Praktiska uppgifter

Pappa hjälperDet är inte helt fel att styrketräna under graviditeten, för en födsel kan kräva både muskler och kondition.
Du kanske behöver bära och stödja kvinnan uppför trappor, vara med på toa, låta henne luta sig mot dig och hänga sig runt din hals – och det är verkligen tungt!
Du kan behöva hjälpa kvinnan att tvätta och torka sig, kanske laga mat eller ordna med dryck, hämta saker, hålla koll, föra bok, planera, organisera, möblera, trösta och hålla ett öga på klockan. Framförallt måste du vara närvarande, ibland flera dygn i sträck. Och inte tappa fattningen, vad som än händer.

Visserligen är det bra att vila under förlossningen, och en kvinna som får föda ostört känner oftast vad hon behöver göra för att processen ska gå framåt. Men om hon blir trött eller har mycket ont är det lätt att hon ”fastnar” i ryggläge i sängen, strandad som en val eller en sköldpadda på rygg. Om du misstänker att värkarbetet stannat av kan du gärna försöka uppmuntra henne att resa på sig, gå omkring, hitta en ställning som känns bra och som hjälper barnet att komma ut. Men var lyhörd! Det är inte kul att bli kommenderad när man är mitt uppe i sitt livs hårdaste arbete.

Börjar du känna dig ansträngd redan? Det är bara bra om du svettas under förlossningen, åtminstone om den går långsamt. Enligt de jamaicanska barnmorskorna kan långdragna förlossningar snabbas på om mamman får sniffa på en av mannens svettiga skjortor. Svett innehåller nämligen mycket prostaglandiner som kan påskynda förloppet. Det skadar säkert inte att pröva!

När bebisen väl är född behöver du kanske byta lakan, bädda, ta fram rena kläder till mor och barn. Eventuellt ta kort eller filma? Fira med barnmorskan, säga adjö till de som varit med. Ringa släktingarna nästa dag. Skydda familjen mot besök, telefonsamtal, störande moment. Släkt och vänner kan få vänta ett par veckor, om det känns bäst för er.

Att rycka in som barnmorska

Det kan hända att du som partner måste ge din kvinna stöd vid födseln helt på egen hand. Kanske har ni valt att bara be barnmorskan att komma in om det blir absolut nödvändigt. Kanske har ni ingen barnmorska eller så finns hon i rummet men intar en mera passiv roll, för att ni önskar ha det så. Vi har redan gått igenom lite av vad man ska tänka på när man föder utan barnmorska.

I vilket fall som helst är det önskvärt att partnern/pappan vet hur födseln går till. Och om det är någon som ska känna till de medicinska riskerna med en förlossning så är det mannen – detta gäller så klart alla, även pappor som får barn på sjukhus. Du bör veta vad som är ett nödfall, och vad som då ska göras. Vem du ska ringa, vilka som ska informeras. Du ska följa med kvinnan hela vägen till sjukhuset, och se till att någon kan passa eventuella syskon till barnet.

Läs kapitlet om förlossningens förlopp. Där får du i stora drag veta hur en normal förlossning fungerar, och vad man kan vänta sig att det ska hända. Tänk på att naturen själv gör ett bra jobb, och att barnet vanligtvis inte behöver hjälp för att komma ut. I normala fall behöver du bara stötta kvinnan och vänta.

När barnet väl har kommit ut är det kanske du som får ta emot det i dina händer och försiktigt lägga det på mammans bröst eller mage. Antagligen kommer bebisen att skrika till eller gny lite så fort den kommer ut, men om den inte gör det och du märker att inte andningen har kommit igång så tar du en handduk och gnuggar den lilla kroppen, så att cirkulationen får fart.

Tänk på att barnet gärna ska ligga högre än mamman/livmodern för att blodet ska fortsätta att pulsera fritt genom navelsträngen! Vänta tills navelsträngen pulserat klart (det tar normalt mellan fem och 25 minuter, men kan i extremfall ta upp till en timme) och navla sedan av. På detta sätt behöver man inte knyta navelsträngen, vilket man gjorde förr: knöt av den på två ställen och klippte av den på mitten.
Är det riktigt vildmarksläge och du inte har en sax att klippa med behöver du ändå inte vara orolig: navelsträngen är försvagad på ett ställe, cirka en manshands bredd (12-14 centimeter) från barnet, vilket gör att den kan dras av där.

Barnmorskan brukar undersöka normala livsfunktioner och vitalitet som visar sig genom bland annat hudfärg, muskeltonus och liknande. Undersökningen ger poäng på en så kallad Apgarskala som barnmorskan sen ska föra in i journalen. Bedömningen görs två gånger, efter en minut och efter fem minuter. Barn som verkar medtagna efter en minut kan hämta upp sig förvånansvärt snabbt och få mycket högre poäng andra gången. Barn kan se också mycket olika ut när de föds! Men de ska låta, andas, ha muskelspänst, rörelse och skifta från blek färg till rosig efter några minuter eller lite skrik.

PappapussDen nyfödda bebisen kan häpnadsväckande mycket. Den känner igen familjens röster och lär sig nästan genast att urskilja sin mammas lukt bland alla andras. Den kan till och med helt på egen hand ta sig upp från mammans mage till bröstet, ledd av sin lilla näsa och sin hunger. Denna instinkt kallas för bondingreflexen och är förstås livsnödvändig för den händelse bebisen inte har någon som hjälper den fram till bröstet – men nu finns ju du där! Du kan gärna hjälpa din lille och lägga honom där med en gång. (Den här reflexen fungerar inte om barnet är påverkat av petidin, en ganska vanlig kemisk smärtlindring.)

