Föda hemma i corona/covid19-tider

Funderar du på, eller planerar du att föda hemma under pandemin?

Vi samlar information och resurser till dig och din familj. Här kan du (eller kommer snart att kunna):

Om det är något du saknar, skriv det i kommentarerna!

JUST NU pågår ett webinar varje torsdag klockan 10–11, till och med den sista april, med fokus på hemfödsel (men även om att föda på sjukhus med tanke på att du kanske måste åka in).

Ett stärkande webinar för gravida

Så här beskriver Maria och Kristina från Own Your Birth sitt webinar:

”Känner du dig orolig eller till och med rädd för din kommande förlossning?  Längtar du efter att möta andra gravida? Andra som liksom du kanske funderar på att föda hemma istället för på sjukhus under dessa tider, men som också behöver förbereda sig på en sjukhusförlossning.
Varje torsdag, mellan kl 10-11, kommer vi att hålla vår veckovisa webinar på Zoom. Webinaret kommer bland annat hjälpa dig att ta reda på vad just du behöver för att föda på det sett som känns allra bäst för dig, samt vad du kan göra för att förbereda dig och din partner inför födseln.  Webinaret är gratis!
Efter att du deltagit kan du ansöka om att komma med i en privata grupp, en trygg plats där deltagarna kan fortsätta att stötta varandra för att hitta mer kraft och inspiration.”

Tröst och hopp om att föda barn! (brev till Malin Lernfelt)

Malin Lernfelt/ ledarsidan Upsala Nya Tidning

Hej Malin, vi läser att du vill varna för hemförlossningar och att du känner att det är ”något av det mest riskfyllda en kvinna kan utsätta sig för” att bära och föda barn. Vi hoppas kunna glädja dig med att det finns helt nya kunskaper om detta som visar att det INTE är så!

(Eller nya och nya, egentligen lika gamla som mänskligheten själv, men nyfunna eller nyvakna kan vi kanske säga.)

För det första: det är jämförelsevis inte farligare att bära och föda barn för de allra flesta kvinnor i i-länder än det är att till exempel köra bil, rida på hästar eller gå över en trafikerad gata. Att bära och föda barn kommer låååångt ner på listan över dödsorsaker för svenska kvinnor. Varje år dör cirka fem svenska kvinnor i samband med graviditet och förlossning (sorgligt nog är majoriteten av dem utlandsfödda), och fast det naturligtvis är en katastrof för alla inblandade är det samtidigt alltså väldigt ovanligt.

Så redan här kan du känna dig trygg! Om du är gravid i vårt rika land och har möjlighet att ta hand om dig så är risken att något farligt ska hända försvinnande liten.

För det andra: det är inte farligare att föda hemma än det är på sjukhus. Forskningen har varit tydlig med det i många år, och i många andra länder har man förstått detta. Men just svenska förlossningsläkare och klinikchefer har inte vela ta det till sig, oklart varför. Kan det ha något med det omedvetna behovet av makt att göra? Vi vet inte. Men i Nederländerna har under lång tid cirka vart tredje barn fötts hemma. Och under hela den tiden låg landet på topp tre av lägsta barna- och mödramorbiditet och -mortalitet. Nu har antalet hemfödslar minskat i Holland, och samtidigt blir siffrorna sämre.

Här finns mycket forskning att läsa om just hemfödsel: https://www.födahemma.se/forskning/forskning/

(Vi bifogar några källor om just mödra- och spädbarnsdödligheten också, sist i brevet)

Det finns en anledning att Svenska barnmorskeförbundet (som har den ABSOLUT största erfarenheten av graviditet och barnafödsel i Sverige) skrev ett policydokument i maj i år där de anser att kvinnor som vill föda barn i hemmet med stöd av barnmorska ska erbjudas denna vårdform inom offentlig verksamhet.

Ur dokumentet:

”… sannolikheten för en okomplicerad vaginal förlossning ökar om kvinnan föder utanför obstetriska enheter och de neonatala utfallen är jämförbara med förlossning på sjukhus. För förstföderskor rapporteras dock ett större antal incidenter vid förlossning i hemmet jämfört med förlossning på fristående eller sjukhusanslutna barnmorskeledda enheter samt på obstetrisk avdelning.”

”Resultaten visar att kvinnor som planerat att föda hemma hade tre gånger högre sannolikhet att föda spontant vaginalt jämfört med kvinnor som födde på sjukhus (OR 3.25, 95% CI 1.97–5.38). Förekomsten av förlossningsskador (bristningar grad 3–4) och blödning >1000 ml var lägre bland kvinnorna i hemförlossningsgruppen. Det var ingen statistiskt signifikant skillnad i perinatal morbiditet eller mortalitet mellan grupperna. För omföderskor rapporteras en statistiskt signifikant lägre risk för överföring av barnet till neonatal intensivvård.”

”… riskerna för perinatal död är lika vid hem- och sjukhusförlossning i de länder där verksamheten är väl integrerad både för först- och omföderskor. Däremot bedöms riskerna som betydligt högre i länder där hemförlossning inte ingår i hälso- och sjukvårdssystemet, även om resultaten inte visar statistiskt signifikanta skillnader. Att integrera hemförlossning med utbildade barnmorskor som kan bistå föräldrarna i hemmet, har tillgång till de läkemedel som kan behövas vid en förlossning samt ha tillgång till ett välfungerande transportsystem är enligt författarna det mest framgångsrika sättet att förhålla sig till hemförlossning som vårdform.”

”Överföring på grund av akuta komplikationer är ovanligt, främst sker överföring på grund av långsam progress och vid vattenavgång utan värkar.”

”… hemförlossning minskar risken för kejsarsnitt och sugklocka, både för först- och omföderskor, liksom risken för allvarlig bristning i bäckenbotten och stor blödning hos omföderskor.”

Slutligen vill vi bara säga att det är en sorglig och kvinnofientlig myt att föräldrar skulle välja hemfödsel för sin egen bekvämlighet eller nåt annat flummigt. De allra flesta som väljer att föda hemma är betydligt mycket mer pålästa än de flesta som föder på sjukhus, och väljer att stanna hemma för att de är övertygade om att det är det säkraste och tryggaste alternativet för just dem, och det bästa för just deras bebis.

Vi hoppas att de som läst din ledare inte ska känna sig rädda för att föda barn! Det vi alla behöver sträva efter är att göra det mindre stressigt att föda på sjukhus, där ligger den verkliga faran. Och du som ledarskribent kan förhoppningsvis bidra till den strävan!

med vänlig hälsning,
redaktionerna på Födalugnt.se och Födahemma.se

Läs mer om barna- och mödradödlighet i Sverige:

Andra barnet

Foto: privat

av Miamaria

Mitt andra barn.

Själslig läkning efter en tidigare sjukhusförlossning där jag inte blev respekterad, sedd eller hörd. En förlossning där jag till slut blev helt frånkopplad från mig själv och händelsen. En förlossning som avslutades med sugklocka, klipp och höga, panikslagna svordomar från mitt håll för att jag var så distanserad från händelsen. Jag låste ner. Allt låstes ner. En förlossning där mina önskningar från början inte respekterades eller ens lyssnades på, en förlossning som resulterade i att den ansvariga, tillfälligt inhyrda (utbildade men ej praktiserande) barnmorskan inte fick jobba mer på det sjukhuset, enligt det möte jag fick gå på efteråt och även samtal med andra barnmorskor inför andra förlossningen.
Jag har ju förstått att det oftast inte blir såhär, att det var oturligt att just jag (som egentligen ville föda hemma redan då, men blev övertalad att inte göra det som förstföderska) skulle få ett sådant bemötande och en sådan upplevelse.

Jag är glad att det finns sjukhus att föda på för de som vill, barnmorskor är oftast underbara har jag fått berättat för mig och jag är också väldigt glad över att det kan finnas möjlighet att ha hembarnmorska. Om en har tur, eller råd, eller både och. Den möjligheten fanns inte för mig, jag kontaktade två varav den ena kunde inte, och den andra hade typ sagt ja, sedan kanske, sedan slutat svara på mina mail. Jag kände mig okej med det, att det var precis såhär jag egentligen ville ha det, så det var nog till det bästa.

Bara en kort tid innan förlossningen närmade sig fick jag kontakt med en tjej som utbildade sig till doula och bor i närmsta stad. Efter en del velande fram och tillbaka tidigare med olika tilltänkta doulor hade jag egentligen landat i att föda utan doula, men så träffade jag henne och det var bara så RÄTT!

~

29 september 2019.

