite medtaget när det kommer ut.

Många som föder oplanerat utan barnmorska gör det för att bebisen kommer snabbare än väntat. Även om det kan kännas överraskande med en snabb förlossning så kan man trösta sig med att de ofta är lätta och okomplicerade.

Om du känner att du vill ha ”utrustning” hemma kan du höra med din barnmorska om du får låna rena bomullssnören att knyta runt navelsträngen, en tratt om ni vill lyssna på barnets hjärtljud och en graderad skål för att mäta en eventuell blödning. Alla dessa saker går naturligtvis också att skaffa på annat sätt.

Den bästa platsen att föda ensam på är på golvet, på en madrass eller en filt. Se till att rummet är varmt och att barnet kan hållas varmt. Har ni möjlighet så se till att ha allt ni behöver nära – telefon (med luren av), mat, kall och varm dryck och så vidare. Ju mindre ni behöver springa iväg och hämta saker desto bättre. Ta gärna dit alla husets handdukar – de kommer säkert att behövas till både värme och rengöring.
Läs mer i kapitlet ”Att rycka in som barnmorska”.

Vad gör man när barnet är fött? Tar det lugnt, om både mamman och barnet mår bra. Besiktigar bebisen, låter lugnet råda.

Om barnet andas dåligt eller rossligt behöver det sugas. Sätt din egen mun över barnets näsa och mun och sug ut eventuell gegga, så att det inte kommer ner i barnets lungor. Oroa dig inte för att suga för löst eller för hårt – du kommer att känna precis hur hårt du måste ta i.

Om minsta tveksamhet kring barnets tillstånd råder, ring barnmorskan, barnläkaren eller sjukhuset. Samma sak om det verkar bli krångel med moderkakan eller om mamman verkar väldigt medtagen eller blöder mycket. Se avsnittet om komplikationer.

Det är oftast inte nödvändigt att genast jaga iväg med den nyfödda ut på stan för en läkarundersökning. Däremot brukar man varmt rekommendera en läkarundersökning inom 72 timmar. Det är viktigt att man till exempel kollar barnets höfter för att kunna rätta till eventuella problem i tid.

I bästa fall kanske du kan få din barnläkare att komma hem till er – det finns åtminstone läkare i Stockholm som gärna gör hembesök för att bespara det nyfödda barnet resan till vårdcentralen.

Har du själv fött hemma utan barnmorska och vill lägga till ett bra tips: skriv en kommentar!

Pappans roll vid förlossningen

Det här avsnittet riktar sig till mannen som blir pappa. (Egentligen till partnern, som kanske inte alls är en man eller en pappa, men vi skriver ”han”, ”pappan” eller ”mannen” för enkelhetens skull eftersom det skulle bli så långt att skriva alla varianter. Stryk över och skriv in ditt eget namn istället!)

En central figurFör några år sedan började man tala om hur mannen förändras när han blir far, ofta redan under graviditeten. I hur stor utsträckning även mannen får rent fysiska graviditetssymtom som illamående, viktökning med mera är väldigt individuellt, men de flesta män genomgår i vilket fall en själslig omställning. Det känns som det fortfarande är ganska långt kvar tills detta tillstånd är lika allmänt accepterat och införlivat i vardagen som det är för blivande mammor.
Mannens upplevelse kan bara delvis jämföras med kvinnans. De ska båda bli föräldrar, och om det är första gången kan det vara med mycket blandade känslor de ser fram mot föräldraskapet. Men den blivande fadern har inte alls samma tillgång till och kontakt med barnet som mamman, och får inte samma ”gratis” fördelar av att vara gravid så att det syns.
Vår tid är också en mellanlandning mellan gamla traditioner och nya kunskaper. Det finns få färdiga mönster för män. Inte många män ser sina egna pappor som förebilder för en blivande far. Samtidigt ligger kanske möjligheterna att axla rollen på ett modernt sätt en bit in i framtiden – vi är fortfarande långt borta från ett samhälle där män tillåts, och kanske till och med förväntas, sätta sina barn i främsta rummet.

