Kategori: 2 Pappa/Partner

Det här avsnittet riktar sig till mannen som blir pappa. (Egentligen till partnern, som kanske inte alls är en man eller en pappa, men vi skriver ”han”, ”pappan” eller ”mannen” för enkelhetens skull eftersom det skulle bli så långt att skriva alla varianter. Stryk över och skriv in ditt eget namn istället!)

För några år sedan började man tala om hur mannen förändras när han blir far, ofta redan under graviditeten. I hur stor utsträckning även mannen får rent fysiska graviditetssymtom som illamående, viktökning med mera är väldigt individuellt, men de flesta män genomgår i vilket fall en själslig omställning. Det känns som det fortfarande är ganska långt kvar tills detta tillstånd är lika allmänt accepterat och införlivat i vardagen som det är för blivande mammor.
Mannens upplevelse kan bara delvis jämföras med kvinnans. De ska båda bli föräldrar, och om det är första gången kan det vara med mycket blandade känslor de ser fram mot föräldraskapet. Men den blivande fadern har inte alls samma tillgång till och kontakt med barnet som mamman, och får inte samma ”gratis” fördelar av att vara gravid så att det syns.
Vår tid är också en mellanlandning mellan gamla traditioner och nya kunskaper. Det finns få färdiga mönster för män. Inte många män ser sina egna pappor som förebilder för en blivande far. Samtidigt ligger kanske möjligheterna att axla rollen på ett modernt sätt en bit in i framtiden – vi är fortfarande långt borta från ett samhälle där män tillåts, och kanske till och med förväntas, sätta sina barn i främsta rummet.

En situation då detta blir extra tydligt för den blivande fadern är då hans barn ska födas. Fortfarande för bara tio år sedan var det inte alls självklart att pappan skulle vara med på förlossningen.
Hans roll vid födseln är också komplicerad. Idag tycker antagligen de flesta som arbetar på förlossningsklinikerna att det är önskvärt och bra om pappan är med. Han ses både som ett stöd för den födande kvinnan och som avlastning för personalen. Samtidigt är det han som anses minst viktig i födslorummet. Om någonting skulle hända, om en kritisk situation skulle uppstå, är pappan den förste som skickas ut. Han är den som anses behövas minst.

För mannen vars barn ska födas hemma är det annorlunda. Med få undantag har han en central roll, och en betydelsefull uppgift att fylla. Han ska vara kvinnans stöd, rådgivare och omvårdare, men också värd för barnmorskan och andra inkallade. Sist men inte minst ska han välkomna sitt barn till världen, på sitt eget sätt.

Det finns de som menar att födsel är ett kvinnogöra, och att mannen som deltar vid sitt barns födsel är en produkt av ett kulturellt feltänkande. Men par som föder hemma har ofta en god anledning att föda tillsammans. De har ofta uppfattningen att det är bättre både för deras egen relation och för barnet att de båda är närvarande vid födseln. Många tycker att det ska bli spännande och roligt att göra det tillsammans, och många män kan helt enkelt inte tänka sig att inte vara med.
Efteråt berättar många om sin förstärkta relation till varandra och barnet.

Eftersom alla födande kvinnor är olika med olika behov, och alla parrelationer är olika, går det inte att säga i detalj vad som är en mans uppgift att göra när hans kvinna föder. Det går knappast heller att bestämma i förväg eftersom en förlossning sällan blir just som man tänkt sig.
Vissa kvinnor vill överhuvudtaget inte ha någon nära sig då de föder. Det räcker för dem med vetskapen om att mannen finns i närheten, redo att rycka in om det skulle behövas.

För de allra flesta kvinnor är dock mannen oerhört viktig. Många kvinnor upplever sig vara utkastade i en storm under förlossningen, när det kraftfulla värkarbetet har tagit över i kroppen. Mannen är då en klippa i de brusande vågorna, ett ljus i mörkret. Han får representera hopp och förnuft, när allt annat är ett kaos.

Vare sig födseln är svår eller går som en dans är det viktigt för de flesta kvinnor att mannen är lugn och fokuserad. Han ska vara uppmärksam, ha ögonkontakt, veta var allting finns. Han ska veta hur födseln fortskrider och ge intryck av att ha full kontroll på läget.