Barn kan amma så fort de är födda, och den nyblivna mamman har alltid mjölk i brösten. Visserligen är inte mängden alltid så stor i början, men det spelar ingen roll eftersom den första mjölken (råmjölken) är verksam även i droppkvantiteter.
Ju mer barnet får suga desto snabbare kommer mjölkproduktionen igång. Mjölkmängden ökar sedan successivt de första dygnen (även om det kan ta ytterligare upp till tre månader innan tillgång och efterfrågan har balanserats!). Barnet har med sig reservnäring när det kommer ut från magen, så det klarar sig ändå.
Den första mjölken kallas alltså råmjölk (det latinska namnet är colostrum) och den är oerhört fet och nyttig, för att ge barnet en snabb start. Barnet kan självt reglera hur länge det ska äta och hur ofta, vilket kan vara flera gånger i timmen den första tiden. Möjligen kan man behöva hjälpa till så att bebisen får in hela bröstvårtan (och gärna lite till) i sin lilla mun – detta för att undvika att mamman ska få såriga bröstvårtor. Men inget av detta brådskar. De första dygnen kan allting få ske precis som det sker.

Moderkakan ska ut, men det är inte panik (det kan ta upp till en halvtimme innan den börjar vandra ut av sig själv). Om mamman är i upprätt läge och har lagt barnet till bröstet går det antagligen fortare, eftersom livmodern då drar ihop sig mer effektivt.
Om du måste hjälpa mamman att få ut moderkakan, tänk på att inte dra för häftigt i navelsträngen – den ska alltså inte tvingas ut, snarare måste den också födas fram så mamman behöver antagligen hjälpa till att krysta fram den (vilket kan kännas mycket motigt, det var ju redan klart med födandet!). Om mamman inte blöder kan man vänta ganska länge, upp till sex timmar. Men det brukar alltså kännas när den ska komma. Fråga barnmorskan om du är det minsta tveksam.

Bebisbesiktning

Mjuka händerNär moderkakan är ute kanske mamman vill gå och duscha. Passa på medan du håller din lilla nyfödda bebis att räkna fingrar och tår, stryk barnet över hjässan och känn den lilla mjuka fontanellgropen där skallbenen ännu inte växt ihop – i vedisk tro är denna punkt ett ”chakra”, det heligaste stället på hela kroppen där barnets ande flödar fritt in och ut. Fontanellen kan variera i storlek, från 2 millimeters till 4 centimeters bredd (men den måste finnas där, annars kommer inte huvudet att kunna växa när barnet växer).

Det är viktigt att ditt lilla barn får hjälp att hålla värmen – cirkulationssystemet i bebisens kropp är så litet att barnet blir snabbt nedkylt eller uppvärmt. Lägg en filt över den lilla redan då hon ligger på sin mammas mage, och se till att bära henne med filten omkring sig. Det finns många anledningar att låta bebisen ligga kvar hos mamman. Bland annat visar svensk forskning att nyfödda bebisar både håller temperaturen bättre och skriker mindre om de får ligga tätt intill sin mammas eller pappas hud, istället för i egen säng.

Låt tiden gå

Pappa och barn. Målning av Sandra BiermanFinns det något mer fantastiskt än ett nyfött barn? Ni kan ta all den tid ni vill till att bara njuta av ögonblicken, snusa på den lilla bebisen och beundra dess obeskrivliga skönhet. Om tiden står still – låt den göra det, ingen och ingenting behöver störa er nu. Inte ens om du glömt att lägga is i ishinken behöver du bry dig – det går bra att fira ert nya föräldraskap med ljummen champagne också!

En del föräldrar föredrar att låta sitt barn vara i fred så länge som möjligt efter förlossningen, och under förutsättning att man håller barnet varmt är det ingen brådska att tvätta bebisen eller få på den kläder. Inne i mammans mage har barnet ett lager på sig av så kallat fosterfett, en tjock vit smörja som skyddar barnets hud mot fostervattnet. Om mamman har gått mycket över tiden kanske fettet har sjunkit in i barnets hud, annars har den troligtvis kvar ett lager fett utanpå huden när den föds. Detta fett skyddar även mot den första kylan i luften utanför mammans mage, och kanske också mot de främmande ämnen som finns i barnets nya miljö. Därför kan du gärna låta det vara kvar tills det tagits upp av huden (ungefär som solkräm gör), om det känns bra.
Om bebisen är mycket kladdig och blodig kan du förstås torka av barnet med en mjuk tvättlapp, urkramad i ljummet vatten.

Kanske får du en stund, senare samma dag eller till och med nästa dag, då det passar att tvätta av och klä på den lilla i lugn och ro. Den första tvättningen behöver inte vara ett bad eller ens med vatten. Bad kan vänta, åtminstone hela första veckan eller veckorna. Det går bra att torka av barnet med en ljummen torr eller fuktig tvättlapp den första tiden, en för stjärten och en för resten av kroppen. Tvål behövs inte heller den första tiden, är det något du inte får bort med tvättlapp eller vatten så kan du ta oparfymerad barnolja att tvätta med.

När du byter blöja på barnet första gången ser du att bajset är svart. Det kallas för barnbeck och är lite som tjära i konsistensen. När barnets reserver är slut och amningen har kommit igång blir bajset alldeles gult istället.
Om ni har valt tygblöjor kan det vara en bra idé att lägga ett rispappersinlägg i blöjan. På så vis behöver du bara kasta rispapperet och slipper tvätta blöjorna så ofta. Kissiga blöjor behöver bara sköljas, inte tvättas. Hur ofta du behöver byta blöja beror på ditt barn och på amningen. Vissa barn kissar och bajsar jämt, andra kissar ett par gånger per dygn och bajsar en gång i veckan. Båda är normalt.
Om du använder engångsblöjor, se till att byta dem lite oftare så att inte barnet får blöjutslag. Ju mer barnet får ligga utan blöja, dess bättre för barnets hud.
Obs! Se upp med att luta dig fram för att gulla med små pojkbebisar vid blöjbyte. De kissar rakt uppåt!