En situation då detta blir extra tydligt för den blivande fadern är då hans barn ska födas. Fortfarande för bara tio år sedan var det inte alls självklart att pappan skulle vara med på förlossningen.
Hans roll vid födseln är också komplicerad. Idag tycker antagligen de flesta som arbetar på förlossningsklinikerna att det är önskvärt och bra om pappan är med. Han ses både som ett stöd för den födande kvinnan och som avlastning för personalen. Samtidigt är det han som anses minst viktig i födslorummet. Om någonting skulle hända, om en kritisk situation skulle uppstå, är pappan den förste som skickas ut. Han är den som anses behövas minst.

För mannen vars barn ska födas hemma är det annorlunda. Med få undantag har han en central roll, och en betydelsefull uppgift att fylla. Han ska vara kvinnans stöd, rådgivare och omvårdare, men också värd för barnmorskan och andra inkallade. Sist men inte minst ska han välkomna sitt barn till världen, på sitt eget sätt.

Det finns de som menar att födsel är ett kvinnogöra, och att mannen som deltar vid sitt barns födsel är en produkt av ett kulturellt feltänkande. Men par som föder hemma har ofta en god anledning att föda tillsammans. De har ofta uppfattningen att det är bättre både för deras egen relation och för barnet att de båda är närvarande vid födseln. Många tycker att det ska bli spännande och roligt att göra det tillsammans, och många män kan helt enkelt inte tänka sig att inte vara med.
Efteråt berättar många om sin förstärkta relation till varandra och barnet.

En klippa i stormen

Eftersom alla födande kvinnor är olika med olika behov, och alla parrelationer är olika, går det inte att säga i detalj vad som är en mans uppgift att göra när hans kvinna föder. Det går knappast heller att bestämma i förväg eftersom en förlossning sällan blir just som man tänkt sig.
Vissa kvinnor vill överhuvudtaget inte ha någon nära sig då de föder. Det räcker för dem med vetskapen om att mannen finns i närheten, redo att rycka in om det skulle behövas.

En klippa i vågornaFör de allra flesta kvinnor är dock mannen oerhört viktig. Många kvinnor upplever sig vara utkastade i en storm under förlossningen, när det kraftfulla värkarbetet har tagit över i kroppen. Mannen är då en klippa i de brusande vågorna, ett ljus i mörkret. Han får representera hopp och förnuft, när allt annat är ett kaos.

Vare sig födseln är svår eller går som en dans är det viktigt för de flesta kvinnor att mannen är lugn och fokuserad. Han ska vara uppmärksam, ha ögonkontakt, veta var allting finns. Han ska veta hur födseln fortskrider och ge intryck av att ha full kontroll på läget.

Sheila Ljunggren, känd födselpedagog, berättade på sina förlossningsförberedande kurser om hur pappan kunde göra en särskilt viktig insats under födseln. ”Just innan själva utdrivningen börjar blir kvinnan ofta missmodig eller desperat. Det är vanligt att hon känner att hon faktiskt snart ger upp! Då, när det känns som värst, när hon säger att hon kommer att dö – då är det ungefär en halvtimme kvar. Och du som man kan gärna berätta det för henne då: Bra, allt är precis som det ska, nu är det bara en halvtimme kvar tills vi får träffa vårt lilla barn.”
Det har varit till stor tröst för många födande kvinnor att få höra detta, och för många män att få säga det.

Praktiska uppgifter

Pappa hjälperDet är inte helt fel att styrketräna under graviditeten, för en födsel kan kräva både muskler och kondition.
Du kanske behöver bära och stödja kvinnan uppför trappor, vara med på toa, låta henne luta sig mot dig och hänga sig runt din hals – och det är verkligen tungt!
Du kan behöva hjälpa kvinnan att tvätta och torka sig, kanske laga mat eller ordna med dryck, hämta saker, hålla koll, föra bok, planera, organisera, möblera, trösta och hålla ett öga på klockan. Framförallt måste du vara närvarande, ibland flera dygn i sträck. Och inte tappa fattningen, vad som än händer.

Visserligen är det bra att vila under förlossningen, och en kvinna som får föda ostört känner oftast vad hon behöver göra för att processen ska gå framåt. Men om hon blir trött eller har mycket ont är det lätt att hon ”fastnar” i ryggläge i sängen, strandad som en val eller en sköldpadda på rygg. Om du misstänker att värkarbetet stannat av kan du gärna försöka uppmuntra henne att resa på sig, gå omkring, hitta en ställning som känns bra och som hjälper barnet att komma ut. Men var lyhörd! Det är inte kul att bli kommenderad när man är mitt uppe i sitt livs hårdaste arbete.

