Påverkan

Negativa attityder hos den eller de som ska hjälpa den födande kvinnan är inte bra. I födande stund är hon ofta mer öppen för intryck än någonsin förr eller senare i livet. Småsaker kan störa hennes koncentration och lugn. Om barnmorskan eller partnern är rädda, illa till mods eller har någon form av outtalad konflikt kan detta påverka den blivande mamman och få henne orolig eller ur balans i mer eller mindre grad.
Detta kan ju kanske vara svårt att helt undvika, men det hjälper om man lärt känna barnmorskan sedan tidigare och dessutom ser till att hålla nere antalet personer i förlossningsrummet.

Samtidigt som man självklart måste kunna lita på läkare och barnmorskor måste man också kunna få till stånd en dialog, om deras rutiner eller ingrepp känns oförenliga med ens egna erfarenheter eller intuition. De flesta läkare och barnmorskor har inga problem med detta, men ett fåtal kan känna sig ifrågasatta och reagerar med att lyssna ännu mindre. Lösningen på detta, om det inte hjälper att vara vänligt envis, är att be att få annan personal. Skyll på personkemi om det känns lättare: ”Jag känner att vi bara pratar förbi varandra. Det vore nog bäst om det fanns en annan barnmorska / läkare som kunde komma istället.”
Låt partnern ta hand om all kommunikation om det går, och spill ingen onödig energi på att diskutera. Kom ihåg att du inte gör något fel eller dumt. Det är faktiskt din förlossning!

På sjukhus finns ofta en osynlig konflikt inbyggd. Du kanske kommer dit och upplever att du ska föda ditt eget barn, och att det är du och din eventuella partner som föräldrar som har det yttersta ansvaret för ert barn.
Men så kan inte förlossningspersonalen se det. Om något skulle gå på tok är det barnmorskan eller läkaren som bär det yttersta ansvaret inför Socialstyrelsen, och hon eller han kan bli prickad eller i värsta fall fråntagen sin legitimation.
Det är alltså mer som står på spel än ditt barns hälsa, även om den självklart kommer i första hand för alla inblandade. Om man inte har detta samband klart för sig kan det vara svårt att förstå varför inte den födande kvinnan alla gånger kan få fatta de avgörande besluten, även om hon så önskar.

Självklart önskar alltid föräldrarna sitt barns bästa. Eftersom man har en så oerhört stark beskyddarinstinkt gentemot sitt barn är man beredd att gå med på nästan vad som helst för att barnet ska må bra. Detta, i kombination med vår starka auktoritetstro och att vi kanske inte funderat igenom våra möjligheter, gör oss väldigt utsatta för påtryckningar när vårt barn föds.
För vissa kvinnor passar det utmärkt att helt och hållet lämna över ansvaret till andra. De känner sig absolut trygga med detta, och skulle inte vilja bestämma själva över något som gäller tiden före, under och efter förlossningen.
Men de flesta kvinnor vill i större eller mindre utsträckning bestämma själva vad som känns bäst för dem, och hur de vill bli behandlade under sin graviditet och förlossning. Om de exempelvis blir tillsagda att ligga på rygg fast de känner att det inte är skönt eller att det hämmar barnets syretillförsel, då kommer de att känna sig otrygga.
Tyvärr är det svårt att stå på sig i ett förlossningsrum! Dels är man så upptagen med själva barnafödandet att man knappast orkar eller hinner argumentera. Man vill inte heller gärna bli ovän med barnmorskan som ofta upplevs som en livlina. Dels är man oerhört rädd att ha fel, och på så vis skada sitt barn.
En sådan situation är inte bara tråkig, den skapar otrygghet och är en riskfaktor. Men de flesta som arbetar på förlossningen inser att det är deras ansvar att den inte ska uppstå och försöker vara lyhörda för föräldrarna.

Kommentera