Nu har ni väntat i snart tio månader, känns det som. Magen blir bara större och tyngre, den blivande mamman börjar bli otålig. Så tidigt en morgon händer det! Hon vaknar av vad som måste vara en riktig värk, den är så stark att hon måste gå upp ur sängen och ta stöd mot väggen. Hon flåsar lite, räknar sekunder som hon lärt sig och tittar på dig som ligger vaken och ler mot henne.
Eftersom hon är pigg och värkarna inte kommer oftare än var tionde minut, äter ni frukost och flåsandas tillsammans under värkarna. Ni sätter er i solen för att dricka ett glas juice, men mamman kan inte sitta still utan känner att hon måste gå runt och röra på sig. Hon går omkring och plockar, möter varje sammandragning lutad mot väggen, andas koncentrerat.
Framåt förmiddagen börjar värkarna komma tätare, kanske var femte eller sjätte minut. Ni kommer fram till att det nog är dags att ringa barnmorskan. Klockan är tio och det är lördag. ”Förlåt att jag väckte dig, men jag tror att det är dags nu!” Visst, det är inga problem, hon lovar att komma genast men först får du svara på lite frågor: Hur ofta kommer sammandragningarna, hur verkar mamman, har vattnet gått? ”Nej, vattnet har inte gått, hon verkar lugn, lite drömmande kanske, det verkar göra jäkligt ont under värkarna.” Barnmorskan hör genom telefonen hur mamman flåsar sig igenom en ny sammandragning och säger att det nog blir en bebis idag, kanske till kvällen, men hon säger att hon kommer genast – hon kan ju äta frukost hos er, föreslår du.
Efter tjugo minuter är barnmorskan hemma hos er. Hon har sin väska med sig och sprider genast trygghet omkring sig. Du serverar henne te och mackor i köket, drar ut telefonjacket så att inget mer ska störa och går sedan till mamman som sitter på sängen i sovrummet. Ni bäddar sängen tillsammans och gör fint i rummet. Solen lyser in på sängen, du kollar att allting är på plats, tar fram några stora kuddar och plastfrottén som ska ligga i sängen och bäddar om den igen. Nu vill mamman att du ska sluta fixa och vara nära henne istället.
En stund går ni omkring i lägenheten tillsammans, du tyst vid hennes sida, hon inåtvänd, fokuserad, helt inne i födsloarbetet. Du börjar fundera på om du borde ringa kompisen du egentligen skulle träffa idag, och om du borde åka och handla mera mat och fylla kylen innan bebisen kommer, men varje gång dina tankar börjar vandra blir mamman orolig och verkar få mera ont, så du skjuter undan alla andra funderingar och koncentrerar dig på att andas med henne istället. Kompisen fattar nog och maten kan säkert släkten ta hand om.
Nu kommer värkarna var fjärde minut, de är kraftiga och långa. Mamman vill luta sig mot dig med armarna om din hals varje gång, det är ganska tungt. Hon gör låga, stönande ljud men verkar fortfarande helt lugn.
Mamman ber att du ska hälla upp ett varmt bad åt henne. Du sätter på kranarna för fullt och passar på att gå in till barnmorskan i köket medan mamman klär av sig. Barnmorskan sitter där eftersom ni har bett henne att störa så lite som möjligt. Hon är lugn och säger att allting verkar bra, att det nog blir skönt för mamman med ett bad och att hon kan känna lite på mamman efter badet om hon vill det själv för att se hur mycket livmodern har öppnat sig. Hon tror att det redan är öppet kanske sju-åtta centimeter, men det är svårt att säga säkert innan man har känt efter.
Mamman ligger i badet och myser. Hon är törstig och du serverar henne kall juice. Smärtan verkar släppa i vattnet och ni sitter därinne en lång stund. Men plötsligt måste hon gå upp och kissa och sen vill hon inte bada mer, nu verkar hon mer orolig och irriterad och säger att benen känns skakiga. Du hjälper henne in till sängen, hon vill inte ha kläder på sig, huden ångar efter badet.
Nu kommer sammandragningarna minst varannan minut, ibland går de i varandra. Du ser till att ni har ögonkontakt, andas med henne, ser att hon är rädd och lite matt. Hon skiftar ställning då och då, reser sig upp, sjunker ner på knä. Du följer och stöder henne. Nu börjar hon stöna ganska högt, nästan yla, förbannar förlossningen och säger att hon inte orkar mer, att hon kanske dör istället. ”Det är lugnt”, säger du, ”du klarar det. Det är högst en halvtimme kvar nu, det orkar du, du är jätteduktig! Snart har vi en liten bebis här, tänk på det!”
Mamman lugnar sig lite, fortsätter att göra djupa urtidsljud genom värkarna. Det är ett djupt, primitivt råmande – det låter mer som ansträngning än som smärta, men du ser att hon har ont.
Plötsligt ropar hon till: ”Nu kommer bebisen, nu!” och så kommer en kraftig krystreflex, samtidigt som vattnet tydligen går, det forsar varmt längs mamman ben. Hon sjunker ner på knä i sängen och du ställer dig framför henne, redo att ta emot barnet. I dörren bakom mamman ser du barnmorskan stå, lugn och leende. Det blev ingen tid för henne att känna på mamman men det spelar ingen roll nu. Mamman lutar sig tungt med ena armen om din hals, era svettiga pannor tätt ihop. Hon sträcker ner sin hand mellan sina ben och halvt viskar till dig: ”Känn!” Du lägger din hand på hennes och känner med en ilning något blött, varmt, runt … Bebisens huvud!
”Åååååhhååh”, låter mamman och krystar för kung och fosterland en gång till, samtidigt som hon lutar huvudet bakåt och tar stöd med armarna i sängen. Du håller fram händerna mot hennes sköte och ploff! halkar bebisen ut, varm och våt och levande i dina händer, öppnar ögonen, ser på dig.
Mamman sjunker ner på rygg mot kuddarna, du skrattar, håller i bebisen och ser att den andas, den ser lugn ut. Du ställer dig på knä bredvid mamman i sängen och lägger barnet på hennes bröst. Barnmorskan har kommit fram till sängen och lägger en filt över båda. Mamman smeker bebisen över det blöta, fjuniga huvudet, bebisen tittar på er med stora, mörkblå ögon, ni skrattar och gråter om vartannat, barnmorskan också.
(uppdaterat 2019)