Jag hade sovit dåligt på natten och kände mig trött på ett väldigt lugnt sätt.
Tidigt på dagen kände jag att förvärkarna hade ändrat karaktär, sakta och smygande.
Jag skrev till min doula som var på sin sista kursdag i Stockholm, berättade vad som hände i mig och vi önskade båda två att hon skulle hinna tillbaka i tid. 21.30 skulle hennes tåg vara i Hudiksvall.
Jag förvarnade mamma om att hon skulle behöva komma framåt kvällen, men än ville jag vara helt själv. Jag dansade i solstrålarna som letade sig in genom fönstret under eftermiddagen samtidigt som jag smörjde in mig i jasmindoftande olja.
Så fort mamma kom hit på kvällen kom också värkarna kraftigare.

Pappan och jag hade inte varit i en egentlig relation sedan knappt halvvägs in i graviditeten och det var osäkert huruvida han skulle vara med på förlossningen eller ej. Under värkarnas gång ringer jag och bjuder in honom att komma hit om han vill. Han kommer hit, och all den smärta och ilska som varit närvarande oss emellan fick inte plats just då. Det var väldigt fint.

Jag sitter i badet när han kommer, minns hur skönt det varma vattnet var kring min kropp. Som en varm omfamning, en hand som höll mig lugn och trygg. Jag misstänker att mitt eget vatten går medans jag badar och när jag strax därefter kliver ur trappas värkarna upp ordentligt. Jag böjer mig över spjälsängen i sovrummet och blundar igenom en värk när doulan kliver in genom dörren, stegar rakt fram till mig och liksom lyfter upp mig att hänga och vila i hennes famn.

Härifrån är jag totalt trygg. Hon ser vad jag upplever, det känns som om hon är innanför mitt skinn, i mitt sinne och i mitt hjärta samtidigt. Hon ser mig och bekräftar.

Jag vill tillbaka till vattnet en sista stund innan det är dags att föda. En madrass är förberedd i sovrummet, det är där jag vill föda. Tända ljus och salvia brinner på mitt altare, jag har placerat ut tre kristaller och en skål vatten. Elementen är närvarande.

I badet händer något, jag börjar få krystimpulser men tycker att det är för ”tidigt”, det borde inte vara dags redan tycker jag. Nu sitter också barnets pappa med mig i badet, jag pendlar mellan att hänga mig emot honom och luta mig tillbaka mot doulan som står precis bakom. Jag mullrar och vrålar från djupet. Mamma pendlar mellan att värma vatten på spisen till badet och att stå bredvid och stundtals hålla min hand, och jag tänker att hon är som ett gammalt träd som inger trygghet och bara med sin närvaro gör hon allting komplett. Våra ögon möttes vid ett tillfälle och kärleken som strålade mellan oss i det ögonblicket går inte att återge i ord.

Jag upplever att värkarna avtar, berättar detta och sluter mig sedan inåt.
Inser att jag har spänt mig, burit med mig gamla sår och gammal spänning. Bestämmer mig för att släppa taget. Allting runtomkring försvinner. Jag slappnar av, står på knä och andas lugnt. Jag känner barnets varma huvud, klappar de mjuka stråna. Tryggheten i att vi är nära varandra på ett helt nytt sätt nu. I tystnad andas jag och släpper bit för bit på de spänningar jag har. Samtidigt glider huvudet sakta ut. Jag håller det i mina händer och på en djup utandning kommer resten av kroppen.
Jag lyfter barnet upp ur vattnet och till min famn. Huvudet är blått och alla är tysta. De få sekunder det tar tills navelsträngen lyfts bort från halsen känns som en dimmig evighet. Jag hinner tänka och känna tusen saker. I samma stund som doulan reder ut navelsträngen och jag smeker barnet över ryggen börjar det komma små ljud och alldeles snart höga skrik. Välkommen!
Klockan är strax efter midnatt den 30 september.

När moderkakan släppt och vi är torra kryper vi ner i sängen tillsammans. Allting har gått bra. Jag är euforisk samtidigt som jag är alldeles lugn. Detta lilla liv. Detta stora liv. Allt detta liv.

Detta var mitt livs hittills mäktigaste upplevelse. Att föda i total kraft, total tillit, lugn och trygghet. Med urstyrkan som fanns inuti mig, men som jag inte hade vågat möta och kännas vid tidigare. Urstyrkan som jag ändå instinktivt visste fanns där någonstans och bara hade längtat efter att släppa lös.
Jag kände mig som Urmodern själv. Jag hade mullrat och dånat, rämnat och flödat, tystnat och stillat mig. Jag hade släppt lös alla krafter jag hade för att bringa fram detta nya liv. Jag var liv och jag höll liv i mina händer.

/Miamaria

Förlossningsberättelse

av Sara Pålsson

Redan innan jag blev gravid med barn nr 4 tänkte jag att om jag blir gravid igen vill jag föda hemma. Jag hade haft fina upplevelser innan, men det var något som saknades, en önskan om något mer. Det var saker jag tidigare hade önskat att jag sluppit, saker jag hade önskat respekterats och saker jag önskat att jag inte behövt kriga för.

När vi lite överraskande blev gravida sa jag direkt till min man att jag ville föda hemma. Jag ville även ha en doula med, jag började leta både doula och hembarnmorska, svårt i Östergötland! Hittade till min stora lycka en doula och en barnmorska som både ville ställa upp. Vi bokade ett möte tidigt – jag ville veta att de inte skulle bli uppbokade, jag skulle trots allt föda på sommaren, när krisen inom förlossningsvården är som störst och trycket på doulor och hembarnmorskor är som störst.

Jag kände mig trygg när vi skrivit på papper och vi hade samtalat och lärt känna varandra lite.

Tankar som vi sedan funderade på var mest hur vi skulle göra med syskonen, kunde de vara med? Är det ens rimligt att ha med syskon under en förlossning?! (5 år, 3,5 år och 1,5 år.) Jag frågade runt i olika forum och ju mer vi funderade kring det ju mer naturligt och rätt kändes det! Hur vackert är det inte att få dela denna magiska upplevelse med hela familjen. Barnen ville gärna se på förlossningsrummet, vi pratade mycket om det och de ville gärna vara med.

Den 27/6 -19 på morgonen när vi klev upp så hade jag en liten känsla av att något kanske var på gång? Eller var det bara för att bäbis låg med ryggen ut mot min navel som det kändes obekvämt? Det har bäbis gjort tidigare och det varit sådär obekvämt, lite molande känsla. Förmiddagen gick, jag berättade för min mamma hur jag kände, hon trodde absolut det var något på gång och tyckte absolut jag skulle ringa min syster som skulle vara med som lite barnvakt om det skulle behövas. Men jag tyckte inte det kändes rimligt, jag hade ju bara lite molvärk till och från.

Kl 15 packade jag in alla barn i bilen då vi skulle åka till barnmorskan på mvc för rutin kontroll. På vägen dit uppenbarades det för mig att idag kommer bäbis att födas! Där och då insåg jag det. Inte för att jag hade värkar eller så, det vara bara en känsla som landade i mig. Jag ringde min syster som lovade att komma (hon hade ändå 2 timmar att köra till oss).

Väl inne hos bm så frågade hon ”hur är det att vara höggravid då?”
Jo tack svarade jag, idag blir det bäbis!
Bm: jaha okej, säger du det så är det säkert så, du brukar alltid ha rätt.
Efter kontrollen så frågade bm om jag ville veta huruvida processen är igång? Jag var såklart nyfiken så hon gjorde en vaginal undersökning och det visade sig att jag var 3 cm öppen och lite kvar på tappen som var väldigt mjuk.

Vid det här laget hade min man hunnit komma på plats och jag meddelade att idag blir det bäbis, han blev lätt tagen på sägen då det inte alls var något han hade räknat med! Kl 16:30 åkte vi från mvc, min man fick åka och hämta ut tygblöjorna som varit på uthyrning och jag åkte hem med barnen och började städa och iordningställa inför födseln. Jag plockade blommor, ställde in ljus i badrummet. Jag såg så mycket fram emot att få föda i vatten. Vi har ett stort badkar som skulle funka fint enligt min barnmorska. Jag hade tidigare fött de 2 senaste barnen i badkaret med utan vatten då de dragit ur ploppen när krystvärkarna kommit. Så denna gång såg jag verkligen framemot att få fortsätta hela födandet i vatten.

Vatten har varit något som gett mig allt jag behövt genom alla förlossningar. Jag har känt lugnet, tryggheten och smärtlindring direkt jag satt mig i badet. Jag har även önskat att jag kunnat ta emot mina barn själv men tidigare har jag inte orkat hålla mig upprätt utan hängt över badkarskanten ståendes på knä. Denna gång ville jag så gärna ta emot barnet själv, jag övade mycket på att hitta positioner ståendes på knä i vattnet som gjorde att jag kunde vila men samtidigt vara upprätt.

