Födslosmärta

Måste det göra ont att föda barn? Nej, självklart upplevs födsloarbetets mödor mycket olika av olika kvinnor. Men gör det ont så finns det alltid en anledning, för smärtan fyller flera olika funktioner. Dels är den en varningssignal, till exempel när du krystar – ”ta inte i mer nu, för då spricker du”! Den varnar dig för att du står inför någon form av kollaps, antingen det gäller muskler, blodkärl eller något annat. Dessutom fungerar smärtan som vägledning – de ställningar du intar för att minska smärtan är också de som underlättar barnafödandet.
Troligen är smärtan också relaterad till din stressnivå. Ju mer rädd, stressad och spänd du är, desto mer gör det ont i kroppen. Klen tröst när det kniper, men det kan ändå vara bra att känna till, eftersom man då inser att avslappning faktiskt är smärtlindrande.

Men hur slappnar av när man är rädd? Meditation, yoga eller muskelavslappnande varma bad fungerar bra för några. Många har stor hjälp av en doula eller av en erfaren barnmorska. Nyförlösta mammor som haft barnmorskan Cayenne Ekjordh med på förlossningen brukar berätta om hur de fått ”surfa” genom smärtvågorna.

”Jag brukar fråga mammorna: ”Klarar du svår smärta under två sekunder?” och det tror de flesta att de gör. Surf onProblemet är ofta förhållandet smärta/tid. Om du tänker ”Fan! Ska jag ha såhär ont i arton timmar!” så går du nästan under. Men om du klarar att hålla dig i nuet, då går det mycket lättare. Eftersom du vet att du klarade av och överlevde den förra värken, så kan du tänka ”Här kommer en till, nu klarar jag den också”.

Om en mamma får panik gäller det att jag får kontakt med henne, först via rösten eller via kroppen. Sen försöker jag få ögonkontakt. Om jag inte får ögonkontakt på en gång kanske jag måste hoppa och flaxa lite, men till slut får jag det, och då måste jag hålla kvar hennes uppmärksamhet. Ge henne en glimt av att vi kommer att klara av det tillsammans. Vad jag måste göra är att få henne att hålla sig kvar i fyrtio sekunder, hjälpa henne att stanna kvar och känna att hon kan överleva. Det handlar mycket om kärlek, och om närvaro. Jag kanske tar i henne, håller henne.

Sen gäller det att göra henne uppmärksam, för när nästa smärtvåg kommer måste hon vara med från sekund ett. Föreställ dig värken som en jättevåg, säger jag, en femmeters våg mitt ute på Atlanten. Det är ingen idé att försöka kämpa mot den eller fly ifrån den, vi måste följa med den, kanske dyka in i den … Ögonkontakt – släpp ner axlarna, släpp käkarna, släpp taget … Följ med.
Det är svårt att klä i ord hur det går till! Det är något som bara händer när man är där. Man kan inte, och ska inte tycker jag, eliminera smärtan totalt, men man kan lindra den. All form av smärtlindring går ut på att man ska slappna av. Och inte förvänta sig att det ska bli si eller så. Förväntningarna är en stor skurk i dramat!

På omvänt vis kan man bli låst i positiva förväntningar, det kan bli som en fix idé. När en kvinna har hållit på och krystat i två timmar kan hon vara så fixerad av att ungen ska ut att hon bara låser sig och inget händer. Minst 200 ungar har jag lurat ut med att fråga mamman, mitt i ett evighetslångt krystningsskede, om vi inte ska gå på krogen istället! Då tappar hon fattningen totalt och faller ur ramen. Ungefär när vi har börjat diskutera vilket vin vi ska dricka kommer en krystimpuls, och så är ungen född!”
Cayenne Ekjordh, barnmorska och rosenterapeut, som har sett runt 2350 barn födas, varav 350 i hemmet

Ner i gruvan baraDet är också skillnad på smärta och smärta. Vissa talar om ”positiv smärta”, vilket kan låta märkligt. Men det betyder att du vet att smärtan för med sig något gott.
Föreställ dig att du står framför ingången till en gruva. Gruvägaren ger dig en spade och säger åt dig att du har högst åtta timmar på dig att hacka fram världens största diamant, som finns därinne – det är bara att sätta igång och hacka för brinnande livet! De där åtta timmarna kommer att bli otroligt smärtsamma och arbetsamma, men till slut kommer du att stå där med världens största diamant i famnen. Var det värt det?
Även om det är lätt att glömma bort det under själva förlossningen så är det ju faktiskt ett barn man kommer att hålla i sina armar till sist, och då är det värt allt arbete och all smärta, varenda sekund av det.

Kommentera