Kategori: 5 Tio anledningar att föda hemma

Det finns en hel del föreställningar om vad det är för slags föräldrar som föder hemma. Är de flummiga? Kristna? Har de gummistövlar och äter syrade morötter? Är de okänsliga för smärta eller kanske helt fanatiska?

Självklart är det så att det finns alla sorters hemfödare. Höger- och vänstermänniskor, banktjänstemän, hemmafruar, kollektivboende, journalister, tv-kändisar, studerande, ateister, it-människor och new-agetyper. Några tror på Gud, andra på rymdskepp, några på börsnyheterna. Det är inte möjligt att sätta en etikett på denna brokiga blandning av människor men två saker har de ofta gemensamt: De är egensinniga och de är känsliga. Beslutet att föda hemma tas alltså inte av människor som är okänsliga eller orädda för smärta. Intressant nog är de snarare extra känsliga. Kanske beror det på att de vet med sig att de lättare skulle bli störda och otrygga om de utsattes för alla de intryck och orosmoment som det skulle innebära för dem att föda bland främmande människor.

De studier som gjorts visar att det i gruppen hemföderskor finns alla slags kvinnor, från låg- till högutbildade, yngre och äldre, först- och omföderskor. Vissa studier tyder dock på att kvinnor som valde att föda hemma i genomsnitt är två år äldre, högre utbildade och oftare omföderskor än de som födde på sjukhus (Davis-Floyd 1994, Cunningham 1993, Anderson & Greener 1991).

I två vetenskapliga studier, gjorda 1986 och 1993, jämförde forskarna värderingar och faktorer som påverkat val av förlossningsplats. Kvinnorna som valde var lågriskbedömda och de valde mellan tre alternativ: att föda på sjukhus, på ABC-klinik (Alternative Birth Center) eller hemma (Chapman, Chamberlain et al. 1986, Waldenström & Nilsson 1993).
De kvinnor som valde sjukhusförlossning ville ha tillgång till läkemedel, teknik och läkare, medan de kvinnor som valde att föda hemma menade att så fort man kommer in på sjukhus kan tekniken användas i onödan och bli farlig. ABC-kvinnorna hade en tilltro till den medicinska expertisens auktoritet men ville ha färre ingrepp och en mer naturlig förlossning än de trodde var möjlig på en vanlig förlossningsavdelning.
De kvinnor som födde hemma förväntade sig inte att något skulle gå fel och om det uppstod en komplikation trodde de sig vara tillräckligt nära medicinsk hjälp. ABC-kvinnorna ville däremot inte utsätta sig för de medicinska risker som de trodde existerade hemma.
Sjukhusmödrar såg förlossningen som ett medicinskt tillstånd, medan ABC- och hemföderskor såg förlossningen mer som en andlig upplevelse.

1975 gjordes en amerikansk studie där man undersökte 300 hemförlossningar i närheten av San Fransisco (Hazell, 1975). Man fann då att parens karaktäristiska drag var en självmedvetenhet och ett engagemang i olika områden som hade med människans och jordens överlevnad att göra. De såg födelsen som ett hårt arbete som de inte fruktade. De fann det naturligt att ansvaret för förlossningen låg på dem själva och var inte oroliga för komplikationer, eftersom de såg på lidande och död som en del av livet.

Den enda som kan avgöra om barnet ska födas hemma eller på sjukhus är barnets mamma. Att försöka tvinga eller påverka henne att föda på en plats där hon inte känner sig trygg är både dumt och riskfyllt. Därför måste man ta alla påståenden om vilka kvinnor som ”passar” att föda hemma med en nypa salt.

I Socialstyrelsens ”Allmänna råd om hemförlossningar” från 1990 skriver man att det viktiga är att den blivande mamman ”inte lider av någon akut eller kronisk sjukdom som kan påverka förlossningsförloppet. Hon bör därför inte tillhöra någon obstetrisk riskgrupp.”

Frågar man svenska hembarnmorskor svarar de ofta att de vill att kvinnan ska vara frisk, ha haft en normal graviditet, vara helt fullgången (minst i vecka 37, högst i vecka 42) och att hennes eventuella tidigare födslar ska ha varit normala. Många ser det som ett plus om kvinnan är välinformerad och väl förberedd, icke-rökare, inte missbrukare.

Det finns också barnmorskor som inte vill vara med om du väntar tvillingar eller om ditt barn ligger i säte. Andra känner sig mer trygga med detta och det finns föräldrar som fött tvillingar hemma (till och med trillingar!), föräldrar som gått över tiden tre veckor och ändå fött hemma och föräldrar vars barn legat i säte men vänt sig samma dag som de föddes – hemma.
Kanske har den barnmorska du väljer att samarbeta med helt andra synpunkter. Bäst att diskutera alla sådana saker i god tid!

Är du förstföderska? Det är inget hinder. Många som föder hemma föder sitt första barn, och det finns barnmorskor som anser att det är särskilt lämpligt för förstagångsmammor.