Min barnmorska och doula var informerade och att det var på gång men ännu bara molvärk som kom och gick. Vi hade ändå bestämt att de skulle komma i god tid så att det inte skulle bli någon stress.

Strax innan kl 18 kom min syster och strax därefter kommer doulan. Hon sa att hon gärna kommer och att hon ändå behövde göra lite ärenden innan. Jag tyckte det kändes lite tidigt, jag hade ju inga riktiga värkar ännu. Jag mindes hur lurig förlossningen med nr 3 var, långdraget (enligt mig) innan de verkliga värkarna kom igång.

Något sa mig ändå att det kanske är bra att även barnmorskan kommer så att vi har tid på oss. Min man hade köpt fika och vi hade gjort i ordning så de kunde göra te/kaffe under tiden de väntade.

Foto: Privat

Det var en underbar sommardag, varm och härlig. Jag stod ute på vår altan och lät kroppen gunga i sin egen takt. Lyssnade på musik. Exakt som jag hade föreställt mig att jag ville göra när jag visualiserat mig detta innan. De andra satt på avstånd i vardagsrummet och samtalade. Barnen var med till och från ute på altanen. Pirriga inför det som skulle hända. Vår stora dotter var extra pirrig, hon ville verkligen vara med när bäbis föddes. Jag lovade att säga till när det skulle ske.

Kl 19:48 kommer barnmorskan, vi samtalar en liten stund om hur jag mår och hur det känns. Det känns fint, så lugnt och harmoniskt, exakt som jag hade föreställt mig. Jag går ut på altanen igen. Ber min man komma ut så jag kan hänga på honom och vagga i min egen takt, jag känner att det börjar bli mer likt värkar, och kommer på att ”varför går jag inte in och badar”. Säger det till min man och vi går direkt till badrummet, och barnmorskan och min man hjälps åt att göra ordning och fylla på vatten. Jag känner mig otålig och lite stressad, hörlurarna fastnar på mig, sliter av mig allt och känner att jag vill i badet nu, känner att en värk är på väg att komma, jag vill ta den värken i badet. Jag får över ena benet i badet då kommer värken, sätter mig snabbt på knä i badet, det är inte så mycket vatten där ännu. Värken fortsätter och går över till en krystvärk. Jag blev chockad, förstod inte riktigt, en paus och jag samlar mig, andas lugn och slappnar av. Vattnet hjälper mig. Min man sitter på sidan och håller min hand och den andra handen på min rygg. Minns inte exakt hur jag förmedlar till de andra att bäbis snart kommer, jag minns att jag lovade mitt barn att få närvara när hennes syskon födas, så jag skriker IDA! Min syster hämtar syskonen, de 2 stora står framför mig vid badkaret. Barnmorskan sitter på huk framför mig, så lugn och trygg, bara finns där.

Foto: Privat

Jag står på knä upprätt. Nästa krystvärk kommer, det känns och gör ont men jag känner även att jag är så avslappnad så jag kan andas så mjukt. Det känns så häftigt att vara så närvarande, jag har full kontroll jag känner mig stark och empowered!
Sen blir det en paus på 1 min. Jag lutar mig fram och vilar, det känns som att jag vilar i evigheter. Sen kommer nästa krystvärk, jag håller min hand på huvudet snart är bäbis här!

Bäbis föds och jag kan lyfta upp henne till mitt bröst.

Foto: Privat

Syskonen står vid kanten och är så nyfikna, det tar några sekunder innan hon tar sina första andetag. Vi väntar kvar i badkaret en stund innan jag får hjälp att kliva ur och stå på knä på en madrass vi lagt i badrummet. Tanken är att moderkakan ska få komma ut på egen hand med hjälp av tyngdlagen. Till slut blir jag lite trött och barnmorskan frågar om vi kanske kan flytta oss till soffan, vilket kändes som en bra idé, skönt! Bäbis vilar på mitt bröst och har sugit och ammar för första gången. Efter en timme hjälper barnmorskan moderkakan ut, lirkade ut den, den behövde bara lite hjälp på traven. Barnmorskan visar upp moderkakan och berättar om den för barnen, fascinerande tycker barnen, även jag!

Foto: Privat

Doulan åker hem och barnmorskan stannar en stund till för att mäta, väga, se till så att jag kan kissa och att allt fungerar bra innan hon lämnar oss med orden, ring om det är något.

Min man åker och köper mat. Vår 1,5-åring hade somnat innan bäbis föddes, vår 3,5-åring somnade en stund efter att bäbis var född. Vår 5-åring var lyrisk och var vaken med oss, vi åt mat vid midnatt, min syster, min man, jag och vår dotter. Sen gick vi och la oss, bäbis sov på mitt bröst hela natten. Jag hade svårt att somna, så mycket lycka och kärlek som pulserade. Det var den vackraste stunden i livet.

/Sara Pålsson

Hemmafödd

av Therese

Jag hade haft förvärkar i några dagar och den här måndagskvällen var inget undantag. Förvärkar i kombination med ett ovanligt högt oxytocinpåslag, under både dagen och kvällen. Såpass stort påslag att jag mitt i en kraftig förvärk flörtade med mannen min när han gick ut ur duschen! Han tyckte att jag var knäpp där jag stod lutad över hallbyrån och kikade på honom och fnittrade!

Outlander, choklad, mannen och soffan.. Oxytocinet flödade och jag babblade om hur himla bra dagen varit, utan att kunna precisera vad som varit bra. Jag låtsas-skällde på förvärkarna som tilltog och som fick mig att tappa fokus på min favoritserie vid ett par tillfällen.

Vid elva på kvällen kom en större blödning och jag anade att kvällens ”förvärkar” var något helt annat än förvärkar. Det var dags.
Jag ringde en av mina hembarnmorskor, trots att deras jour inför förlossningen skulle starta först en timme senare (hembarnmorskorna skulle ha jour tre veckor innan och två veckor efter beräknat förlossningsdatum så det var preciiiiis att en hemförlossning kunde genomföras!). Barnmorskan i telefonen lät mig avgöra vad som skulle ske och jag sa att jag skulle gå och sova och hålla henne uppdaterad.

Innan jag gick till sängs förvarnade jag den person som vid behov skulle hämta barnen om något oväntat inträffade under födandet, som gjorde att vi var tvungna att uppsöka sjukhus. Barnvakten var redo.
Sedan ställde jag och mannen i ordning de rum som skulle användas vid födandet; en mysigt och praktiskt bäddad madrass i vardagsrummet. Handdukar och skålar och babyfiltar och andra prylar fint ordnat på bänken i badrummet.
Vi bäddade sedan ner oss med barnen. Huset var nedsläckt och alldeles tyst. Mannen klockade värkar i sängen och de var regelbundna och täta, ungefär sex minuter mellan dem. Jag sov mellan värkarna och de gjorde ju som vanligt inte särskilt ont, så jag var lugn och ville inte bli störd av vare sig make, barnmorskor eller telefonsamtal.

01:40 vaknade jag av en värk som fick mig att stöna till och som triggade en lätt krystimpuls. Jag bad mannen ringa barnmorskorna direkt och de vaknade, gjorde sig redo och började omedelbart köra den sträcka som tar ungefär tjugo minuter hem till oss. Jag hade tänkt att barnmorskorna skulle vara på plats hos oss när krystvärkarna startade så det kändes som att vi ringde alldeles för sent. Jag var ändå helt lugn och tänkte att jag har haft krystvärkar över en timme med de andra barnen så jag gjorde mig mentalt redo för den kampen. Barnmorskorna skulle hinna komma.

Nu lämnar vi våra sovande barn i sovrummet och går tillsammans in i det mörka badrummet, jag och min man. Tänder levande ljus, tappar upp ett varmt bad. Känner hur doftljuset blir varmt i lyktan och sprider den bekanta doften. Hemma-i-badet-doften som ger mig ro.
Jag andas igenom två lättare krystvärkar knästående på golvet i väntan på att få sätta mig i badet. Kroppen styr, jag följer bara med. Villigt, för första gången. Nyfiket. Jag vågar känna efter hur allt känns, där bakom smärtan. Den är min vän och jag inväntar den, välkomnar den, längtar efter när den ska bli som starkast och då den förr varit som mest skrämmande.
Jag glider ner i badet, tänker att barnmorskorna snart är här och att krystvärkarna är milda. Min man sitter intill mig, det gör mig lugn. Han fotar, han vet att det är viktigt för mig.