Börjar du känna dig ansträngd redan? Det är bara bra om du svettas under förlossningen, åtminstone om den går långsamt. Enligt de jamaicanska barnmorskorna kan långdragna förlossningar snabbas på om mamman får sniffa på en av mannens svettiga skjortor. Svett innehåller nämligen mycket prostaglandiner som kan påskynda förloppet. Det skadar säkert inte att pröva!

När bebisen väl är född behöver du kanske byta lakan, bädda, ta fram rena kläder till mor och barn. Eventuellt ta kort eller filma? Fira med barnmorskan, säga adjö till de som varit med. Ringa släktingarna nästa dag. Skydda familjen mot besök, telefonsamtal, störande moment. Släkt och vänner kan få vänta ett par veckor, om det känns bäst för er.

Att rycka in som barnmorska

Det kan hända att du som partner måste ge din kvinna stöd vid födseln helt på egen hand. Kanske har ni valt att bara be barnmorskan att komma in om det blir absolut nödvändigt. Kanske har ni ingen barnmorska eller så finns hon i rummet men intar en mera passiv roll, för att ni önskar ha det så. Vi har redan gått igenom lite av vad man ska tänka på när man föder utan barnmorska.

I vilket fall som helst är det önskvärt att partnern/pappan vet hur födseln går till. Och om det är någon som ska känna till de medicinska riskerna med en förlossning så är det mannen – detta gäller så klart alla, även pappor som får barn på sjukhus. Du bör veta vad som är ett nödfall, och vad som då ska göras. Vem du ska ringa, vilka som ska informeras. Du ska följa med kvinnan hela vägen till sjukhuset, och se till att någon kan passa eventuella syskon till barnet.

Läs kapitlet om förlossningens förlopp. Där får du i stora drag veta hur en normal förlossning fungerar, och vad man kan vänta sig att det ska hända. Tänk på att naturen själv gör ett bra jobb, och att barnet vanligtvis inte behöver hjälp för att komma ut. I normala fall behöver du bara stötta kvinnan och vänta.

När barnet väl har kommit ut är det kanske du som får ta emot det i dina händer och försiktigt lägga det på mammans bröst eller mage. Antagligen kommer bebisen att skrika till eller gny lite så fort den kommer ut, men om den inte gör det och du märker att inte andningen har kommit igång så tar du en handduk och gnuggar den lilla kroppen, så att cirkulationen får fart.

Tänk på att barnet gärna ska ligga högre än mamman/livmodern för att blodet ska fortsätta att pulsera fritt genom navelsträngen! Vänta tills navelsträngen pulserat klart (det tar normalt mellan fem och 25 minuter, men kan i extremfall ta upp till en timme) och navla sedan av. På detta sätt behöver man inte knyta navelsträngen, vilket man gjorde förr: knöt av den på två ställen och klippte av den på mitten.
Är det riktigt vildmarksläge och du inte har en sax att klippa med behöver du ändå inte vara orolig: navelsträngen är försvagad på ett ställe, cirka en manshands bredd (12-14 centimeter) från barnet, vilket gör att den kan dras av där.

Barnmorskan brukar undersöka normala livsfunktioner och vitalitet som visar sig genom bland annat hudfärg, muskeltonus och liknande. Undersökningen ger poäng på en så kallad Apgarskala som barnmorskan sen ska föra in i journalen. Bedömningen görs två gånger, efter en minut och efter fem minuter. Barn som verkar medtagna efter en minut kan hämta upp sig förvånansvärt snabbt och få mycket högre poäng andra gången. Barn kan se också mycket olika ut när de föds! Men de ska låta, andas, ha muskelspänst, rörelse och skifta från blek färg till rosig efter några minuter eller lite skrik.

PappapussDen nyfödda bebisen kan häpnadsväckande mycket. Den känner igen familjens röster och lär sig nästan genast att urskilja sin mammas lukt bland alla andras. Den kan till och med helt på egen hand ta sig upp från mammans mage till bröstet, ledd av sin lilla näsa och sin hunger. Denna instinkt kallas för bondingreflexen och är förstås livsnödvändig för den händelse bebisen inte har någon som hjälper den fram till bröstet – men nu finns ju du där! Du kan gärna hjälpa din lille och lägga honom där med en gång. (Den här reflexen fungerar inte om barnet är påverkat av petidin, en ganska vanlig kemisk smärtlindring.)