Här får du tips på bra böcker om den första tiden med bebisen.

Syskon

Den franske förlossningsläkaren Michel Odent brukar rekommendera att mamman föder så ensam som möjligt för att bli så lite störd som möjligt. Det kan vara bra att tänka igenom i förväg vilka man vill ha med i förlossningsrummet så att det inte uppstår några känsliga situationer när födseln redan kommit igång.

Glad storebrorEn del föräldrar oroar sig för hur de större barnen ska reagera på att deras mamma föder barn. Självklart går det inte att säga i förväg och beror på många olika förutsättningar, men de flesta barn verkar ta det hela mycket naturligt. De tar inte mer plats än vad föräldrarna kan hantera, de tycker det är roligt eller intressant och blir inte det minsta rädda även om mamman stönar eller vrålar.
Om barnet blir uttråkat underlättar det om det finns någon som kan gå iväg med det och hitta på någonting annat. Självklart kan det hända att barnet blir skrämt, särskilt om någon annan i rummet verkar rädd, och även då är det till stor hjälp om det finns någon mer där som bara finns till för syskonen.

Om du vill ha med barnen eller inte kan bara du själv bestämma. Vissa mammor tycker att det är roligt, andra blir störda och tappar koncentrationen. Det är inte livsviktigt för det äldre barnet att få vara med – det är en erfarenhet att mamma behöver få vara ifred för att kunna föda fram det lilla syskonet, och så får man ju komma in så snart det är klart för att hälsa sin lilla bror eller syster välkommen. De flesta födslar sker på natten, och lustigt nog är det sällan som syskon vaknar när deras föräldrar föder barn. Kanske låter man mindre än man själv tror?
Att få visa en häpen, nyvaken treåring den lilla bebisen som kommit under natten är också ganska så mysigt!

”Jag har inte velat ha mina andra barn med eftersom jag haft ett stort behov av avskildhet när jag fött. Det äldsta barnet var av en händelse hos sin farmor då hans lillebror föddes, och kom hem bara några timmar senare. De andra två har fötts på natten när syskonen legat och sovit.
När mitt tredje barn föddes var det den äldste av bröderna, då sex år, som såg henne först. Han kom larvandes helt sömndrucken på väg tillbaka till sin säng efter att ha varit uppe och kissat, och vi vinkade in honom till oss för att se den lilla nyfödda systern. ”Jättesöt”, mumlade han artigt och vacklade tillbaka i säng igen.
Minsta lillasyster föddes också på natten. Då var det den yngre brodern som upptäckte bebisen först – han var nämligen på väg att lägga sig på henne när han kom till min säng tidigt på morgonen. Jag visade honom det lilla knytet som låg där och viskade att nu hade deras nya lillasyster fötts. Häpen tog han tummen ur munnen och rusade in till sina syskon och ropade att de måste komma och titta, bebisen har kommit!”
Anna

För tonårsdottern, den unga kvinnan, finns allt att vinna på att ha fått uppleva sitt syskons hemfödsel (eller att själv ha fötts hemma!). Idag förs knappast kunskaperna om att föda barn muntligen vidare mellan förälder och barn. Skolan förmår inte i någon högre grad intressera unga människor för barnafödandets mysterier och de flesta blivande föräldrar är därför hyfsat okunniga när det är dags.
Visst har alla en föreställning om hur det ska bli att föda barn, men den är ofta väldigt negativ. Många har fått höra av sina egna föräldrar att det var förskräckligt och skrämmande när de själva föddes. Motsatsen förekommer också: en kvinna berättade för sin dotter om hennes födelse och liknade förlossningen vid en lång orgasm. När dottern själv födde barn tyckte hon att liknelsen var en smula vilseledande 😉

Att ha fått höra enbart negativa omdömen om att föda barn påverkar mer än vad man kanske som förälder kan föreställa sig. Även synen på den egna kroppen, kroppsfunktioner och sexualitet i allmänhet bidrar till hur ens dotter, den unga kvinnan, i födslostunden känner och litar på sin egen kropp. Har hon med sig en bild av födandet som något man själv med förtroende tar ansvar för, något som man själv kan påverka och med stolthet och förväntan se fram emot, då har hon många av de förutsättningar som möjliggör en lättare barnfödsel.

”När jag var 12 år blev min mamma gravid med min syster Claire. Ett år senare berättade min mamma för mig att hon var gravid igen. Jag blev glad, men lite osäker på vad jag skulle svara när mamma frågade om jag ville vara med på förlossningen. Jag ville verkligen inte vara på sjukhuset en gång till. Jag sa att jag ville tänka på saken.
En vecka senare sa min mamma att hon troligen skulle föda barnet hemma, med en barnmorska. Hon frågade mig om jag hade funderat på om jag ville vara med. Jag sa att jag ville det. Jag tänkte att eftersom barnet skulle födas hemma så skulle det nog bli annorlunda. (…)
Vår barnmorska Deborah och hennes medhjälpare Diana kom hem till oss tidigt på morgonen. Jag kommer ihåg hur vårt hem kändes den morgonen. Jag kände lukten av rostat bröd och kanel, och till min förvåning verkade huset fridfullt och ganska tyst. Det enda ljud jag hörde var Deborahs lugnande röst, när hon sa till mamma att hon var så duktig. (…)
Ganska snart började mamma krysta. Jag gick in i sovrummet för att se på. Min styvfar och min bror Eric var också i rummet. Vi uppmuntrade mamma, och väntade. Innan jag visste ordet av krystade mamma ut en söt liten flickbaby. Vi stod runt mamma och såg Abigail glida ut. Deborah gav genast babyn till mamma och vi ställde oss alla nära mamma för att beundra familjens nyaste medlem. (…)
Den största upplevelsen med den förlossningen, för min del, var att om man är förberedd och gör det på rätt sätt är det en underbar upplevelse. Det var fint när Claire föddes på sjukhuset, men läkarnas sätt och åsynen av all medicinsk utrustning gjorde inte att jag själv såg fram mot att föda barn. Men när jag såg Abigail födas förstod jag hur fantastiskt det kan vara att bli mamma. Jag känner mig privilegierad som har fått vara med om det.”
Justine McDonald, 14 år