Så varmt och skönt i badet … Huset är alldeles tyst. Hela kroppen slappnar av och allt avstannar en stund. Hela världen tycks hålla andan. Det är kroppens stora andetag innan slutspurten, men det vet inte jag. Jag myser. Lever min dröm. Ska föda mitt tredje barn. Hemma, i vatten.
Nästa värk är av en helt annan karaktär. Det är full styrka och jag överraskas av den – men blir inte rädd. Det är en sån där krystvärk man inte kan motstå att ge efter för. Jag trycker på ett par korta gånger, för så vill kroppen. Jag känner vilken enorm kraft värken har och hur lätt jag än krystade känner jag direkt att den är otroligt effektiv. Jag dyker snabbt ner med handen i vattnet under värken och känner hur huvudet buktar ut och kommer halvvägs …

Jag håller emot och andas, avvaktar.. Mannen sitter på en stol intill mig och jag säger att ”barnet kommer nu, barnmorskorna hinner inte komma”. Han reser sig oroligt och frågar vad han ska göra. ”Sätt dig ner”, beordrar jag med en viss skärpa i rösten. ”Det går bra”. Som för att visa att jag är trygg och att oro inte hör hemma här. Jag märker inte av hans oro mer. Nu är det han och jag. Vi har varandra, tilliten är total. Tilliten till varandra och till att kvinnokroppen vet vad den ska göra. Vi låter min kropp leda oss.

Nu vaknar sjuåringen och kommer in i badrummet, gnuggar sig i ögonen och frågar vad vi gör. ”Vi föder barn”, svarar maken med glad röst. ”Jaha okej”, svarar barnet yrvaket och går och lägger sig igen. Vi fnittrar.
Nästa värk är huvudet ute och jag håller om det med båda mina händer. Håller vårat barn. Det ofödda, nästan-födda. Jag känner öron. Och kärlek. Och berättar hela tiden för min man vad som händer.

Jag inväntar lugnt nästa värk som kommer snabbt. Då föds hon. Kroppen glider ut, rakt ut i mina händer där nere i det ljumma vattnet. Jag lyfter upp henne ur vattnet, försiktigt för att inte skada navelsträngen. Den ligger runt halsen på henne men är inte sträckt. Jag försöker få bort den men det är en svår vinkel för mig vid vattenytan. Mannen är där och har fixat det innan jag ens hinner reagera. Han, som är så kräkmagad. Som inte vill se eller känna minsta kladd. Han tvekar inte ens. Det är han och jag. Vi. Tillsammans.

Bebisskrik. Leenden. Fortfarande levande ljus i ett nedsläckt badrum. Fortfarande två barn i sovrummet. Nu tre barn i huset. Maken som tvättar händerna rena från fosterfett innan han hämtar sjuåringen som ligger vaken i sängen.
Den nyfödda flickan har ett tjockt lager fosterfett i pannan. Hon ligger i min famn med en babyfilt över sig. Hon är blå och andas rossligt och stötigt, skriker till emellanåt. Navelsträngen pulserar, förser henne med syret hon ännu inte helt kan tillgodogöra sig från luften. Jag letar vinklar för fria luftvägar. Myser, klappar, masserar, stimulerar henne att dra andetag. Alldeles lugn, helt trygg. Jag vet att hon mår bra, jag vet att allt är okej. Det tar ett par minuter innan hon är rosa.

Sjuåringen kommer in i badrummet, hämtad av sin pappa. Klockan är strax efter två på natten. Han ser sitt nyfödda syskon och vänder tillbaka till sovrummet. Vi blir kvar i badrummet, undrande. Sedan: viskningar i sovrummet, barnfötter på golvet i riktning mot badrummet. Storebror har väckt lillebror, fyra år, och nu kommer de båda fram till badkarskanten och möter sin lillasyster för allra första gången. Hon är bara ett par minuter gammal och de enda röster hon hör är de röster hon känner igen, de som hör till hennes familj.
Glädje. Lugn. Lycka.

I det varma badvattnet, hud mot hud med den välkända mammakroppen, ligger den nya människan och andas för första gången.
Det är det vackraste av allt, att få dela den allra största lyckan med hela sin familj.

Det knackar på dörren och barnmorskorna kommer. Maken släpper in dem och säger med ett lurigt leende att de kommer för sent. De ser på honom att han är lugn och de får höra att barnet redan är fött. De smyger försiktigt in till mig i badrummet. Fler leenden, gratulationer. De ser att både jag och flickan mår bra, de behöver inte röra oss.

Moderkakan har släppt, kan jag berätta för dem. De hjälper mig upp ur badet när jag fått bestämma var jag vill krysta ut den. Bebisen får en torr handduk om sig, fortfarande i min famn. Jag hukar över en skål i badrummet, krystar ut moderkakan. Vi går mot madrassen i vardagsrummet, jag bärandes på bebisen och barnmorskan tätt intill bärandes på skålen med moderkakan. Navelsträngen emellan, som fortfarande har jobb kvar att sköta.
Jag och flickan bäddas ner mjukt och varmt och med hela familjen omkring oss. Katten Louie är min skugga och han håller sig nära, inom synhåll och ibland ovanpå mig. Så mycket kärlek överallt.

Barnmorskorna sitter i köket, bortglömda och tillfreds. Tiden står still för oss andra, vi är i nuet och allt är nytt och ändå bekant. Familjen är samlad. Två vuxna, tre barn. Vi förundras över den lilla människan som nyss gjorde storslagen och stillsam entré i våra liv – så små händer hon har! Och känn på håret och den lena huden! Så ivrigt hon söker bröstet! Så hon klunkar i sig bröstmjölken – finns där redan så mycket! Barnhand i barnhand, ena handen alldeles ny. Den andra sju år.

Foto: Privat

Jag är redo att bli undersökt. Flickan ammar medan barnmorskan sätter fyra stygn i en lätt bristning. Ingen har bråttom, jag får hämta andan och slappna av mellan stygnen. Att bli undersökt och sydd efter en förlossning är mitt allra värsta och de här två barnmorskorna är väl medvetna om det. Allt sker på mina villkor, med mitt medgivande, när jag är redo. Ena kvinnan syr, den andra håller min hand och blir en kommunikationslänk mellan mig och den som syr. Hon hjälper mig att förmedla ”paus”, ”redo” och ”vad är nästa steg?”. Jag tar mig igenom det bra, men har hela tiden de två andra förlossningarna i minnet och hur denna procedur då gick till och hur otäckt och stressigt det var. Det har jag inte lyckats lägga bakom mig.

Jag serveras frukt och dryck där jag ligger som en drottning och pysslas om. Jag myser och glömmer återigen bort barnmorskorna, som sitter i köket och fikar.
En av dem säger efter en stund att vi får säga till när vi vill avnavla så kommer de in till oss. Javisst ja! Klippa navelsträngen! Vad är klockan?

Flickan har fått allt sitt blod. Navelsträngen har fått vara orörd i två timmar. Bortglömd i skålen under täcket, med moderkakan. Navelsträngen är vit och slapp och tunn, helt tom. Vi fnittrar över att vi glömde den, älskar att vi glömde den. Det var viktigt för oss att bebisen fick allt sitt blod först, innan avnavlingen.

Barnen är hela tiden närvarande. Ser allt, allt som syskon sällan får se. De vet så mycket. Om förlossningar, moderkakor och livmodertappar. Bröstmjölk, bebisar som växer i magen, graviditetstest. De har förberett sig väl med våran hjälp.
Barnen vaktar sin lillasyster medan min man hjälper mig in i duschen. Vi är vakna ända tills solen går upp och barnen blir fnittriga över att morgonen kommit. Vi vinkar hejdå till barnmorskorna och bäddar ner oss tillsammans. Vi somnar gott. Alla fem.

/Therese

Vår hemförlossning

av Tuyet Yen

När min partner en dag frågade mig hur jag ville föda, visste jag direkt att jag ville föda hemma och i vatten. Det föll sig naturligt för mig. Vi hade ingen tidigare kunskap om det. Visste inte ens om det var möjligt i Sverige. En födelse är en av livets vackraste och mest naturliga händelser. Något som är inbyggt i kvinnans anatomi och medvetenhet. Att själva bestämma hur och vart jag skulle föda kändes naturligt för oss båda. Det var början på en av de mest spännande, självstärkande och kunskapshöjande resor vi båda gjort.

Hemförlossningar är väldigt underrepresenterade i Sverige, medan det i vårt grannland Danmark, i England och i Holland är mycket vanligare och ett allmänt accepterat val. Sedan vårt beslut mötte vi väldigt blandade åsikter och känslor i relation till vår hemförlossning både från vår närmaste omgivning och från vården. Eftersom väldigt få i Sverige har bred erfarenhet av just hemförlossningar förstår vi att det kan väcka starka känslor. Framförallt rädsla och oro. Reaktioner vi mötte var alltifrån hur modiga vi är som vågar till hur oansvariga vi är som vågar. För oss var det ett beslut baserat på just ansvar, säkerhet, trygghet och en tro på kvinnans anatomi.