Om du har bestämt dig för att föda hemma kommer du kanske att upptäcka att ditt beslut får vissa sidoeffekter. Det är ett avgörande som väcker starka känslor, ibland överraskande starka. Även om du är helt överens med barnets andra förälder så finns det många andra närstående som kan bli oroade och berörda.
Den äldsta generationen släktingar tar oftast frågan om hemförlossning med ro. Om de är födda fram till och med 20- och 30-talet har de kanske själva fötts och/eller fött hemma. Men för de generationer som fött barn, eller själva fötts, under den tid då barnafödandet flyttades från hemmen till sjukhusen kan det upplevas som ett bekymrande steg tillbaka.
När ens föräldrar, nära vänner och släktingar blir oroade är det förstås ofta omtanke om mammans och barnets bästa som ligger till grund, och kan man bemöta oro och frågor med sakliga argument och fakta brukar ofta oron stillas. I slutänden ställer de flesta familjer upp bakom det födande parets beslut.

När det gäller skeptiskt inställda mödravårdsbarnmorskor, läkare och barnavårdspersonal, kan det vara knepigare. Det kan upplevas som om du med ditt beslut ifrågasätter den medicinska auktoritet som personen i fråga har. Just därför kan det vara viktigt att kunna besvara dessa personers frågor på ett sätt som känns tillfredsställande för båda. Ofta är man ju extra känslig för vad personer inom denna yrkeskår tycker och tänker. Man ska dock inte glömma att det är få av dagens barnmorskor, och nästan inga moderna förlossningsläkare, som sett en helt ”naturlig” förlossning, alltså ett skeende där en kvinna föder ett barn helt opåverkad av tekniken omkring henne eller en främmande miljö.

En del föräldrar känner att de ständigt måste försvara sitt val, även för flyktigt bekanta. Det bästa du kan göra är att undvika att diskutera detta i onödan. Spara energin istället!
Men om du bestämmer dig för att försöka besvara de många frågor som du säkert kommer att få, kan det vara skönt att vara någorlunda förberedd på frågorna. En del är vanligare än andra.

– Tänker du inte på barnets bästa?
Självklart tänker alla föräldrar på sitt barns bästa. Men som överallt annars kan man ha olika uppfattning om vad som är bäst för barnet. Om man tror att det är säkrare, lugnare och tryggare att föda hemma, då är det detta som verkar vara det bästa alternativet. De föräldrar som väljer att föda hemma har ofta tänkt igenom sitt beslut många fler gånger än vad de föräldrar som föder på sjukhus gör, och de är ofta bättre insatta i förlossningens skeden, risker och psykologi.

– Vad gör ni om det händer någonting?
Just detta ”någonting” är en punkt dit man ofta kommer i diskussioner om hemfödsel. Den allra vanligaste reaktionen man får när man talar om hemfödsel med andra kvinnor är att det nog låter bra, men inte är något för dem. ”Om jag hade fött hemma hade jag varit död nu”, eller ”Om jag hade fött hemma hade mitt barn varit dött nu” är två väldigt vanliga kommentarer. Men överraskande få vet egentligen varför det blev en så komplicerad förlossning. Vad det var som gick snett, den primära orsaken till akutsnittet, sugklockan eller den allmänna uppståndelsen, det har ingen riktigt förklarat.
Lyckligtvis är det faktiskt så att det är oerhört få barn som faktiskt dör vid förlossningen i Sverige – i genomsnitt ett barn per 2000 födda. Likadant med mammorna (i genomsnitt två varje år). Och då ska man tänka på att det föds nästan 95 000 barn varje år i vårt land.
Anledningen till att så många ändå upplever födseln som dramatisk och farlig kanske är att sjukhusmiljön i sig är stressande och dramatisk.

Kanske kan du trösta den som frågar oroligt med att de förlossningar som är komplicerade ofta inte är de normala, där kvinnan är frisk och fullgången. Oftast händer det istället när kvinnan är sjuk, föder för tidigt eller blir igångsatt.

– Tänk om ni måste åka till sjukhus?
Om du har planerat att föda hemma men under förlossningens blir överflyttad till sjukhus har du inte slösat bort den tid du var hemma. Eftersom du kommer att vara på sjukhuset kortare tid löper du mindre risk att få infektioner. Du har ungefärligen halverat risken att behöva förlösas med kejsarsnitt, tång eller sugklocka, jämfört med andra kvinnor i samma riskklass som du själv.
Den vanligaste anledningen till att åka till sjukhus från en planerad hemförlossning är att födseln drar ut på tiden. Mammorna blir helt enkelt för trötta och vill få en igångsättning. Om du behöver åka in av någon annan anledning så vet du i alla fall att du verkligen behöver den extra övervakning, smärtlindring eller hjälp som du får där. Det sker inte på grund av att du blev utsatt för en mängd ingrepp som gjordes bara för att du befann dig på ett sjukhus!
Bara en försvinnande liten del komplikationer uppstår ur det blå, men även om någonting oförutsett skulle hända så gäller det sällan sekunder, utan man hinner ringa efter en ambulans och hinna in till sjukhuset. Barnmorskan som är med har vana vid att rycka in även i akuta situationer.