(Being There; Mothering -99)

Medhjälpare

Så nu har vi en födande kvinna i rummet, hennes man, en barnmorska, en doula, två små barn och en mormor. Därtill en väninna som fotograferar, en granne som bara tittade in för att se varför det var fest och kanske grannens katt …

Hur många kan man egentligen vara i ett förlossningsrum? Enligt Michel Odent ska det vara så få personer som möjligt i det rum där kvinnan föder. Han menar att störningar orsakar komplikationer, och berättar med en rysning om amerikanska hemförlossningar med hela hejaklackar av vänner som bara ställt till med oreda och elände.

Naturligtvis är det upp till dig själv att bestämma hur många du vill ha med när du föder ditt barn. Generellt kan man dock säga att ju fler personer som är inblandade, desto mer kan hända och gå fel. De allra flesta födande kvinnor är mycket känsliga för intryck och för andras behov.
En födsel väcker också starka känslor hos andra – känslor som de kanske inte har räknat med att uppleva.

Ett råd, om du vill ha både barnmorska, partner, barnvakt och eventuella vänner i huset, är att be alla som inte absolut måste vara i rummet att hålla sig utom syn- och hörhåll tills allt är klart. Det brukar fungera alldeles utmärkt.

Födselns förlopp

Har man gått över tiden två veckor kanske man börjar undra om man ska använda mutor eller hot för att få ut sin inneboende, men faktum är att barn alltid kommer ut till slut, och för det mesta helt för egen maskin. Barn föder sig helt enkelt själva (med lite hjälp av mammans muskler!).
Hur lång förlossningen ska bli eller hur den ska kännas vet man aldrig i förväg. Man räknar med att det tar längre tid att föda första barnet, men hur många minuter, timmar eller dygn det ska ta beror på en mängd faktorer, där bland annat trygghet är en av de viktigare.

I stort sett alla förlossningar följer ett visst körschema. Mammans kropp får en signal att förlossningen ska börja (exakt var den signalen kommer ifrån, hur den ser ut eller vad som utlöser den vet man fortfarande inte).
Mammans kropp är fiffigSedan samarbetar barnet och mammans kropp på ett fiffigt och komplicerat vis för att barnet ska komma ut – motståndet på vissa ställen i livmodern får barnet att rotera till en viss ställning och så vidare, allt för att barnet ska ta sig ut så säkert som möjligt.

Följande är en generell beskrivning av förlossningens olika faser:

Förlossningen börjar
Den vanligaste signalen på att dagen B som i bebis är inne är förstås värkar, men många kvinnor har så kallade förvärkar innan de riktiga sammandragningarna börjar. Omföderskor kan ha förvärkar i veckor eller till och med månader före förlossningen!
Ett annat tecken på att födsloarbetet har satt igång kan vara att vattnet går, men det är inte så vanligt. Oftast går inte vattnet förrän barnet faktiskt föds.
Ytterligare ett tecken kan vara att slemproppen lossnar (även om det inte är alla som märker när det händer). Slemproppen är en geléaktig klump, en slags stor flytning, med eller utan blodstrimmor i. Den har suttit i livmoderhalsen som ett skydd för att inte släppa in bakterier och annat otyg till bebisen i livmodern.

Latensfasen
Förlossningens första fas kallas latensfasen. Den inleds med att livmodern, kvinnans största muskel, börjar dra sig samman i rytmiska vågor för att pressa ut barnet. Dessa sammandragningar (som ofta kallas värkar eller kontraktioner) går uppifrån livmodern ner mot livmodermunnen.
I början kommer sammandragningarna ganska sällan och oregelbundet. De är ofta rätt så harmlösa och kan kännas obestämda, mer som mensvärk framförallt i ryggslutet. I början varar sammandragningarna kanske cirka 15-20 sekunder för att senare öka till 60-90 sekunder.
Det är svårt att säga exakt hur många minuter, timmar eller dagar latensfasen pågår. Ibland kanske man inte ens märker av den för att den redan har gjorts ”i smyg” i förväg, men den kan också vara i flera dygn. Typiskt för latensfasen är att den inte accelererar märkbart utan ligger på ungefär samma lite orytmiska intensitet, och att det kan komma långa pauser emellanåt.

I det här skedet kanske barnmorskan vill göra en första undersökning. Hon känner efter om livmodertappen har börjat mjukna och mäter kanske med fingrarna hur många centimeter livmodermunnen öppnat sig. Kanske känner hon efter utanpå magen hur barnet ligger och lyssnar med sin tratt på barnets hjärtljud.