Mitt namn är Tuyet Yen. Jag och min partner Davindy vill gärna dela med oss av vår resa med förhoppning om att väcka nyfikenhet kring hemförlossningar och naturlig smärtlindring. Oberoende om man väljer att föda hemma eller på sjukhus vill vi påminna kvinnan om sin kraft och sin rätt att styra över sin egen förlossning. Vi hoppas också på att inspirera partners att förstå vinsten av att vara delaktiga. Detta är vår berättelse.


Förberedelserna

Vi sökte hembarnmorskor i Skåne. Då många sjukhus försvårar för sina anställda att arbeta med hemför-lossningar utanför sin tjänst hittade vi endast ett fåtal. Det klickade i oss båda när vi skannade igenom Jacqueline Vejlstrups facebook-profil som var full av information och forskning kring födelserätt och hemförlossningar. Henne ville vi ha! Efter vårt första möte fick vi bekräftat att vi funnit rätt. Vi fann en erfaren barnmorska, en lärare, ett språkrör och vän i ett och samma paket. Kontakten med henne gav oss enormt mycket kunskap och styrka att bemöta det motstånd och den oerfarenhet av hemförlossningar och vattenfödslar som kontinuerligt återkom i vår kontakt med MVC. Som förstföderska och som bosatt i Skåne fick vi bekosta hela förlossningen själva. Vi hade väldigt stram budget, men blev lyckligtvis väl bemötta i det. Jacqueline ordnade även en backup som passade våra behov och kunde fylla de luckor som behövdes.
Camilla Snickars åkte från Finland och var närvarande under den tid det behövdes. Vi kände oss väldigt trygga med henne och hela upplägget.

Vetskapen att vi skulle ha en hemförlossning om inget akut inträffade kändes tryggt. Vi var även förberedda och tillfreds med att föda på sjukhus om vi gick över tiden för mycket eller stötte på andra komplikationer. Att tillsammans som blivande föräldrar planera exakt hur vi ville ha det byggde en särskild gemenskap mellan oss. Detta var något vi skulle göra tillsammans. Som förstföderska hade jag ingen aning om vad som väntade. Både min och Davindys erfarenheter av förlossningar var präglat av skrikande okontrollerbara kvinnor i full panik som skrek hotfulla ord mot sina män som i sin tur var helt vilsna i sin roll. Genom att ta in ny kunskap kring kvinnans kropp, smärtlindringstekniker och övningar växte det inom oss båda fram en mer nyanserad och hanterbar bild av vad det innebär att föda och att vara stöd. Redan här började en ny styrka inom mig att gro. Det var vår förlossning vi förberedde oss inför. Davindys önskan att vara delaktig i allt var enormt viktig för mig. För honom var det en självklarhet och han ville inte missa något.

Vi läste relevanta böcker, övade på andnings-och avslappningstekniker, övade på akupressurpunkter och lärde oss mer om naturlig smärtlindring och värkhantering. Vi förberedde musik inför de olika faserna, hängde upp hängmattor och skapade just den miljö vi önskade. På ett praktiskt plan var vår största utmaning varmvatten till förlossningspoolen. Med en hjälpsam granne, en 40 meter lång vattenslang med isolering och ett gäng stora kastruller var problemet löst. Vår lilla stuga i skogen var redo att ta emot ett nytt liv.


Förlossningen

Hela graviditeten var okomplicerad och värkarna startade exakt en vecka efter beräknat födelsedatum.
Värkarna började subtilt under fredag natt och ökade successivt. Jag stannade kvar i sängen och andades igenom värkarna. Jag kände att jag kunde hantera värkarna själv och valde därför att låta Davindy sova, så att åtminstone en av oss fick god sömn.

Lördag morgon var en vacker morgon. Solen sken. Solstrålarna omfamnade rummet och i dans med växterna i fönsterkarmen formades vackra skuggor över golv och väggar. Jag kände mig upplyft och vacker, redo att få träffa barnet som jag burit på i 9 månader. Värkarna började komma i regelbundna intervaller. Jag kände att det var dags. Klockan 9.00 ringde vi Jacqueline, som var på plats inom en timme.

Värkarna avtog en aning i samband med Jacquelines ankomst. Jag var medveten om att det är en normal reaktion när något i omgivningen förändras, men blev ändå förvånad. Tänk att en sådan liten förändring gjorde skillnad trots att jag kände mig så trygg och avslappnad med henne.

Kort därpå var värkarna igång igen. Med stöd av Davindy arbetade jag mig igenom varje värk. Han satt bakom och omfamnade mig. Påminde mig om att andas lugnt och att luta mig tillbaka i hans famn för att vila mellan värkarna. Han andades lugnt och stabilt. Det hjälpte mig att hålla en lugn andningsrytm och att finna tillbaka till rytmen om jag tappade den. Genom andning och meditativa övningar hjälpte han mig hålla fokus och guidade mig in i djupa avslappningstillstånd. Jag somnade till och med till mellan värkarna. Det hjälpte mig att spara energin till de stunder den verkligen behövdes.

Under värkarbetet började en annan känsla göra sig till känna. Det var hunger. Jacqueline tog över som stöd medan Davindy förberedde och dukade fram en dundermåltid till oss alla. Jag varvade mellan att äta och andas igenom värkarna. Det var verkligen skönt att vara hemma.

Värkarna blev allt starkare, men själva öppningsfasen gick väldigt långsamt i relation till smärtstegringen.
Jag öppnades ytterst lite under väldigt lång tid. Jag provade att röra på mig mer. Jag stod upp och gungade höfterna, satt i hängmattan, satt på pilatesboll och låg i olika ställningar. Allt för att lätta på trycket och hantera värkarna.

Nu kände jag att det började bli alltmer utmanande att hantera de intensiva värkarna. Även om rörelse-mönster, andning och avslappning var effektivt och följde mig genom hela förlossningen kändes det nu som att det behövdes något mer. Vi provade använda akupressurpunkterna vi lärt oss. Det var effektivt och lindrade smärtan rejält. När värken startade sa jag NU. Då tryckte Davindy på punkten tills värken avtog och jag sa STOPP. Han varierade mellan att trycka på punkter under foten, i handen mellan tumme och pekfinger och på axlarna. Jag var fascinerad över hur smärtan avtog genom att trycka på dessa punkter.

När jag lärt mig att hantera en nivå av värkar trappades de upp. Ibland kändes det som om jag inte skulle klara en ny upptrappning. Davindy påminde mig om att jag faktiskt hanterat alla värkar hittills, trots att jag flera gånger trott att jag absolut inte skulle kunna hantera mer. Han hade rätt. Min smärtgräns höjdes sakta men säkert. Det gav mig ny styrka och tro på min egen kraft.

Det var skönt att få prova på olika smärtlindringsmetoder. En del var mer effektiva än andra. Vid ett tillfälle testade jag sterila kvaddlar. Wow. Det var mer smärtsamt än värkarna i sig. Det var absolut inget för mig. Jag väntade motvilligt men tålmodigt ut effekten. Vi som varit oroliga för varmvattenbrist fick äta upp vår oro. När jag provade att sitta i poolen som smärtlindring blev det så varmt att jag istället blev svimfärdig och fick lägga mig i sängen och återhämta mig.

Jacqueline var hela tiden närvarande utan att ta över. Hon gav oss utrymme att vara i vår egen bubbla samtidigt som hon hade stenkoll på de medicinska aspekterna och helheten i förlossningsförloppet. Hon lyssnade på barnets hjärtljud, kollade hur mycket jag var öppen, gav stöd och kom med alternativ i de stunder det behövdes. Jag fick ta den tid jag behövde. I de stunder jag kände mig uppgiven och bara ville få det gjort påminde hon mig om att lita på min kropp och den förberedelse den behöver.

