av Helen Wellton
Adrian skrek inte när han föddes som barn gör när de föds på sjukhus. Han verkade inte riktigt förstå att han var född. Det var mörkt utanför magen. Bara stormlyktan lyste upp kajutan i skutan där jag låg på durken med tio täcken och madrasser under mig, ungefär som prinsessan på ärten. Det luktade ljuvligt. Hela båten var fylld av hägg och syrenblom. Det var den 25 maj 1979.
Jag blev med barn när jag bara var 17 år. Jag blev väldigt förvånad. Jag åt p-piller men inte så regelbundet vad jag minns. Det var så avlägset i mitt huvud att JAG skulle kunna bli med barn så jag tog inte så allvarligt på att skydda mig. Inte hade jag fått någon särskild sexualkunskap, vare sig av min mor eller av skolan, så jag var ganska omedveten om min egen kropps funktioner. Didrik, min kille sedan bara några månader tillbaka blev överlycklig. Han hade längtat efter barn sade han. Jag blev lite förvånad. Vi hade inte ens talat om barn och jag tyckte att den här världen var så grym och miljöförstöringen gick så fort så det var ingen lämplig värld att låta ett barn födas i. Samtidigt hade jag mycket svårt att tänka mig abort. Om det nu dykt upp ett embryo till ett barn i min mage så kanske det var ”meningen” att jag skulle få barn tidigt. Min kille var ju så entusiastisk också. Så fort barnet var fött skulle han ta hand om det så mycket han kunde. Det skulle bli såå lätt för mig. Jag trodde på honom – jag var förstföderska och naiv ….
Fortsätt läsa ”Adrian, född på en skuta i skenet av en stormlykta”