Både vila och aktivitet kan vara rätt i latensfasen. Känner du för att gå en promenad så är det antagligen för att du behöver det, för att hjälpa värkarbetet på traven. Att dansa och rulla med höfterna, eller att ladda upp med mat och dryck kan också kännas nödvändigt. De flesta kvinnor har svårt att bara gå och lägga sig eller sätta sig och vila under denna fas eftersom de blir uppspelta av att förlossningen äntligen har kommit igång, eller för att de oroar sig för att den ska stanna av igen om de inte rör på sig. Men kan man vila under den här fasen så ska man absolut passa på att göra det. Det är den sista chans man får innan det drar igång på allvar.

Aktiva fasen
Nästa skede av förlossningen kallas den aktiva fasen. Den anses börja när livmodermunnen öppnat sig mer än fyra centimeter. Man kallar den här fasen för ”aktiv” eftersom förlossningsarbetet tilltar i kraft och fortsätter att öka hela tiden.
Nu blir sammandragningarna längre och tätare. Det börjar kännas ordentligt och många tycker att sammandragningarna blir väldigt smärtsamma. Om kvinnan har kunnat gå omkring och göra saker som vanligt fram tills nu, så blir det plötsligt omöjligt. Nu krävs hela hennes koncentration för att kunna slappna av och surfa över värkarna.
Det är ändå bra att hålla sig i rörelse om det går. Värkarna blir mer effektiva, tyngdlagen hjälper barnet att tränga ner i bäckenet och trycket ner mot livmodermunnen och bäckenbotten gör att endorfinerna, det kroppsegna morfinet, frisätts. Dessutom blir mammans blod bättre syresatt, vilket är bra för bebisen.
Nu är barnet på väg ner genom bäckeningången. När barnets huvud passerar förbi spinaeknölarna (den trängsta passagen, mitt i bäckenet) är det många kvinnor som plötsligt blir illamående eller känner ett starkt obehag. Sedan fortsätter bebisen ner mot bäckenbotten, och då brukar det genast kännas lättare.

Utmattad och uppgivenÖvergångsskedet
Slutet av den aktiva fasen kallas ibland för övergångsskedet. Nu kan det hända att mamman känner sig utmattad och uppgiven. Hon tycker att hon har fått vad hon tål och kan bli väldigt frustrerad och till och med vilja ge upp och sluta föda barn helt och hållet. Denna fas brukar vara ganska kort, men intensiv. Pappan (eller partnern) kan pigga upp mamman ganska mycket med att påpeka att allt är som det ska vara, att det värsta nu är gjort och att hon nu snart får träffa barnet.

Utdrivningsskedet
Sammandragningarna är nu mycket intensiva och kan hålla i sig i upp till två minuter. Ibland känns det som om de avlöser varandra utan paus emellan. Nu trycker barnets huvud på ner mot bäckenbotten och framkallar förr eller senare de så kallade krystimpulserna.
Krystimpulsen kan vara olika stark, men för många känns det som ett expresståg drar genom kroppen. Känslan av att bli akut bajsnödig kan kännas obehaglig och bara själva kraften i krystvärkarna kan kännas skrämmande.
Men samtidigt är det oerhört skönt att få krysta. Om krystimpulserna är starka är det kanske bara frågan om minuter tills bebisen är ute. En del bebisar kommer ut på två krystvärkar: först huvudet, sedan eventuellt en kort paus och så kommer kroppen.
Huruvida man ska försöka hålla tillbaka krystimpulser är omdiskuterat. Ett bra råd, som dock kan vara svårt att följa, är att försöka slappna av så maximalt som möjligt även mellan krystvärkarna och bara krysta på kroppens eget kommando. Då kommer krystningen antagligen att ske precis när den behövs.

Andra barn tar längre tid på sig, särskilt om mammans krystimpulser är svaga. Det kan kännas som om bebisen åker fram och tillbaka och inte kommer någonstans. Då kan det hjälpa att kvinnan byter ställning, gärna var femte eller tionde minut. Om man orkar är det väldigt bra att försöka stå upp, röra på höfterna eller till och med gå lite. Då får bebisen den hjälp den kanske behöver att komma ner och ut.

Hurra!En bra ställning för den värksvaga mamman är att stå på knä eller på huk. Om det blir för tröttande att stå på huk kan kvinnan sitta med det ena benet under sig, så att hon vilar på sitt ena underben och häl.
Pappan kan vara till stor hjälp genom att sitta bakom kvinnan och stödja henne, eller låta henne stå och stödja sig mot honom om hon vill stå.

När bebisen kommer ut kan mamman själv, eller pappan, ta emot barnet. Hurra! Ni klarade det!

Födslosmärta

Måste det göra ont att föda barn? Nej, självklart upplevs födsloarbetets mödor mycket olika av olika kvinnor. Men gör det ont så finns det alltid en anledning, för smärtan fyller flera olika funktioner. Dels är den en varningssignal, till exempel när du krystar – ”ta inte i mer nu, för då spricker du”! Den varnar dig för att du står inför någon form av kollaps, antingen det gäller muskler, blodkärl eller något annat. Dessutom fungerar smärtan som vägledning – de ställningar du intar för att minska smärtan är också de som underlättar barnafödandet.
Troligen är smärtan också relaterad till din stressnivå. Ju mer rädd, stressad och spänd du är, desto mer gör det ont i kroppen. Klen tröst när det kniper, men det kan ändå vara bra att känna till, eftersom man då inser att avslappning faktiskt är smärtlindrande.

Men hur slappnar av när man är rädd? Meditation, yoga eller muskelavslappnande varma bad fungerar bra för några. Många har stor hjälp av en doula eller av en erfaren barnmorska. Nyförlösta mammor som haft barnmorskan Cayenne Ekjordh med på förlossningen brukar berätta om hur de fått ”surfa” genom smärtvågorna.