Nu hade klockan hunnit bli 1 på natten. Efter 24 timmars värkarbete hade jag bara öppnats upp 7 cm. Värkarbetet fortsatte. Det kändes som en oändlighet. Vi alla var trötta. Min brist på sömn började visa sig. Jag kände mig alltmer otålig och började tycka det var riktigt jobbigt. Jag blev till och med irriterad på Jacqueline när hon skulle känna hur öppen jag var. Jag ville inte mer. Fosterhinnan hade fortfarande inte brustit. Tiden gick. Klockan 3 på morgonen hade jag fortfarande bara öppnats 7 cm. Jag var helt utmattad. Min styrka och tillit att jag kommer klara det förvandlades sakta men säkert till oro och rädsla. Jag började tappa hoppet. Smärtan var så stark att jag började fundera på att åka till sjukhuset bara för att få lustgas. Vi pratade om det i lugn och ro. Vägde för och nackdelar. Jag kände mig verkligen hörd. Jacqueline förklarade att jag kommit till en fas som i princip alla föderskor går igenom med eller utan medicinska interventioner. En fas då det kan kännas att allt är utom ens kontroll. Ok, då är det inte bara jag. Om så många andra gått igenom liknade och klarat det kan jag också klara det tänkte jag. Det kändes som jag fick tillbaka en gnutta kontroll. Tillräckligt för att ge mig lite andrum att tänka klart. Jag blev påmind om att det inte ens var säkert att lustgasen skulle lindra smärtan på det vis jag önskade samt att det var en timmes bilfärd till närmsta sjukhus. Tanken att sitta i bilen så lång tid utan att någon kunde trycka på akupressur-punkterna under värkarna skrämde mig. Jag kände mig tveksam till om det verkligen var det bästa alternativet just nu.

Jacqueline föreslog att vi kunde prova ett annat alternativ innan jag tog beslutet att åka in till sjukhuset eller inte. Alternativet var att göra hål i fosterhinnan. Det innebar att värkarna med hög sannolikhet skulle bli starkare och intensifieras, men också att resterande förlossnings tid skulle förkortas till 5 timmar. Mina kurvor tydde på att förlossningsarbetet annars kunde fortsätta upp till 10 timmar. Jag kände att jag inte orkade så länge till. Det var ett svårt beslut. Till sist bestämde jag mig för att prova. Jag la mig ner och höll hårt i Davindy medan han viskade stärkande ord i mitt öra. Jag var så rädd för vad som skulle hända när hon tog hål på fosterhinnan. Den brast och värkarna blev genast intensivare och otroligt mycket starkare. Samtidigt kände jag hur jag fylldes med en enorm styrka och en kraft jag aldrig tidigare upplevt. Jag visste inte att den fanns inom mig. Det var en härlig känsla, trots smärtan Jag hade helt plötsligt ny energi för att fortsätta. Det faktum att jag själv tog ett medvetet beslut i kombination med Davindys och Jacquelines tro på mig hjälpte enormt mycket i stunden.

Akupressurpunkterna hade inte någon effekt mot smärtan längre, så Jacqueline visade oss en annan teknik. Hon lindade ett lakan runt mina höfter och höll stadigt i ena ändan, andra ändan gav hon till Davindy. De lade sig ner till halvliggande ställning, spjärnade emot med sina ben och drog i från varsin sida. Det var helt fantastiskt. Smärtan blev återigen hanterbar. Jag blev som besatt av tekniken. Så fort en ny värk närmade sig kände jag en blandning av iver och oro över att de inte skulle hinna. Jag stressade dem med att linda runt lakanet för att vara säker på att de inte skulle missa en enda värk. Till slut hängde de i princip på varsin sida av mig. Det var en ganska lättsam och rolig stämning i rummet. Tekniken gör att bäckenet vidgar sig så barnet lättare kan glida ner. Trycket minskar och därmed lindras smärtan.


Slutfasen

De allra sista timmarna satt jag och Davindy i poolen och fortsatte samarbeta med värkarna. Den här gången var det så skönt att komma ner i vattnet. Det lindrade smärtan och gav ett lugn. Vi var helt utmattade. Davindys ögon gick i kors. Han gjorde allt för att vara närvarande in i det sista. Vi båda började tro att vi aldrig skulle komma till krystningsfasen, men var alltför trötta för att göra annat än att bara vara. När vi i princip gett upp hoppet om att föda frågade Jacqueline om jag kunde prova att känna efter bebisens huvud. NEJ, verkligen inte, var min spontana reaktion. Vi båda kände efter ändå och blev helt paffa. Det var ett huvud. Jag hade varit i krystningsfasen, men inte ens förstått det. Jag blev överväldigad och överlycklig eftersom det kändes som det gått mycket fortare än väntat. Vi alla kvicknade till. Snart var vi i mål. En helt underbar känsla. Själv ville jag helst krysta ut barnet på en och samma gång, men istället lyssnade jag på Jacqueline. Hon guidade mig igenom de sista krystvärkarna, lugnt och stadigt utan att forcera. Krysta, pausa, krysta pausa. Lite i taget för att kroppen skulle tänjas och vänjas. Först kom huvudet, sen axlar och slutligen resten av kroppen. Wow vilken känsla!

Hon tog emot vår son under vattnet och lade honom i min famn. Han tog sitt första andetag och började gråta. Allt var precis som det skulle vara. Jag tittade på honom och kände mig helt handlingsförlamad. Vad ska jag göra nu! Davindy var också helt förvånad. Vi satt kvar en stund i vattnet och bara iakttog vår nyfödda bebis och varandra. Klockan 6.30 söndag morgon den 20 mars 2016 var Anaymo redo att ta sitt första andetag och möta världen. Han vägde 3758 gram och var 54 cm lång. Jag var så tacksam över att jag trots 2 sömnlösa nätter, en 24 timmar lång latensfas och en 10 timmar lång aktiv fas fick uppleva hela förlossningen med klart sinne. Jag hade aldrig trott det var möjligt om jag inte själv upplevt det.


Efter förlossningen

Placentan kom 15 minuter efter med minimal blödning. Jag klarade mig utan några som helst bristningar. Vi lade oss i sängen. Anaymo var pigg och vaken och började amma ganska omgående. Efter att ha läst på och förstått alla fördelar med sen avnavling var det ett självklart beslut för oss att vänta tills navelsträngen blivit vit och slak. Vi ville att han skulle få resterande blod och stamceller. Vi tog det lugnt och avnavlade först efter några timmar. Davindy var orolig att Jacqueline skulle packa ihop, tacka för sig och lämna oss ensamma direkt efter avnavlingen. Hon var inte alls stressad att åka hem och stannade tills det kändes bekvämt. Det kändes jättebra. När Jacqueline kört hem låg Davindy och jag i sängen med Anaymo mellan oss. Vi studerade och observerade honom i detalj samtidigt som vi kämpade för att hålla våra ögon öppna. Nu när han var här kunde vi ju inte sova. Tänk om vi somnar alltför djupt och inte vaknar på hela dagen eller om vi glömmer bort att han ligger mellan oss och råkar lägga oss på honom. Bäst att hålla sig vaken. Några timmar senare vaknade vi båda med ett ryck. Helt förskräckta. Vi hade somnat utan att veta om det. Hur gick det till. Vi kikade på honom för att försäkra oss om att han fortfarande andades. Det gjorde han. Detta var början på en helt underbar och lärorik resa som familj.

Hitta hembarnmorska

Nu finns det en lista med kontaktuppgifter här till många av de aktiva hembarnmorskorna i Sverige. Många av dem jobbar även på sjukhus och är hembarnmorska på deltid. Det är inte säkert att det jobbar någon inom ditt område som har tid att vara med när ditt barn ska födas, så börja gärna leta barnmorska i god tid!

Vi uppdaterar listan vartefter uppgifter ändras eller när fler barnmorskor kommer till, eller slutar.

Det finns en länk till sidan i menyn här ovanför också  

 

Artiklar om hemfödsel

Här har vi samlat länkar till artiklar, bloggar, filmer etc om att föda hemma.
Vi uppdaterar sidan med ojämna mellanrum. Ser du en länk som inte fungerar, hojta i kommentarerna!
Forskning om att föda hemma hittar du här.

* * *

”Hyckleri kring hemförlossning” NY
Dagens Medicin, 2019

Ulla Waldenström. Bild: privat.

”Det kan tyckas att hemförlossning är en liten fråga när endast 0,1 procent av kvinnorna i Sverige föder hemma. Men den är principiellt viktig eftersom den handlar om valfrihet, jämlik vård, vem som bestämmer över fostret, och evidens. Det är dags att diskutera frågan sakligt, baserat på forskningsevidens, och ta konsekvenserna av att det inte är kriminellt att föda hemma.”

* * *

Ambulanspersonalen fick hjälpa till att förlösa Camilla Malm NY
DN, 2019

”Han säger att det är ovanligt att ambulanspersonal får vara med vid förlossning i hemmet. (…)
Vilken utbildning ambulanspersonalen har kring förlossning är olika, berättar Erhardt, men alla har en grundkompetens.
– Sedan har vi minst ett par anställda som är barnmorskor i grunden. Det är en av specialistutbildningarna ambulanssjuksköterskor kan ha.
Richard Erhardt säger att han är glad att förlossningen slutade väl.
– Det är en ynnest när det går så bra som det gjorde här. Och det är väldigt sällan det blir komplikationer i sådana här situationer, är min upplevelse.”