Barn kan amma så fort de är födda, och den nyblivna mamman har alltid mjölk i brösten. Visserligen är inte mängden alltid så stor i början, men det spelar ingen roll eftersom den första mjölken (råmjölken) är verksam även i droppkvantiteter.
Ju mer barnet får suga desto snabbare kommer mjölkproduktionen igång. Mjölkmängden ökar sedan successivt de första dygnen (även om det kan ta ytterligare upp till tre månader innan tillgång och efterfrågan har balanserats!). Barnet har med sig reservnäring när det kommer ut från magen, så det klarar sig ändå.
Den första mjölken kallas alltså råmjölk (det latinska namnet är colostrum) och den är oerhört fet och nyttig, för att ge barnet en snabb start. Barnet kan självt reglera hur länge det ska äta och hur ofta, vilket kan vara flera gånger i timmen den första tiden. Möjligen kan man behöva hjälpa till så att bebisen får in hela bröstvårtan (och gärna lite till) i sin lilla mun – detta för att undvika att mamman ska få såriga bröstvårtor. Men inget av detta brådskar. De första dygnen kan allting få ske precis som det sker.

Moderkakan ska ut, men det är inte panik (det kan ta upp till en halvtimme innan den börjar vandra ut av sig själv). Om mamman är i upprätt läge och har lagt barnet till bröstet går det antagligen fortare, eftersom livmodern då drar ihop sig mer effektivt.
Om du måste hjälpa mamman att få ut moderkakan, tänk på att inte dra för häftigt i navelsträngen – den ska alltså inte tvingas ut, snarare måste den också födas fram så mamman behöver antagligen hjälpa till att krysta fram den (vilket kan kännas mycket motigt, det var ju redan klart med födandet!). Om mamman inte blöder kan man vänta ganska länge, upp till sex timmar. Men det brukar alltså kännas när den ska komma. Fråga barnmorskan om du är det minsta tveksam.

Bebisbesiktning

Mjuka händerNär moderkakan är ute kanske mamman vill gå och duscha. Passa på medan du håller din lilla nyfödda bebis att räkna fingrar och tår, stryk barnet över hjässan och känn den lilla mjuka fontanellgropen där skallbenen ännu inte växt ihop – i vedisk tro är denna punkt ett ”chakra”, det heligaste stället på hela kroppen där barnets ande flödar fritt in och ut. Fontanellen kan variera i storlek, från 2 millimeters till 4 centimeters bredd (men den måste finnas där, annars kommer inte huvudet att kunna växa när barnet växer).

Det är viktigt att ditt lilla barn får hjälp att hålla värmen – cirkulationssystemet i bebisens kropp är så litet att barnet blir snabbt nedkylt eller uppvärmt. Lägg en filt över den lilla redan då hon ligger på sin mammas mage, och se till att bära henne med filten omkring sig. Det finns många anledningar att låta bebisen ligga kvar hos mamman. Bland annat visar svensk forskning att nyfödda bebisar både håller temperaturen bättre och skriker mindre om de får ligga tätt intill sin mammas eller pappas hud, istället för i egen säng.

Låt tiden gå

Pappa och barn. Målning av Sandra BiermanFinns det något mer fantastiskt än ett nyfött barn? Ni kan ta all den tid ni vill till att bara njuta av ögonblicken, snusa på den lilla bebisen och beundra dess obeskrivliga skönhet. Om tiden står still – låt den göra det, ingen och ingenting behöver störa er nu. Inte ens om du glömt att lägga is i ishinken behöver du bry dig – det går bra att fira ert nya föräldraskap med ljummen champagne också!

En del föräldrar föredrar att låta sitt barn vara i fred så länge som möjligt efter förlossningen, och under förutsättning att man håller barnet varmt är det ingen brådska att tvätta bebisen eller få på den kläder. Inne i mammans mage har barnet ett lager på sig av så kallat fosterfett, en tjock vit smörja som skyddar barnets hud mot fostervattnet. Om mamman har gått mycket över tiden kanske fettet har sjunkit in i barnets hud, annars har den troligtvis kvar ett lager fett utanpå huden när den föds. Detta fett skyddar även mot den första kylan i luften utanför mammans mage, och kanske också mot de främmande ämnen som finns i barnets nya miljö. Därför kan du gärna låta det vara kvar tills det tagits upp av huden (ungefär som solkräm gör), om det känns bra.
Om bebisen är mycket kladdig och blodig kan du förstås torka av barnet med en mjuk tvättlapp, urkramad i ljummet vatten.