”Jag brukar fråga mammorna: ”Klarar du svår smärta under två sekunder?” och det tror de flesta att de gör. Surf onProblemet är ofta förhållandet smärta/tid. Om du tänker ”Fan! Ska jag ha såhär ont i arton timmar!” så går du nästan under. Men om du klarar att hålla dig i nuet, då går det mycket lättare. Eftersom du vet att du klarade av och överlevde den förra värken, så kan du tänka ”Här kommer en till, nu klarar jag den också”.

Om en mamma får panik gäller det att jag får kontakt med henne, först via rösten eller via kroppen. Sen försöker jag få ögonkontakt. Om jag inte får ögonkontakt på en gång kanske jag måste hoppa och flaxa lite, men till slut får jag det, och då måste jag hålla kvar hennes uppmärksamhet. Ge henne en glimt av att vi kommer att klara av det tillsammans. Vad jag måste göra är att få henne att hålla sig kvar i fyrtio sekunder, hjälpa henne att stanna kvar och känna att hon kan överleva. Det handlar mycket om kärlek, och om närvaro. Jag kanske tar i henne, håller henne.

Sen gäller det att göra henne uppmärksam, för när nästa smärtvåg kommer måste hon vara med från sekund ett. Föreställ dig värken som en jättevåg, säger jag, en femmeters våg mitt ute på Atlanten. Det är ingen idé att försöka kämpa mot den eller fly ifrån den, vi måste följa med den, kanske dyka in i den … Ögonkontakt – släpp ner axlarna, släpp käkarna, släpp taget … Följ med.
Det är svårt att klä i ord hur det går till! Det är något som bara händer när man är där. Man kan inte, och ska inte tycker jag, eliminera smärtan totalt, men man kan lindra den. All form av smärtlindring går ut på att man ska slappna av. Och inte förvänta sig att det ska bli si eller så. Förväntningarna är en stor skurk i dramat!

På omvänt vis kan man bli låst i positiva förväntningar, det kan bli som en fix idé. När en kvinna har hållit på och krystat i två timmar kan hon vara så fixerad av att ungen ska ut att hon bara låser sig och inget händer. Minst 200 ungar har jag lurat ut med att fråga mamman, mitt i ett evighetslångt krystningsskede, om vi inte ska gå på krogen istället! Då tappar hon fattningen totalt och faller ur ramen. Ungefär när vi har börjat diskutera vilket vin vi ska dricka kommer en krystimpuls, och så är ungen född!”
Cayenne Ekjordh, barnmorska och rosenterapeut, som har sett runt 2350 barn födas, varav 350 i hemmet

Ner i gruvan baraDet är också skillnad på smärta och smärta. Vissa talar om ”positiv smärta”, vilket kan låta märkligt. Men det betyder att du vet att smärtan för med sig något gott.
Föreställ dig att du står framför ingången till en gruva. Gruvägaren ger dig en spade och säger åt dig att du har högst åtta timmar på dig att hacka fram världens största diamant, som finns därinne – det är bara att sätta igång och hacka för brinnande livet! De där åtta timmarna kommer att bli otroligt smärtsamma och arbetsamma, men till slut kommer du att stå där med världens största diamant i famnen. Var det värt det?
Även om det är lätt att glömma bort det under själva förlossningen så är det ju faktiskt ett barn man kommer att hålla i sina armar till sist, och då är det värt allt arbete och all smärta, varenda sekund av det.

Smärtlindring

Har du funderat på hur du ska bemöta den smärta du kanske kommer att få uppleva? Det kan vara bra att tänka i god tid på hur du vill vara rustad när du går ner i din gruva – och gärna ha en ”plan B” också, om det inte skulle gå som du har trott.
En trevlig detalj är att kroppen producerar en hel del smärtlindring själv. Studier visar att halten endorfiner, kroppens eget smärtlindrande ämne, är upp till 30 gånger högre hos en kvinna som ska föda barn än hos en icke-gravid kvinna (Goer, 1995).

Om du vill föda hemma är du i första hand hänvisad till de icke-kemiska typerna av smärtlindring. Eftersom alla metoder handlar om att slappna av, och vi känner oss avslappnade av olika saker, är det bara du själv som kan säga vilken av de nedan beskrivna metoderna som passar just dig. Det finns fler metoder, t ex hypnos, zonterapi och vissa homeopatiska medel, men de metoder som följer kanske är de enklaste att använda.

Akupunktur
AkupunkturAkupunktur är en urgammal kinesisk metod att lindra smärta. Metoden är utan biverkningar och blir allt vanligare som smärtlindring vid förlossningar.
Med akupunktur sätts kroppens egen smärtlindring igång. En helt smärtfri förlossning blir det inte, men värkarna blir inte lika svåra. Nålarna sätts på plats när värkarbetet har kommit igång ordentligt. De placeras där mamman har som mest ont, ofta i höjd med blygdbenet, på ryggen eller höften. De är tunna, ungefär två centimeter långa och sätts strax under huden med ett enkelt handgrepp av barnmorskan.
En nål placeras ofta mitt uppe på huvudet. Den hjälper mamman att slappna av bättre mellan värkarna.
Många känner ingenting alls när nålen sätts, andra tycker att det bränner till lite. Nålarna hindrar inte mamman från att röra sig. Hon kan vara uppe och gå så länge hon vill.
Akupunktur är helt ofarligt för både mamma och barn och kan kombineras med andra smärtlindringsmetoder. Halten av endorfiner ökar, vilket blockerar smärtimpulserna till hjärnan. Samtidigt ökar halten serotonin, ett ämne som ökar välbefinnandet.
Resultatet blir att mamman mår relativt bra och klarar av värkarbetet bättre, både fysiskt och psykiskt.
Fråga din barnmorska om hon har möjlighet att ge dig akupunktur!