Sheila Ljunggren, känd födselpedagog, berättade på sina förlossningsförberedande kurser om hur pappan kunde göra en särskilt viktig insats under födseln. ”Just innan själva utdrivningen börjar blir kvinnan ofta missmodig eller desperat. Det är vanligt att hon känner att hon faktiskt snart ger upp! Då, när det känns som värst, när hon säger att hon kommer att dö – då är det ungefär en halvtimme kvar. Och du som man kan gärna berätta det för henne då: Bra, allt är precis som det ska, nu är det bara en halvtimme kvar tills vi får träffa vårt lilla barn.”
Det har varit till stor tröst för många födande kvinnor att få höra detta, och för många män att få säga det.

Det är inte helt fel att styrketräna under graviditeten, för en födsel kan kräva både muskler och kondition.
Du kanske behöver bära och stödja kvinnan uppför trappor, vara med på toa, låta henne luta sig mot dig och hänga sig runt din hals – och det är verkligen tungt!
Du kan behöva hjälpa kvinnan att tvätta och torka sig, kanske laga mat eller ordna med dryck, hämta saker, hålla koll, föra bok, planera, organisera, möblera, trösta och hålla ett öga på klockan. Framförallt måste du vara närvarande, ibland flera dygn i sträck. Och inte tappa fattningen, vad som än händer.

Visserligen är det bra att vila under förlossningen, och en kvinna som får föda ostört känner oftast vad hon behöver göra för att processen ska gå framåt. Men om hon blir trött eller har mycket ont är det lätt att hon ”fastnar” i ryggläge i sängen, strandad som en val eller en sköldpadda på rygg. Om du misstänker att värkarbetet stannat av kan du gärna försöka uppmuntra henne att resa på sig, gå omkring, hitta en ställning som känns bra och som hjälper barnet att komma ut. Men var lyhörd! Det är inte kul att bli kommenderad när man är mitt uppe i sitt livs hårdaste arbete.

Börjar du känna dig ansträngd redan? Det är bara bra om du svettas under förlossningen, åtminstone om den går långsamt. Enligt de jamaicanska barnmorskorna kan långdragna förlossningar snabbas på om mamman får sniffa på en av mannens svettiga skjortor. Svett innehåller nämligen mycket prostaglandiner som kan påskynda förloppet. Det skadar säkert inte att pröva!

När bebisen väl är född behöver du kanske byta lakan, bädda, ta fram rena kläder till mor och barn. Eventuellt ta kort eller filma? Fira med barnmorskan, säga adjö till de som varit med. Ringa släktingarna nästa dag. Skydda familjen mot besök, telefonsamtal, störande moment. Släkt och vänner kan få vänta ett par veckor, om det känns bäst för er.

Det kan hända att du som partner måste ge din kvinna stöd vid födseln helt på egen hand. Kanske har ni valt att bara be barnmorskan att komma in om det blir absolut nödvändigt. Kanske har ni ingen barnmorska eller så finns hon i rummet men intar en mera passiv roll, för att ni önskar ha det så. Vi har redan gått igenom lite av vad man ska tänka på när man föder utan barnmorska.

I vilket fall som helst är det önskvärt att partnern/pappan vet hur födseln går till. Och om det är någon som ska känna till de medicinska riskerna med en förlossning så är det mannen – detta gäller så klart alla, även pappor som får barn på sjukhus. Du bör veta vad som är ett nödfall, och vad som då ska göras. Vem du ska ringa, vilka som ska informeras. Du ska följa med kvinnan hela vägen till sjukhuset, och se till att någon kan passa eventuella syskon till barnet.

Läs kapitlet om förlossningens förlopp. Där får du i stora drag veta hur en normal förlossning fungerar, och vad man kan vänta sig att det ska hända. Tänk på att naturen själv gör ett bra jobb, och att barnet vanligtvis inte behöver hjälp för att komma ut. I normala fall behöver du bara stötta kvinnan och vänta.