* * *

Stoppad finansiering av hemförlossning ökar riskerna NY
Läkartidningen, 2019

”Att slopa det finansiella stödet till kvinnor som vill föda hemma begränsar möjligheten till dem som har råd att betala en barnmorska. Det minskar dessutom sjukvårdens insyn och hotar patientsäkerheten.”
Debattartikel av Ulla Waldenström och Helena Lindgren.

* * *

Linda valde att föda hemma: ”Borde erbjudas av alla kliniker”
Mitti Stockholm, 2019

Linda födde dottern Alice hemma i maj förra året med stöd av hembarnmorska. Foto: Pekka Pääkkö

”Kirsten Nisted, hembarnmorska, tycker det är bra att verksamheten får ett avtal. Men i stället för att ingå i vårdvalet hade hon föredragit att det blev en egen vårdform med en förlossningspeng.
– Då behöver man inte vara anställd på ett sjukhus. Alla hembarnmorskor är inte intresserade av det, säger hon.”

* * *

Kvinnan ska föda där hon känner sig trygg
Barnmorskan, 2018

Barnmorskorna Ann Petrén och Sepideh Ghasemi skriver födseljournal i köket. Foto: Elisabeth Ubbe

”Jag fortsatte hänga med Marietta på födslar men egentligen är det ju ingenting att lära, det är kvinnorna som föder barn och det är de som visar vägen. Det enda man behöver som ny hembarnmorska är att se att kvinnor kan föda utan att man gör någonting. Jag tror att det är svårare på många sätt för nya barnmorskor nu, allt är mer uppstyrt på sjukhusen med pm och ökad medikalisering. Själv hade jag redan sett kvinnor föda av egen kraft på sjukhuset, utan att jag som barnmorska gjorde något.”

* * *

Valde att föda hemma: ”Ville inte sitta i en taxi”
SvD, 2018

Lisen andas lugnt genom värkarna. Barnmorskan Ann Petrén stryker henne över vaderna. Foto: Elisabeth Ubbe

”Strax före klockan åtta ändras Lisens andning. Fortfarande ser hon helt avslappnad ut, men hon låter mer. Det är inte skrik, utan ett djupare läte som kommer och går i takt med värkarna. Dottern blir orolig och spänner sig i pappas famn. Då säger Lisen, mitt i värkarbetet: ”Det är okej, mamma är okej”, och flickan slappnar av igen.
Barnmorskorna Ann Petrén och Sepideh Ghasemi finns hela tiden nära och stöttar utan att störa; den enda märkbara aktiviteten i rummet är Lisens andning. Några minuter senare föds barnet. Ann Petrén lägger en handduk över ryggen på den nyfödda och bedömer barnets andning, hjärtfrekvens och de andra parametrar som ingår i nyföddhetsbedömningen. Allt är väl.”

* * *

Alice föddes hemma i badrummet
Mitt i Stockholm, 2018

Lilla Alice är född hemma i villan i Kallhäll. Foto: Pekka Pääkkö

”Barnmorskorna föreslog att Linda skulle ta ett bad för att slappna av, och gav akupressur mot smärtorna.
– De höll sig i bakgrunden, och kollade inte hjärtljud eller hur mycket jag var öppen om jag inte bad om det. Jag tror de ville störa processen så lite som möjligt, säger hon.
När krystvärkarna kom stod Linda på knä mot en stol på en madrass i badrummet, och Caspar stod bakom och tog emot barnet.
– Först såg jag ögonen, näsan, överläppen. Sedan hjälpte en barnmorska till så att hela huvudet kom ut. Och så kom hela hon, säger Caspar.”

* * *

Barnmorskan kom i sista sekunden: ”Fick panik”
SvD, 2018

Fick panik. Foto: Emma-Sofia Olsson

”Värkarna kom plötsligt tätare än var femte minut och jag behövde ha Andreas hos mig vid varje värk. Han tyckte att det var dags för barnmorskorna att komma, men jag gömde mobilen, eftersom jag tyckte att det var pinsamt att ringa hit dem för tidigt och belasta dem i onödan. Jag har alltid försökt att vara lite duktig av mig, säger hon.”

* * *

Homebirth Is Safer For “Higher Risk” Women Too
bellybelly, 2018

”Where you give birth is your choice. It’s important to make a fully informed choice, to be aware of your options and to understand that situations during pregnancy and birth can change quickly. Having a high risk pregnancy doesn’t always translate to having a high risk birth, in the same way that being low risk doesn’t guarantee how your birth will unfold.”

* * *

Further confirmation of home birth safety
Dr Sara Wickham, 2018

Foto: Ravi Pinisetti/Unsplash

”A systematic review and meta-analysis has further confirmed the safety of home birth for healthy women, even if they are having their first baby. After comparing data from births planned at home birth, in birth centres and in hospital, researchers found that high-quality studies found no statistically significant difference in infant mortality between the different settings, although women giving birth at home or in birth centres were more likely to have a normal vaginal birth. In fact, women planning home births were nearly three times more likely to have a normal (that is, non-instrumental) vaginal birth than women planning a hospital birth.”

* * *

Mindre risk att spricka vid hemförlossning
SVT Nyheter, 2017

”En stor skillnad på att föda hemma och på sjukhus är att det är lugnare i hemmet och också det faktum att kvinnan träffat och pratat med sin barnmorska innan gör att förlossningen upplevs som lugnare.
När hemförlossningen skulle tillämpas i sjukhusmiljön fick barnmorskorna lämna rollen som påhejare för att istället guida kvinnorna till att krysta på sina egna impulser istället.”

* * *

”En frihet att få föda i hemmet”
Yle, 2017

Bild: Wikimedia Commons

”Skillnaden på förlossningsklimatet i Finland och Danmark är stort. I Danmark finns en allmän opinion för hemförlossningar och det anses som ett tryggt alternativ för den friska kvinnan. I Finland är fortfarande den allmänna normen att hemförlossning är riskabelt och förlossningar ska skötas på ett sjukhus. Snickars tror dock att systemet på sikt kommer att ändras i Finland.
– Förr eller senare kommer folk att bli insatta i vilka samhällsekonomiska konsekvenser den vård som vi bedriver i dag har. Den är orienterad kring riskpatienter och betalar sig indirekt genom att ju fler ingrepp och komplikationer som inträffar desto fler pengar får sjukhusenheten. I Storbritannien har myndigheterna ändrat riktlinjerna och rekommenderar omföderskor att föda hemma eller på klinik för att det blir billigare och minskar risken för komplikationer som förknippas med sjukhus, säger Camilla Snickars.”

* * *

Therese betalade 25 000 för att föda hemma
GP, 2016

”Vi hade levande ljus och dämpad belysning” Foto: Björn Olsson

”Hon är själv biolog och tror på en naturlig förlossning. Lugn och ro för att kroppen ska fungera på bästa sätt under framfödandet. När hon blev gravid med andra barnet hade hon bestämt sig. Förlossningen skulle ske i den egna lägenheten. (…) ’Jag har en bild av att jag fortfarande låg i pyjamas i min säng. Jag behövde bara förflytta mig till rummet intill där vi hade förberett med en pool. Vi hade levande ljus och dämpad belysning. Framåt morgonen ljusnade det utanför fönstren. Det var så himla fint att få vården hem.'”

* * *

Valde bort BB: Unni kunde födas hemma i badrummet
Täby nyheter, 2017

Unni föddes i Täby. Foto: Rolf Andersson

”På 80-talet var den världen för extrem för mig. Alla hade yllebyxor och bodde i skogen, säger Ann.
Numera är hemförlossningar mer accepterade, och Ann upplever att allt fler är intresserade.
– Jag tycker att kvinnor ska få föda barn som de vill. Vill man föda hemma, bra, gör det. Vill man vara på sjukhus ska man vara det, och den som vill ha ett planerat snitt ska få det. Det har alltid varit en kvinnosaksfråga, vi vet vad som är bäst för oss.
Sara håller med, och tillägger att hon lärt de äldre barnen, två flickor, något viktigt.
– Att kvinnor får bestämma över sina egna kroppar. Det är en starkt feministisk handling att besluta över och äga sitt födande.'”

* * *

Barnmorska: Stressen får fler att välja hemmafödsel
P4 Stockholm, 2017

Cayenne i P1. Foto: Hasse Holmberg, TT

”Cayenne Ekjordh som jobbar med hemförlossningar, säger att hon märkt av en tydlig ökning efter att den privata förlossningskliniken BB Sofia la ner i maj 2016. Enligt henne är det trygghet som de blivande mammorna söker.
– I min värld, ju tryggare kvinnan är desto bättre reultat har man. Att man vet var man ska vara, att man känner barnmorskan.”