Kanske får du en stund, senare samma dag eller till och med nästa dag, då det passar att tvätta av och klä på den lilla i lugn och ro. Den första tvättningen behöver inte vara ett bad eller ens med vatten. Bad kan vänta, åtminstone hela första veckan eller veckorna. Det går bra att torka av barnet med en ljummen torr eller fuktig tvättlapp den första tiden, en för stjärten och en för resten av kroppen. Tvål behövs inte heller den första tiden, är det något du inte får bort med tvättlapp eller vatten så kan du ta oparfymerad barnolja att tvätta med.

När du byter blöja på barnet första gången ser du att bajset är svart. Det kallas för barnbeck och är lite som tjära i konsistensen. När barnets reserver är slut och amningen har kommit igång blir bajset alldeles gult istället.
Om ni har valt tygblöjor kan det vara en bra idé att lägga ett rispappersinlägg i blöjan. På så vis behöver du bara kasta rispapperet och slipper tvätta blöjorna så ofta. Kissiga blöjor behöver bara sköljas, inte tvättas. Hur ofta du behöver byta blöja beror på ditt barn och på amningen. Vissa barn kissar och bajsar jämt, andra kissar ett par gånger per dygn och bajsar en gång i veckan. Båda är normalt.
Om du använder engångsblöjor, se till att byta dem lite oftare så att inte barnet får blöjutslag. Ju mer barnet får ligga utan blöja, dess bättre för barnets hud.
Obs! Se upp med att luta dig fram för att gulla med små pojkbebisar vid blöjbyte. De kissar rakt uppåt!

Här får du tips på bra böcker om den första tiden med bebisen.

Syskon

Den franske förlossningsläkaren Michel Odent brukar rekommendera att mamman föder så ensam som möjligt för att bli så lite störd som möjligt. Det kan vara bra att tänka igenom i förväg vilka man vill ha med i förlossningsrummet så att det inte uppstår några känsliga situationer när födseln redan kommit igång.

Glad storebrorEn del föräldrar oroar sig för hur de större barnen ska reagera på att deras mamma föder barn. Självklart går det inte att säga i förväg och beror på många olika förutsättningar, men de flesta barn verkar ta det hela mycket naturligt. De tar inte mer plats än vad föräldrarna kan hantera, de tycker det är roligt eller intressant och blir inte det minsta rädda även om mamman stönar eller vrålar.
Om barnet blir uttråkat underlättar det om det finns någon som kan gå iväg med det och hitta på någonting annat. Självklart kan det hända att barnet blir skrämt, särskilt om någon annan i rummet verkar rädd, och även då är det till stor hjälp om det finns någon mer där som bara finns till för syskonen.

Om du vill ha med barnen eller inte kan bara du själv bestämma. Vissa mammor tycker att det är roligt, andra blir störda och tappar koncentrationen. Det är inte livsviktigt för det äldre barnet att få vara med – det är en erfarenhet att mamma behöver få vara ifred för att kunna föda fram det lilla syskonet, och så får man ju komma in så snart det är klart för att hälsa sin lilla bror eller syster välkommen. De flesta födslar sker på natten, och lustigt nog är det sällan som syskon vaknar när deras föräldrar föder barn. Kanske låter man mindre än man själv tror?
Att få visa en häpen, nyvaken treåring den lilla bebisen som kommit under natten är också ganska så mysigt!

”Jag har inte velat ha mina andra barn med eftersom jag haft ett stort behov av avskildhet när jag fött. Det äldsta barnet var av en händelse hos sin farmor då hans lillebror föddes, och kom hem bara några timmar senare. De andra två har fötts på natten när syskonen legat och sovit.
När mitt tredje barn föddes var det den äldste av bröderna, då sex år, som såg henne först. Han kom larvandes helt sömndrucken på väg tillbaka till sin säng efter att ha varit uppe och kissat, och vi vinkade in honom till oss för att se den lilla nyfödda systern. ”Jättesöt”, mumlade han artigt och vacklade tillbaka i säng igen.
Minsta lillasyster föddes också på natten. Då var det den yngre brodern som upptäckte bebisen först – han var nämligen på väg att lägga sig på henne när han kom till min säng tidigt på morgonen. Jag visade honom det lilla knytet som låg där och viskade att nu hade deras nya lillasyster fötts. Häpen tog han tummen ur munnen och rusade in till sina syskon och ropade att de måste komma och titta, bebisen har kommit!”
Anna