När barnet väl har kommit ut är det kanske du som får ta emot det i dina händer och försiktigt lägga det på mammans bröst eller mage. Antagligen kommer bebisen att skrika till eller gny lite så fort den kommer ut, men om den inte gör det och du märker att inte andningen har kommit igång så tar du en handduk och gnuggar den lilla kroppen, så att cirkulationen får fart.

Tänk på att barnet gärna ska ligga högre än mamman/livmodern för att blodet ska fortsätta att pulsera fritt genom navelsträngen! Vänta tills navelsträngen pulserat klart (det tar normalt mellan fem och 25 minuter, men kan i extremfall ta upp till en timme) och navla sedan av. På detta sätt behöver man inte knyta navelsträngen, vilket man gjorde förr: knöt av den på två ställen och klippte av den på mitten.
Är det riktigt vildmarksläge och du inte har en sax att klippa med behöver du ändå inte vara orolig: navelsträngen är försvagad på ett ställe, cirka en manshands bredd (12-14 centimeter) från barnet, vilket gör att den kan dras av där.

Barnmorskan brukar undersöka normala livsfunktioner och vitalitet som visar sig genom bland annat hudfärg, muskeltonus och liknande. Undersökningen ger poäng på en så kallad Apgarskala som barnmorskan sen ska föra in i journalen. Bedömningen görs två gånger, efter en minut och efter fem minuter. Barn som verkar medtagna efter en minut kan hämta upp sig förvånansvärt snabbt och få mycket högre poäng andra gången. Barn kan se också mycket olika ut när de föds! Men de ska låta, andas, ha muskelspänst, rörelse och skifta från blek färg till rosig efter några minuter eller lite skrik.

Den nyfödda bebisen kan häpnadsväckande mycket. Den känner igen familjens röster och lär sig nästan genast att urskilja sin mammas lukt bland alla andras. Den kan till och med helt på egen hand ta sig upp från mammans mage till bröstet, ledd av sin lilla näsa och sin hunger. Denna instinkt kallas för bondingreflexen och är förstås livsnödvändig för den händelse bebisen inte har någon som hjälper den fram till bröstet – men nu finns ju du där! Du kan gärna hjälpa din lille och lägga honom där med en gång. (Den här reflexen fungerar inte om barnet är påverkat av petidin, en ganska vanlig kemisk smärtlindring.)

Barn kan amma så fort de är födda, och den nyblivna mamman har alltid mjölk i brösten. Visserligen är inte mängden alltid så stor i början, men det spelar ingen roll eftersom den första mjölken (råmjölken) är verksam även i droppkvantiteter.
Ju mer barnet får suga desto snabbare kommer mjölkproduktionen igång. Mjölkmängden ökar sedan successivt de första dygnen (även om det kan ta ytterligare upp till tre månader innan tillgång och efterfrågan har balanserats!). Barnet har med sig reservnäring när det kommer ut från magen, så det klarar sig ändå.
Den första mjölken kallas alltså råmjölk (det latinska namnet är colostrum) och den är oerhört fet och nyttig, för att ge barnet en snabb start. Barnet kan självt reglera hur länge det ska äta och hur ofta, vilket kan vara flera gånger i timmen den första tiden. Möjligen kan man behöva hjälpa till så att bebisen får in hela bröstvårtan (och gärna lite till) i sin lilla mun – detta för att undvika att mamman ska få såriga bröstvårtor. Men inget av detta brådskar. De första dygnen kan allting få ske precis som det sker.

Moderkakan ska ut, men det är inte panik (det kan ta upp till en halvtimme innan den börjar vandra ut av sig själv). Om mamman är i upprätt läge och har lagt barnet till bröstet går det antagligen fortare, eftersom livmodern då drar ihop sig mer effektivt.
Om du måste hjälpa mamman att få ut moderkakan, tänk på att inte dra för häftigt i navelsträngen – den ska alltså inte tvingas ut, snarare måste den också födas fram så mamman behöver antagligen hjälpa till att krysta fram den (vilket kan kännas mycket motigt, det var ju redan klart med födandet!). Om mamman inte blöder kan man vänta ganska länge, upp till sex timmar. Men det brukar alltså kännas när den ska komma. Fråga barnmorskan om du är det minsta tveksam.

