av Maria Bengtsson Lenn
Min tredje hemförlossning
Det beräknade förlossningsdatumen närmade sig med stormsteg. Sommaren hade gått fort men nu började jag känna mig otålig. Jag trodde att trean skulle komma ännu tidigare än de andra två som kommit flera dagar innan beräknat datum. Jag hade haft förvärkar under en längre tid men de som kommit de senaste dagarna kändes lite annorlunda. Jag pratade med min barnmorska Cayenne och hon undrade om jag kanske borde höra med min mamma om hon kunde vara med barnen i några dagar. Kanske kunde det vara så att jag inte kunde släppa kontrollen och ge mig hän för födandet när barnen var hemma? Mycket riktigt startade värkarbetet samtidigt som jag packade barnens väska. Under tiden som Josh skjutsade dem till min mammas landställe låg jag på sidan i sängen och försökte dyka ner i värkarna.
Den natten sov jag från och till, väcktes av en värk och somnade om när den klingat av. Nästa morgon var värkarna borta men jag kände ändå att min kropp fortfarande arbetade. Bebisen skulle komma snart, det var jag säker på. Vi åkte och åt en hallonpaj på mitt favoritkafé men jag kände mig sårbar där vi satt på uteserveringen på Södermalm medan folk passerade. Jag behövde komma bort från stan, ut i naturen. Vi köpte med oss lunch och åkte till Hellasgården. Josh badade och jag ömsom satt och låg på en klippa som vätte ut mot sjön. Jag lyssnade på en hypnobirthing-meditation samtidigt som jag andades lugnt medan vågorna kom och gick inuti mig. Jag gick helt in i mig själv som om jag vore trollbunden av min egen andning och djupdykningarna ner i vågorna.
Framåt kvällen var värkarbetet i full gång. För att hantera värkarna och samtidigt ha lite kul dansade jag loss till afrikansk och latinamerikansk musik, som jag lärt mig under Dancing for birth-klassen som jag gått under våren. Höfterna svajade och vi skrattade. Jag kände mig inte speciellt graciös med den stora magen i vädret men jag fick mig ett gott skratt och förmodligen en rejäl dos oxytocin. Trots det stannade värkarna av när barnmorskorna Cayenne och Maria kom runt midnatt. Vi bjöd vi på te, pratade lite om hur dagen hade varit och att vågorna i vanlig ordning slutade komma. Jag borde ha lärt mig det här vid det laget. Att så fort jag börjar använda mitt intellekt så stannar mitt värkarbete av. Eftersom barnen var hos min mamma kunde barnmorskorna använda deras rum. Vi gick alla och lade oss.
Efter två timmar kunde jag inte sova mer. Vågorna var för intensiva för att ligga ner. Josh och jag gick in i vardagsrummet. Vi satt bredvid den redan vattenfyllda poolen och kysste och smekte varandra som i trans. Tills värkarna högg till i ryggen och jag inte kunde göra något annat än att koncentrera mig på att dyka för mitt liv vid varje värk. Josh väckte Maria och Cayenne eftersom jag nu ville ha feminin energi och kvinnligt stöd. Maria masserade mig och tryckte hårt i ländryggen medan Cayenne guidade mig på resan ner i den djupa undervattensvärlden. Det var omöjligt att hålla mig avslappnad när varje våg rev och slet i min rygg. Jag bara var bara öppen cirka fyra centimeter, och hade så ont, så barnmorskorna föreslog att jag skulle testa sterila kvaddlar. Det är sterilt vatten som sprutas in med fyra sprutor i korsryggen och ger snabb smärtlindring. Att gå ner i vattnet var för tidigt. Nästan panikslagen av smärtan sa jag ja, men sticken gjorde fruktansvärt ont och tog mig nästan ur balans. Bebisen måste vara på väg, tänkte jag och klev ner i förlossningspoolen.
Väl omsluten av det varma vattnet och det fantastiska stödet från barnmorskorna kunde jag börja ge mig hän. Jag stod på knäna och dök ner i vågorna. Inte långt efter att jag klivit ner kände jag krystvågorna komma inrullande med stark kraft. Maria frågade om jag ville komma ut eftersom jag sagt att jag ville föda på land, jag svarade att det var omöjligt att flytta mig nu. Jag bad Josh, som precis kommit tillbaka till vardagsrummet efter att försökt vila men inte kunnat för att han hörde mig ljuda högt och djupt, att hoppa in i poolen.
”Kan jag ge efter för krystvärkarna?” frågade jag Maria eftersom det hela hände så snabbt och jag helt plötsligt kom att tänka på inre kanter och annat som kan vara i vägen för bebisen. Hon svarade att det bara är att andas och låta bebisen komma. Vid de två första förlossningarna hade jag stått på knäna och fött men nu gick det så extremt snabbt att jag instinktivt lutade mig bakåt, mellan Joshs ben, för att hinna vara närvarande. Jag bad Maria ta emot barnet eftersom jag kände att jag själv inte skulle hinna böja mig fram. Vid nästa krystvärk kom huvudet ut, jag kände det hårda, runda huvud. Helt perfekt. Det var ett ögonblick av enorm tacksamhet, sen flög bebisen ut som en kanonkula.
Maria lyfte upp bebisen från vattnet och i en och samma rörelse lade hon den direkt på mitt bröst. Det var gryning och ett mjukt augustiregn smattrade mot fönsterrutorna. Vi hade upplevt ännu en fantastisk förlossning och vi både skrattade och grät av lycka. Mellan de små knubbiga benen, som var täckta av fosterfett, låg en svullen pung – en till pojke! Vi lade ner honom i vattnet igen och lät honom flyta på rygg med våra armar som stöd. Han tittade på oss med en stadig blick och vi tittade tillbaka, in i oändligheten. Anton August Rain var här.
/Maria Bengtsson Lenn
Detta är en kortad version av ”Jag hade förvandlats till en ’birth warrior’” ur boken Föd på dina villkor. Hör Maria berätta i detalj om sina tre vattenfödslar i ett avsnitt av Doulapodden!