För tonårsdottern, den unga kvinnan, finns allt att vinna på att ha fått uppleva sitt syskons hemfödsel (eller att själv ha fötts hemma!). Idag förs knappast kunskaperna om att föda barn muntligen vidare mellan förälder och barn. Skolan förmår inte i någon högre grad intressera unga människor för barnafödandets mysterier och de flesta blivande föräldrar är därför hyfsat okunniga när det är dags.
Visst har alla en föreställning om hur det ska bli att föda barn, men den är ofta väldigt negativ. Många har fått höra av sina egna föräldrar att det var förskräckligt och skrämmande när de själva föddes. Motsatsen förekommer också: en kvinna berättade för sin dotter om hennes födelse och liknade förlossningen vid en lång orgasm. När dottern själv födde barn tyckte hon att liknelsen var en smula vilseledande 😉

Att ha fått höra enbart negativa omdömen om att föda barn påverkar mer än vad man kanske som förälder kan föreställa sig. Även synen på den egna kroppen, kroppsfunktioner och sexualitet i allmänhet bidrar till hur ens dotter, den unga kvinnan, i födslostunden känner och litar på sin egen kropp. Har hon med sig en bild av födandet som något man själv med förtroende tar ansvar för, något som man själv kan påverka och med stolthet och förväntan se fram emot, då har hon många av de förutsättningar som möjliggör en lättare barnfödsel.

”När jag var 12 år blev min mamma gravid med min syster Claire. Ett år senare berättade min mamma för mig att hon var gravid igen. Jag blev glad, men lite osäker på vad jag skulle svara när mamma frågade om jag ville vara med på förlossningen. Jag ville verkligen inte vara på sjukhuset en gång till. Jag sa att jag ville tänka på saken.
En vecka senare sa min mamma att hon troligen skulle föda barnet hemma, med en barnmorska. Hon frågade mig om jag hade funderat på om jag ville vara med. Jag sa att jag ville det. Jag tänkte att eftersom barnet skulle födas hemma så skulle det nog bli annorlunda. (…)
Vår barnmorska Deborah och hennes medhjälpare Diana kom hem till oss tidigt på morgonen. Jag kommer ihåg hur vårt hem kändes den morgonen. Jag kände lukten av rostat bröd och kanel, och till min förvåning verkade huset fridfullt och ganska tyst. Det enda ljud jag hörde var Deborahs lugnande röst, när hon sa till mamma att hon var så duktig. (…)
Ganska snart började mamma krysta. Jag gick in i sovrummet för att se på. Min styvfar och min bror Eric var också i rummet. Vi uppmuntrade mamma, och väntade. Innan jag visste ordet av krystade mamma ut en söt liten flickbaby. Vi stod runt mamma och såg Abigail glida ut. Deborah gav genast babyn till mamma och vi ställde oss alla nära mamma för att beundra familjens nyaste medlem. (…)
Den största upplevelsen med den förlossningen, för min del, var att om man är förberedd och gör det på rätt sätt är det en underbar upplevelse. Det var fint när Claire föddes på sjukhuset, men läkarnas sätt och åsynen av all medicinsk utrustning gjorde inte att jag själv såg fram mot att föda barn. Men när jag såg Abigail födas förstod jag hur fantastiskt det kan vara att bli mamma. Jag känner mig privilegierad som har fått vara med om det.”
Justine McDonald, 14 år

(Being There; Mothering -99)

Medhjälpare

Så nu har vi en födande kvinna i rummet, hennes man, en barnmorska, en doula, två små barn och en mormor. Därtill en väninna som fotograferar, en granne som bara tittade in för att se varför det var fest och kanske grannens katt …

Hur många kan man egentligen vara i ett förlossningsrum? Enligt Michel Odent ska det vara så få personer som möjligt i det rum där kvinnan föder. Han menar att störningar orsakar komplikationer, och berättar med en rysning om amerikanska hemförlossningar med hela hejaklackar av vänner som bara ställt till med oreda och elände.