– Tänk om barnet dör?
Barn dör vid födseln, både hemma och på sjukhus. Det är tragiskt men sant, även om det är mycket ovanligt. Du kan gott ställa motfrågan: Men tänk om barnet dör på sjukhus då? Skulle det verkligen vara mindre sorgligt? Även föräldrar vars barn dör på sjukhus anklagar sig själva, känner outsäglig sorg.
Ändå är det ingen dum fråga. Alla blivande föräldrar borde snudda vid den tanken någon gång: Hur vill vi att det ska bli om vårt barn dör när det föds? Var vill vi helst vara? Vem ska vara där? Hur vill vi minnas vårt barns sista stund i livet?

Om det gäller första barnet får ni kanske bemöta följande påståenden:

– Förstagångsmammor får åka till sjukhus oftare.
Det stämmer att så många som 40 % av alla förstagångsmammor har blivit överförda till sjukhus i studier om hemfödsel (Chamberlain et al, 1997). Men det betyder ju att 60 % av förstagångsmammorna födde sina barn hemma, med få eller inga ingrepp. Hur många sjukhus kan skryta med att så många av förstföderskorna föder utan dropp, epidural, kejsarsnitt eller andra ingrepp?
Förstagångsmammor åker oftast in för att värkarbetet drar ut på tiden och de blir trötta. Vanligtvis är det ingen fara för varken mor eller barn.
Är du en förstföderska som har gjort ett genomtänkt val, som har tränat på avslappning och som har skött om dig under graviditeten, och din bebis ligger i en bra ställning, då är risken att du ska höra till dem som överförs till sjukhus betydligt lägre än 40 %.
Förstföderskor har oftare en trängre livmoder. Detta innebär dels att de mer sällan drabbas av efterblödningar eller kvarhållen moderkaka, och dels att deras bebisar mer sällan ligger på tvären eller felvända. Av dessa anledningar menar vissa att det är allra säkrast att föda hemma när det är första barnet.

– Du vet inte hur ont det gör. Tänk om du behöver smärtlindring?
Ingen vet hur ont det kommer att göra första gången – eller om det kommer att göra ont alls. Men okej, vi säger att det kommer att göra ont! Smärtlindring finns hemma också (se avsnittet om smärtlindring). Studier visar dock att kvinnor som föder hemma vill ha smärtlindrande mediciner mycket mer sällan än kvinnor som föder på sjukhus (Anderson & Greener, 1991). Även när det finns sådana mediciner tillgängliga hemma, frågar de hemfödande mammorna efter dem i betydligt mindre utsträckning.
De allra flesta som föder hemma använder ingen medicinsk smärtlindring alls, och det går jättebra. Men om du skulle känna att det blir för mycket för dig så finns alltid möjligheten att åka in till sjukhuset och få en epiduralbedövning eller annan smärtlindring.

– Tänk om ditt bäcken är för trångt? Då kan inte bebisen komma ut.
Inom förlossningskunskapen i Sverige anser man att friska svenska kvinnor ytterst sällan har trånga bäcken, så sällan att man inte räknar med det. Det kan däremot vara lite annorlunda om man är invandrad – det har att göra med näringsstatus och eventuell rakitis under uppväxten.
Om du misstänker att ditt bäcken är trångt kan du dels trösta dig med att din kropp förmodligen har sett till att ditt barn är lagom litet (liksom du själv antagligen är), och att bäckenet dessutom utvidgar sig ganska rejält under förlossningen. Dels mjukas ligamenten i bäckenet upp under den senare delen av graviditeten. Dels kan du själv öka bäckenets diameter upp till 30 extra procent genom att sitta på huk, stå upp eller stå på alla fyra under förlossningen.

– Det kan ta väldigt lång tid första gången.
Så skönt att vara hemma då, där du kan slappna av och göra vad du vill! Och skulle du bli för trött så kan du alltid välja att åka in till sjukhus och få dropp för att snabba upp förloppet.

Om du fortfarande tvekar och inte vet hur du vill ha det finns det en del frågor du kan ställa dig själv för att komma närmare ett beslut.

* Hur ser min drömförlossning ut?
* Min mardrömsförlossning?
* Kan jag tänka mig att ha främmande människor omkring mig när jag föder barn?
* Vad eller vem behöver jag för att känna mig trygg?
* Litar jag på min partner?
* Litar jag på min barnmorska?
* Om något är fel på barnet när det föds, eller om barnet inte lever – vad skulle jag vilja att det hände då?
* Är jag överens med min partner?
* Vem ska göra vad under förlossningen?

Dessa frågor kanske är svåra att svara på, särskilt om det är första gången du föder barn, men det kan vara till stor hjälp att fundera över dem om du känner dig osäker.
På den här internetsajten för föräldrar finns en födselplan som är särskilt intressant för blivande förstagångsföräldrar som tänkt föda på sjukhus, men den passar också om man funderar på hemförlossning eftersom man får en ganska klar bild av vilka rutiner man kan tänka sig – eller inte tänka sig – att vara med om under förlossningen.