* * *

Jordemorformand slår fast: Det er sikkert at føde hjemme
Berlingske, 2017

Danska barnmorskeförbundets ordförande Lilian Bondo. Foto: Thomas Lekfeldt

”Der skal en jordemoder til, uanset om det er i et hjem eller på et fødested. En jordemoder kan ikke passe to fødende på en gang. Det har alle danske regioner lagt deres fødselshjælp til rette efter,« siger hun.
Hun anerkender dog, at det er ressourcekrævende, at man skal tilrettelægge et vagtberedskab, hvis den fødende pludseligt skal overflyttes til et hospital.
»Men ellers kræver hjemmefødsler ikke flere ressourcer end fødsler på et hospital – i mange sammenhænge kræver de mindre,« siger Lillian Bondo.”

* * *

Mange jordemødre foretrækker at føde i eget hjem
DR, 2016

Foto: Getty Images

”Jordemødre ved alt, om hvordan fødsler foregår både på hospitaler og i hjemmet. Derfor er det tankevækkende, at en undersøgelse blandt jordemødre viser, at de er langt mere positivt indstillet over for hjemmefødsler end kvinder generelt. 61 procent af de jordmødre, som selv har født mindst en gang, og som har deltaget i undersøgelsen, svarer, at de ville foretrække en hjemmefødsel, hvis de skulle have flere børn.”

* * *

Jordemoderforening: Færre indgreb hvis du føder hjemme
Berlingske 2016

fh dansk artikel foto colourbox

”Store forskningsarbejder fra internationale samarbejde peger på, at hvis man har undersøgt kvinden godt og grundigt, og hvis hendes barn er til tiden og står i hovedstilling, så er det lige så sikkert at føde hjemme, hvis man har en dygtig jordemoder ved sin side, siger hun.”

* * *

What If Home Birth Is Actually SAFER Than Hospital Birth?
Jennifer Margulis @ reset.me, 2016

Barnmorskan Deborah Flowers på The Farm. Foto: privat

”Heidi Rinehart, M.D., is another obstetrician who chose out-of-hospital birth. Based in Keene, New Hampshire, Rinehart estimates she has attended over 2,000 births. Twenty-three years ago, Rinehart and her husband — who’s also an obstetrician — decided to birth their first child at The Farm, an intentional community located 95 miles southwest of Nashville, Tennessee. Rinehart explains they were living in Tennessee at the time, she wanted to have an unmedicated childbirth, and she was impressed by the statistics The Farm midwives had previously published.”

* * *

Helena valde att föda i vardagsrummet
Norra Skåne, 2016

* * *

Hon valde att föda på egen hand
Helsingborgs Dagblad, 2015

Angela Beltramo. Foto: Julia Lindemalm

”I USA och England finns en oro inom sjukvården över att en rörelse kallad ”free birthing” tycks växa. Kvinnor föder helt ensamma under så naturliga omständigheter som möjligt.
Angelica Beltramo kan förstå intresset.
– Den ultimata free birthing-kvinnan går ut i skogen och föder själv i en bäck. Jag ser det som en revolt mot den allt mer medicinsktekniska förlossningsvården. I USA är andelen kejsarsnitt väldigt hög.”

* * *

I had a home birth and I’m not stupid. Or brave
Washington Post, 2015

”Having a home-birth doesn’t make me “stupid” and it definitely doesn’t make me “brave,” at least not braver than any woman who carries a baby and gives birth in any which way.
To me, the idea of having another baby in a setting that may want to manipulate my body so that I could have “routine” birth was much more frightening than doing it in the most supported place I could think of: my home. I just wanted the best care for myself and my baby. This time, that’s exactly what I got.”

* * *

Why Home Birth? Seven South African women share their stories
Spiritual Birth, 2015

Lukhanya, Kwezi och Abigail

”My husband was unsettled by the news that our baby was no longer going to be born in a hospital (both of us as well as our siblings were all born in hospital, so that was our only point of reference for birth), but he accepted that that was what I wanted. In the end it was the best decision for our family. I was fully in control of my labour up until my water broke 25 minutes before our son’s arrival and less than nine hours into labour. My mother, mother-in-law and sister-in-law were all present. My husband was fully engaged and part of the process. I’d like to believe that seeing how different my experience was compared to theirs brought my mother and sister-in-law some healing from their traumatic birth experiences.”

* * *

Why Doctors, Nurses, and Other Medical Professionals Are Choosing to Birth at Home
Jennifer Margulis, 2014

Jessicca Moore. Foto: Erin Wrigh, Nurture Nature

”But there are over four million babies born each year in the United States and some of the hundreds, if not thousands, of American doctors and nurses birthing at home are starting to speak out publicly about their choice to have their babies at home.”

* * *

Krångligt att föda hemma på Gotland
P4 Gotland, 2014

Sutare & Cöster. Foto Hilda Ärlemyr, SR

”Vill man föda i hemmet på Gotland får man ordna det själv och flyga in en barnmorska från fastlandet. Det är krångligt men hindrade inte Karin Sutare och Anna Cöster i Stånga.”

* * *

Low-risk pregnant women urged to avoid hospital births
Guardian, 2014

”Women with low-risk pregnancies are to be encouraged to have non-hospital births under new NHS guidelines, which could see almost half of mothers-to-be planning to deliver their baby away from traditional labour wards.”

* * *

”Jag känner mig mer trygg hemma”
UNT, 2013

”Vi kunde ta det som det kom, säger Benjamin”. Foto: Staffan Claesson

”Sent på kvällen messar Benjamin till barnmorskorna. När de kommer till Uppsala innan midnatt, passar alla på att vila en stund. Runt klockan tre på natten kliver Rebecca ner i badkaret och stannar där så länge hon själv vill. Belysningen är svag, endast en dämpad ljusslinga är tänd. Barnmorskorna lyssnar på barnets hjärtljud och värkarbetet går bra. Rebecca känner hur bebisen skruvar sig neråt och upplever att hon har koll på förlossningen.”

* * *

Ina May Gaskin: Why Home Birth Is Necessary
Pathways to Family Wellness, 2010

Ina May Gaskin: Why Home Birth Is Necessary

”When there is no home birth in a society, or when home birth is driven completely underground, essential knowledge of women’s capacities in birth is lost to the people of that society— to professional caregivers, as well as to women of childbearing age themselves. The disappearance of knowledge once commonly held paves the way for over-medicalization of birth and the risks that poses. Nothing in medical literature today communicates the idea that women’s bodies are well designed for birth. Ignorance of the capacities of women’s bodies can flourish and quickly spread into popular culture when the medical profession is unable to distinguish between ancient wisdom and superstitious belief. To illustrate, I would cite a 2006 National Geographic article, which states, “…we [humans] can give birth to babies with big brains, but only through great pain and risk.” The writer, J. Ackerman, depending upon the work of two U.S. anthropologists, contends that the fact that our species walks upright causes inevitable pain and risk during birth, forgetting how easily we can go to our hands and knees if need be.”

* * *

For noen er hjemme best
Tidsskriftet Norske Legeforening, 2008

”Hjemme har man ro til å la fødselen ta den tiden som er nødvendig. Fødselen får ha sine fysiologiske riepauser, mor kan sove underveis, spise når hun ønsker og begynne med småtrykking når hun selv føler naturlig trang. Hun lytter til kroppens signaler, er intuitiv og gir seg hen til de fødende krefter uten uro og forstyrrende faktorer. Fødsel er en intim prosess,og hjemme trenger man ikke legge bånd på seg, men kan uttrykke seg slik det faller naturlig. For noen kan det være skrik og stønn, for andre stillhet. Trygghet er en forutsetning for at man kan åpne kropp og sinn.”

* * *

Bør bli lettere å føde hjemme
Klikk/foreldre&barn, 2008

Märtha Louise, något av en veteran. Foto: Scanpix

”Det er jo ikke alle steder der det er jordmødre som tar hjemmefødsler. Men der det er mulig, bør det bli gitt objektiv informasjon. Mitt inntrykk er at det er helt avhengig av den subjektive oppfatningen til jordmor eller lege, og at mange kvinner blir bedt om å tenke på alt som kan gå galt.”

* * *

Filmer (köp-, hyr- etc)

Orgasmic Birth

The Business of Being Born

Why Not Home (trailer)

Freedom For Birth

Face of birth

 

 

Uppdatering pågår!

För snart 15 år sedan såg den här bloggen / handboken dagens ljus. Men tiden går, och saker förändras! Även om de flesta råden fortfarande gäller behöver en del dammas av och uppdateras. Vi jobbar på det! Och har börjat med att lägga till ny, intressant forskning.

Välkommen att bekanta dig med hemfödsel ! 