Naturligtvis är det upp till dig själv att bestämma hur många du vill ha med när du föder ditt barn. Generellt kan man dock säga att ju fler personer som är inblandade, desto mer kan hända och gå fel. De allra flesta födande kvinnor är mycket känsliga för intryck och för andras behov.
En födsel väcker också starka känslor hos andra – känslor som de kanske inte har räknat med att uppleva.

Ett råd, om du vill ha både barnmorska, partner, barnvakt och eventuella vänner i huset, är att be alla som inte absolut måste vara i rummet att hålla sig utom syn- och hörhåll tills allt är klart. Det brukar fungera alldeles utmärkt.

Födselns förlopp

Har man gått över tiden två veckor kanske man börjar undra om man ska använda mutor eller hot för att få ut sin inneboende, men faktum är att barn alltid kommer ut till slut, och för det mesta helt för egen maskin. Barn föder sig helt enkelt själva (med lite hjälp av mammans muskler!).
Hur lång förlossningen ska bli eller hur den ska kännas vet man aldrig i förväg. Man räknar med att det tar längre tid att föda första barnet, men hur många minuter, timmar eller dygn det ska ta beror på en mängd faktorer, där bland annat trygghet är en av de viktigare.

I stort sett alla förlossningar följer ett visst körschema. Mammans kropp får en signal att förlossningen ska börja (exakt var den signalen kommer ifrån, hur den ser ut eller vad som utlöser den vet man fortfarande inte).
Mammans kropp är fiffigSedan samarbetar barnet och mammans kropp på ett fiffigt och komplicerat vis för att barnet ska komma ut – motståndet på vissa ställen i livmodern får barnet att rotera till en viss ställning och så vidare, allt för att barnet ska ta sig ut så säkert som möjligt.

Följande är en generell beskrivning av förlossningens olika faser:

Förlossningen börjar
Den vanligaste signalen på att dagen B som i bebis är inne är förstås värkar, men många kvinnor har så kallade förvärkar innan de riktiga sammandragningarna börjar. Omföderskor kan ha förvärkar i veckor eller till och med månader före förlossningen!
Ett annat tecken på att födsloarbetet har satt igång kan vara att vattnet går, men det är inte så vanligt. Oftast går inte vattnet förrän barnet faktiskt föds.
Ytterligare ett tecken kan vara att slemproppen lossnar (även om det inte är alla som märker när det händer). Slemproppen är en geléaktig klump, en slags stor flytning, med eller utan blodstrimmor i. Den har suttit i livmoderhalsen som ett skydd för att inte släppa in bakterier och annat otyg till bebisen i livmodern.

Latensfasen
Förlossningens första fas kallas latensfasen. Den inleds med att livmodern, kvinnans största muskel, börjar dra sig samman i rytmiska vågor för att pressa ut barnet. Dessa sammandragningar (som ofta kallas värkar eller kontraktioner) går uppifrån livmodern ner mot livmodermunnen.
I början kommer sammandragningarna ganska sällan och oregelbundet. De är ofta rätt så harmlösa och kan kännas obestämda, mer som mensvärk framförallt i ryggslutet. I början varar sammandragningarna kanske cirka 15-20 sekunder för att senare öka till 60-90 sekunder.
Det är svårt att säga exakt hur många minuter, timmar eller dagar latensfasen pågår. Ibland kanske man inte ens märker av den för att den redan har gjorts ”i smyg” i förväg, men den kan också vara i flera dygn. Typiskt för latensfasen är att den inte accelererar märkbart utan ligger på ungefär samma lite orytmiska intensitet, och att det kan komma långa pauser emellanåt.

I det här skedet kanske barnmorskan vill göra en första undersökning. Hon känner efter om livmodertappen har börjat mjukna och mäter kanske med fingrarna hur många centimeter livmodermunnen öppnat sig. Kanske känner hon efter utanpå magen hur barnet ligger och lyssnar med sin tratt på barnets hjärtljud.

Både vila och aktivitet kan vara rätt i latensfasen. Känner du för att gå en promenad så är det antagligen för att du behöver det, för att hjälpa värkarbetet på traven. Att dansa och rulla med höfterna, eller att ladda upp med mat och dryck kan också kännas nödvändigt. De flesta kvinnor har svårt att bara gå och lägga sig eller sätta sig och vila under denna fas eftersom de blir uppspelta av att förlossningen äntligen har kommit igång, eller för att de oroar sig för att den ska stanna av igen om de inte rör på sig. Men kan man vila under den här fasen så ska man absolut passa på att göra det. Det är den sista chans man får innan det drar igång på allvar.