När moderkakan är ute kanske mamman vill gå och duscha. Passa på medan du håller din lilla nyfödda bebis att räkna fingrar och tår, stryk barnet över hjässan och känn den lilla mjuka fontanellgropen där skallbenen ännu inte växt ihop – i vedisk tro är denna punkt ett ”chakra”, det heligaste stället på hela kroppen där barnets ande flödar fritt in och ut. Fontanellen kan variera i storlek, från 2 millimeters till 4 centimeters bredd (men den måste finnas där, annars kommer inte huvudet att kunna växa när barnet växer).

Det är viktigt att ditt lilla barn får hjälp att hålla värmen – cirkulationssystemet i bebisens kropp är så litet att barnet blir snabbt nedkylt eller uppvärmt. Lägg en filt över den lilla redan då hon ligger på sin mammas mage, och se till att bära henne med filten omkring sig. Det finns många anledningar att låta bebisen ligga kvar hos mamman. Bland annat visar svensk forskning att nyfödda bebisar både håller temperaturen bättre och skriker mindre om de får ligga tätt intill sin mammas eller pappas hud, istället för i egen säng.

Finns det något mer fantastiskt än ett nyfött barn? Ni kan ta all den tid ni vill till att bara njuta av ögonblicken, snusa på den lilla bebisen och beundra dess obeskrivliga skönhet. Om tiden står still – låt den göra det, ingen och ingenting behöver störa er nu. Inte ens om du glömt att lägga is i ishinken behöver du bry dig – det går bra att fira ert nya föräldraskap med ljummen champagne också!

En del föräldrar föredrar att låta sitt barn vara i fred så länge som möjligt efter förlossningen, och under förutsättning att man håller barnet varmt är det ingen brådska att tvätta bebisen eller få på den kläder. Inne i mammans mage har barnet ett lager på sig av så kallat fosterfett, en tjock vit smörja som skyddar barnets hud mot fostervattnet. Om mamman har gått mycket över tiden kanske fettet har sjunkit in i barnets hud, annars har den troligtvis kvar ett lager fett utanpå huden när den föds. Detta fett skyddar även mot den första kylan i luften utanför mammans mage, och kanske också mot de främmande ämnen som finns i barnets nya miljö. Därför kan du gärna låta det vara kvar tills det tagits upp av huden (ungefär som solkräm gör), om det känns bra.
Om bebisen är mycket kladdig och blodig kan du förstås torka av barnet med en mjuk tvättlapp, urkramad i ljummet vatten.

Kanske får du en stund, senare samma dag eller till och med nästa dag, då det passar att tvätta av och klä på den lilla i lugn och ro. Den första tvättningen behöver inte vara ett bad eller ens med vatten. Bad kan vänta, åtminstone hela första veckan eller veckorna. Det går bra att torka av barnet med en ljummen torr eller fuktig tvättlapp den första tiden, en för stjärten och en för resten av kroppen. Tvål behövs inte heller den första tiden, är det något du inte får bort med tvättlapp eller vatten så kan du ta oparfymerad barnolja att tvätta med.

När du byter blöja på barnet första gången ser du att bajset är svart. Det kallas för barnbeck och är lite som tjära i konsistensen. När barnets reserver är slut och amningen har kommit igång blir bajset alldeles gult istället.
Om ni har valt tygblöjor kan det vara en bra idé att lägga ett rispappersinlägg i blöjan. På så vis behöver du bara kasta rispapperet och slipper tvätta blöjorna så ofta. Kissiga blöjor behöver bara sköljas, inte tvättas. Hur ofta du behöver byta blöja beror på ditt barn och på amningen. Vissa barn kissar och bajsar jämt, andra kissar ett par gånger per dygn och bajsar en gång i veckan. Båda är normalt.
Om du använder engångsblöjor, se till att byta dem lite oftare så att inte barnet får blöjutslag. Ju mer barnet får ligga utan blöja, dess bättre för barnets hud.
Obs! Se upp med att luta dig fram för att gulla med små pojkbebisar vid blöjbyte. De kissar rakt uppåt!

Här får du tips på bra böcker om den första tiden med bebisen.