Akupressur
Det finns vissa punkter på kroppen som man kan trycka på för att få smärtlindring under förlossningen. Bland annat på hälarna finns sådana akupressurpunkter.

MassagemojängMassage
Varma händer, en flaska massageolja och kanske en rullbjörn (ett trädjur med små runda hjul som ben) är alla bra hjälpmedel för en partner som vill ge massage mot ont i rygg och ben. (Här är tips på engelska om hur man ger skön massage!)

Varma bad
Värme i största allmänhet är mycket effektivt mot smärta. Men om badkaret är så litet att du måste ligga på rygg bör du ändå vänta så länge som möjligt med att lägga dig i badet, helst tills du är öppen 8 centimeter. Om du lägger dig på rygg för tidigt kan nämligen förlossningen bli mer utdragen än nödvändigt, och om bebisen inte har vänt sig rätt ännu kanske den får för sig att göra det alls innan den ska födas. Håll dig någorlunda upprätt så länge du kan!
(Tyvärr saknar vi information om vattenförlossning i hemmet i Sverige. Vill du bidra med fakta?)

Stön, vrål och andra urtidsljud
Du kan hämta mycket kraft till öppningsskedet genom att ”öppna upp” hela vägen ända upp till munnen. Att släppa ut spänning och smärta genom att göra starka ljud hjälper många födande kvinnor. Allt från primitiva grymtningar till operasång fungerar.

Profylaxandning
Från 60-talets början kunde blivande svenska mödrar gå på psykoprofylaxkurser för att lära sig andas ”rätt”. Andningen är en mycket bra smärtlindringsmetod eftersom den dels lär dig att slappna av effektivt och på så vis faktiskt lindra smärtan, och dels är helt ofarlig för barnet. Däremot är det tveksamt om det finns ett sätt att andas som passar alla. Troligtvis är det bäst om du försöker hitta ditt eget sätt att andas dig igenom smärta. Testa genom att låta din partner nypa dig på insidan av låret – först mjukt och sen hårdare och hårdare i en minut. Se hur mycket smärta du kan ”andas bort” genom att andas lugnt. Dra in luft genom näsan och blås ut genom munnen. För somliga hjälper det att andas snabbare och ytligare, ”flämta” igenom smärtan när den är som mest intensiv.
Det finns olika ”klassiska” profylaxmetoder – läs om Lamazemetoden och Bradleymetoden, båda på engelska.

Dans
Det är bra att vara uppe och röra sig så länge det går, och varför inte då röra sig till musik? Många kvinnor finner stor lättnad i att gunga och sväva omkring.

TENS-apparat
TNS (transkutan nervstimulering), som den egentligen heter, är en apparat som ger dig svaga elektriska stötar för att stimulera din egen kropps naturliga smärtlindringssystem. Fyra elektrodplattor tejpas fast på ryggen, över nerverna som går till livmodern. Sen reglerar du själv strömstyrkan i stötarna med hjälp av en kontroll. Om man använder den från ett tidigt skede av förlossningen brukar den fungera bra, men man bör låna hem apparaten och öva några veckor innan födseln. Fungerar förstås inte om man vill vara i vattnet under förlossningen.

Kvaddlar
Sterilt vatten sprutas in under huden, i korsryggen och ibland över blygdbenet. Även detta syftar till att få igång kroppens egen produktion av smärtlindrande endorfiner. Punkterna där lösningen injiceras är dessutom akupunkturpunkter. Den här metoden passar inte alla. Vissa får stor lindring av kvaddlarna, andra tycker att injektionerna är värre än själva födslosmärtan.

Trygghet
Till slut är det ändå så att om man inte känner sig trygg så hjälper knappt någonting. Och omvänt, ju tryggare man känner sig desto mindre ont har man, oavsett andra bedövningar. Tyvärr är trygghet inget man kan be att få av barnmorskan, eller köpa på apoteket. Det är så många saker som är avgörande för hur just du känner inför att föda barn. Men det kan vara värt att fundera på vad det är som gör dig lugn och glad, vem du känner dig trygg med, vad du behöver få höra eller känna för att du ska må bra. Det är en bra början!

På den amerikanska webbsidan Childbirth.org finns ett index över artiklar om smärtlindring under värkarbetet med många bra uppslag. I artikeln How to Support a Laboring Woman FAQ ser listan över ”doulans tio bästa tips” ut så här:

1. Stöd och uppmuntran
Tryck mot båda höfterna2. Varma och kalla omslag
3. Något att äta och dricka
4. Effleurage
5. Regelbunden kissning
6. Vatten
7. Födsloställningar, bra kroppslägen
8. ”Double Hip Squeeze”
9. Höftrullning
10. Massage

Komplikationer

Av olika anledningar fokuserar ofta debatten om hemfödsel på risker. Synd, med tanke på att det finns betydligt större risker att utsätta sitt nyfödda barn för. Varje år dör 1-3 bebisar i trafikolyckor. Ändå är det ingen som höjer ett ögonbryn eller börjar diskutera när man åker hem från BB i en bil. Och för att göra ytterligare en jämförelse dör ett femtiotal barn varje år på sjukhusens förlossningsavdelningar.

Så visst finns det risker med att föda barn vare sig man är hemma eller ej, och om du vill göra ett informerat val vill du även känna till dessa risker. Den här boken kommer inte att ta upp alla medicinska aspekter av att föda barn, men det finns hänvisningar till annan litteratur och källor här.