Aktiva fasen
Nästa skede av förlossningen kallas den aktiva fasen. Den anses börja när livmodermunnen öppnat sig mer än fyra centimeter. Man kallar den här fasen för ”aktiv” eftersom förlossningsarbetet tilltar i kraft och fortsätter att öka hela tiden.
Nu blir sammandragningarna längre och tätare. Det börjar kännas ordentligt och många tycker att sammandragningarna blir väldigt smärtsamma. Om kvinnan har kunnat gå omkring och göra saker som vanligt fram tills nu, så blir det plötsligt omöjligt. Nu krävs hela hennes koncentration för att kunna slappna av och surfa över värkarna.
Det är ändå bra att hålla sig i rörelse om det går. Värkarna blir mer effektiva, tyngdlagen hjälper barnet att tränga ner i bäckenet och trycket ner mot livmodermunnen och bäckenbotten gör att endorfinerna, det kroppsegna morfinet, frisätts. Dessutom blir mammans blod bättre syresatt, vilket är bra för bebisen.
Nu är barnet på väg ner genom bäckeningången. När barnets huvud passerar förbi spinaeknölarna (den trängsta passagen, mitt i bäckenet) är det många kvinnor som plötsligt blir illamående eller känner ett starkt obehag. Sedan fortsätter bebisen ner mot bäckenbotten, och då brukar det genast kännas lättare.

Utmattad och uppgivenÖvergångsskedet
Slutet av den aktiva fasen kallas ibland för övergångsskedet. Nu kan det hända att mamman känner sig utmattad och uppgiven. Hon tycker att hon har fått vad hon tål och kan bli väldigt frustrerad och till och med vilja ge upp och sluta föda barn helt och hållet. Denna fas brukar vara ganska kort, men intensiv. Pappan (eller partnern) kan pigga upp mamman ganska mycket med att påpeka att allt är som det ska vara, att det värsta nu är gjort och att hon nu snart får träffa barnet.

Utdrivningsskedet
Sammandragningarna är nu mycket intensiva och kan hålla i sig i upp till två minuter. Ibland känns det som om de avlöser varandra utan paus emellan. Nu trycker barnets huvud på ner mot bäckenbotten och framkallar förr eller senare de så kallade krystimpulserna.
Krystimpulsen kan vara olika stark, men för många känns det som ett expresståg drar genom kroppen. Känslan av att bli akut bajsnödig kan kännas obehaglig och bara själva kraften i krystvärkarna kan kännas skrämmande.
Men samtidigt är det oerhört skönt att få krysta. Om krystimpulserna är starka är det kanske bara frågan om minuter tills bebisen är ute. En del bebisar kommer ut på två krystvärkar: först huvudet, sedan eventuellt en kort paus och så kommer kroppen.
Huruvida man ska försöka hålla tillbaka krystimpulser är omdiskuterat. Ett bra råd, som dock kan vara svårt att följa, är att försöka slappna av så maximalt som möjligt även mellan krystvärkarna och bara krysta på kroppens eget kommando. Då kommer krystningen antagligen att ske precis när den behövs.

Andra barn tar längre tid på sig, särskilt om mammans krystimpulser är svaga. Det kan kännas som om bebisen åker fram och tillbaka och inte kommer någonstans. Då kan det hjälpa att kvinnan byter ställning, gärna var femte eller tionde minut. Om man orkar är det väldigt bra att försöka stå upp, röra på höfterna eller till och med gå lite. Då får bebisen den hjälp den kanske behöver att komma ner och ut.

Hurra!En bra ställning för den värksvaga mamman är att stå på knä eller på huk. Om det blir för tröttande att stå på huk kan kvinnan sitta med det ena benet under sig, så att hon vilar på sitt ena underben och häl.
Pappan kan vara till stor hjälp genom att sitta bakom kvinnan och stödja henne, eller låta henne stå och stödja sig mot honom om hon vill stå.

När bebisen kommer ut kan mamman själv, eller pappan, ta emot barnet. Hurra! Ni klarade det!