Ett litet påpekande bara: att fokusera alltför mycket på risker och ohälsa kan vara jobbigt om du är gravid. En variant är att låta din partner sätta sig in i de medicinska problem som kan uppstå, och låta honom/henne sköta de diskussioner som ska föras. Det kan kanske låta sjåpigt, men för mycket information om risker kan ge slagsida på verkligheten och inge en känsla av att allting är farligt (tänk bara på de ängsligaste föräldrarna nästan alltid är barnläkare ;-). Om läsningen framkallar oro och rädsla är man sämre rustad inför förlossningen. Står du på näsan i läkarböcker och läser fallbeskrivningar, glöm inte att titta upp då och då och se verkligheten, där minst 95 % av alla normala graviditeter slutar med en helt normal förlossning!

I stort sett ingenting händer helt ur det blå under en förlossning. En van barnmorska kan förutse de flesta problem som kan uppstå vid en viss födsel i åtminstone så god tid så att kvinnan hinner komma till sjukhus inom en timme, vilket brukar vara tillräckligt vid de flesta komplikationer.

Vi ska ta upp fem olika komplikationer, som många har hört talas om och oroar sig för (vilket inte betyder att de är vanliga eller livshotande):

1) Blödning hos mamman
2) Navelsträngen faller fram (kommer ut före barnet)
3) Navelsträngen är lindad kring barnets hals
4) Barnet får för lite syre under förlossningen
5) Föreliggande moderkaka

Blödning hos mamman
Denna komplikation är inte särskilt vanlig hemma och man minska risken för blödning genom att se till att den födande kvinnan dricker mycket, både under förlossningen och efter hon fött. Det är också bra om hon kan kissa ofta, eftersom en fylld blåsa kan öka risken för blödningar.
Det är oftast svårt att veta exakt hur mycket någon har blött. Tycker man att det känns osäkert och kvinnan börjar bli yr, må illa eller tappa färg ska man ringa ambulans och åka in till sjukhus. Blödningar är luriga och har man otur kan det gå fort.
Medan du väntar på ambulansen finns det saker du själv kan göra för att förbättra läget.
• Om kvinnan börjar känna sig yr ska hon ligga ner med benen högre än kroppen. Det brukar göra att man känner sig bättre.
• Om moderkakan har kommit ut är det bra att massera livmodern ganska hårdhänt. Livmodern ska kännas ordentligt hård under massagen.
• Innan moderkakan kommit ska man inte massera livmodern och inte dra i navelsträngen. Moderkakan ska komma ut spontant. Kvinnan kan gärna sitta på huk eller stå på knä och själv krysta ut den. Kommer moderkakan spontant behöver man i regel inte oroa sig för att den inte ska vara hel.
Har man en barnmorska hos sig har hon i regel livmodersammandragande medel med sig. Hon har även möjlighet att sätta dropp i väntan på ambulans.

Navelsträngen faller fram
Detta är en mycket ovanlig komplikation. Om navelsträngen faller fram ska mamman ställa sig på alla fyra med pannan mot golvet/sängen och baken uppåt. Om möjligt ska partnern stoppa in två fingrar i slidan och försöka trycka upp barnets huvud, så att det blir mindre tryck på navelsträngen. Fingrarna ska hållas kvar där till man kommit till sjukhuset och barnet kan tas ut med kejsarsnitt.

Navelsträngen är lindad kring barnets hals
Många tror att det är farligt för barnet att få navelsträngen runt halsen. Men eftersom barnet får syre genom navelsträngen är det inte risk att barnet kvävs för att det blir trångt runt halsen, och eftersom navelsträngen är så glatt och böjlig är det ytterst sällan som den sitter så hårt lindad att syretillförseln stryps.

Barnet får för lite syre under förlossningen
Det finns flera orsaker till att barn kan vara medtagna när de föds och det behöver inte betyda att barnet har fått syrebrist under födseln.
Barn som inte riktigt vill komma igång ska man först och främst massera på ryggen. Har bebisen inte börjat andas inom två minuter får man börja med mun-mot-mun-metoden, fast man sätter sin mun över barnets mun och näsa och blåser in luft i barnet. Man måste tänka på att barnets lungor är små så att man inte blåser för hårt. Det ska synas att barnets bröstkorg höjs när man blåser in luft och barnet ska bli rosigare. Se instruktioner här.
Om barnet andas dåligt eller rossligt behöver det sugas. Sätt din egen mun över barnets näsa och mun och sug ut eventuell gegga, så att det inte kommer ner i barnets lungor. Oroa dig inte för att suga för löst eller för hårt – du kommer att känna precis hur hårt du måste ta i.

Föreliggande moderkaka
En föreliggande moderkaka är mycket ovanligt men upptäcks på rutinultraljudet. Tyvärr är det många som oroar sig i onödan när de får reda på att moderkakan bara ligger långt ner, eller lite för, i kanten av modermunnen. Ofta växer den inte mer sen, så det behöver inte alls betyda att den kommer att vara ivägen för barnet när tiden är inne för förlossning.
Har man inte gjort ett ultraljud kan man märka att moderkakan ligger för livmoderöppningen på andra sätt. Symtom kan till exempel vara:
• Högt och rörligt huvud i sen graviditet, speciellt hos förstföderskor
• Blödningar runt vecka 28-32 utan någon som helst orsak (man ska naturligtvis alltid ta reda på varför man får en blödning, oavsett vilken vecka man är i).
Om man konstaterar att moderkakan ligger för vid en hemfödsel får man åka in till sjukhus för att få ultraljud och dropp. Det behöver inte nödvändigtvis leda till kejsarsnitt.